Flaschback

Den här artikeln väckte obehagliga minnen till liv.....

Jag var 11 år och vaknade tidigt en morgon av att det gjorde ont. Magen och ryggen värkte så enormt att jag skrek rakt ut. Benen kändes som förlamade och jag var rädd. Det var mitt i vintern och fortfarande kolsvart. Jag låg i min säng i vardagsrummet och visste inte om pappa var hemma eller ej.

Jag var fullt förvissad om att bara pappa kom så skulle det onda gå över. Allt skulle bli bra igen. De sekunder som gick innan han dök upp och tände lampan kändes som timmar, men nu skulle det äntligen bli bra. Men så blev det inte. Värken gick inte över, den blev bara värre och värre. Till slut ringde pappa efter en taxi och vi for till sjukhuset. Efter timmar av väntan på akuten, där jag låg på en brits och skrek rakt ut av smärta, fick pappa nog. Han mer eller mindre hotade en läkare om jag inte fick något mot värken och det på momangen. Den lättnad jag kände när morfinen började ge effekt var enorm. Även om värken inte släppte så var den ändå uthärdlig.

Efter att förgäves ha väntat från 5 på morgonen fick vi vid 10 tiden besked om att vi skulle till Huddinge, då vårt sjukhus inte hade någon barnakut. Varför de inte lyckats lista ut de på de timmar som gått är en gåta. Efter som jag var såpass dålig blev det ambulanstransport och jag fick förtur till läkaren.

Där ligger jag, elva år gammal. Jag har ont och är livrädd. In kommer en kvinnlig läkare med sträng blick. Hon frågar om pappa är min far och vänder sig sedan till mig, frågar med barsk röst om hur många killar jag legat med. Jag förstår knappt frågan och viskar inga med tyst röst. Då höjer hon rösten än mer, säger åt mig att det är viktigt att jag talar sanning och ställer frågan igen med samma svar till följd. Pappa som först blivit helt perplex finner sig och frågar vad i helsicke hon håller på med. Till svar får han att flickor i min ålder är otroligt sexuellt aktiva och all symptom jag uppviser tyder på könssjukdom. Detta utan någon som helst undersökning!

Hon frågar efter pappas tillstånd att gyn undersöka mig och undrar om han vill vara med i rummet. Jag är snudd på panikslagen, förstår inte vad de pratar om och längtar efter att mamma ska vara där, hålla mig i handen och förklara. Men mamma bor inte hos oss längre, hon vet förmodligen inte ens om att jag är på sjukhus. Till min lättnad avböjer pappa att vara med, och en sköterska kommer in i hans ställe.

Jag undersöks på britsen med oömma händer, och mitt i undersökningen öppnas en dörr. In kommer ett helt gäng med unga tjejer och killar. De går på utbildning och jag har utvalts som försökskanin. Över mitt huvud förklarar läkaren mina symptom och konstaterar att det förmodligen är en venerisk sjukdom. Att mitt förnekande av sexuella kontakter förmodligen enbart är ett sätt för mig att skydda mig inför min far.

Trots att jag var så ung så förstod jag någonstans att jag blev kränkt och ifrågasatt, men jag hade inte modet att protestera. Utlämnad och ensam kände jag mig otroligt mycket mindre än mina tidigare så världsvana elva år.

Undersökningen visade att jag var orörd och någon tillstymmelse till venersik sjukdom fanns inte. Ett enkelt urinprov visade istället på njursten. En åkomma man helt sortarat bort, eftersom det var ovanligt bland barn. Att man kan göra fel kan jag förstå, men att bemöta ett barn på det sätt den här läkaren gjorde är oförlåtligt. Jag önskar bara att jag hade haft modet att protestera, eller att min far kraften att ifrågasätta och anmäla läkaren. Vem vet hur många fler barn hon skadade genom sitt yrke?