Nattliga reflektioner

Jag sov inte så gott inatt. Gårdagens incident låg och malde runt i huvudet. Inte så mycket varför, för det har jag koll på. Utan snarare vad som jag kan göra för att undvika att det händer igen.

Jag och mellantrollet hade en solokväll hemma, vi myste och pratade en hel del. Om allt och ingenting, även om det som hände på dagen. Vad som framkom var iaf att tjejerna ägnar sig för fullt åt att spela ut varandra. "Om Du gör si får Du inte vara med, om Du leker med den så får Du inte vara med" osv. Ett riktigt jäkla intrigspel som mellantrollet inte kan spela, för hon förstår det inte. Utan blir arg och frustrerad. Hon är ganska "rak" i sina känslor och förstår inte det outtalade, manipulationerna osv. En klart bra egenskap när hon blir större, men inte så enkel i dagsläget.

Dock ursäktar det INTE på något sätt att hon slåss! Jag försöker inpränta i henne att den som tar till knytnävarna är alltid den som förlorar, och en del andra pedagogiska saker. Vi får väl se om det hjälper.

Det jag fastnade på i natt var hur enkelt en del föräldrar gör det för sig. Visst är det lätt att kasta skulden på mellantrollet, låta deras barn bli ett offer och sedan fortsätta som ingenting. Men situationen kvarstår. Våra barn ska gå i samma skola i kanske upp till 9 år. Ska det vara så under tiden? Är det inte bättre att vi försöker mötas, prata kring det som hänt och se om vi tillsammans kan hitta en lösning? Om det nu är så att gårdagens "offer" är lite påträngande, så bör hennes föräldrar se det och hjälpa henne att backa lite. Om något annat barn är lite väl dominant så bör hennes/hans föräldrar hjälpa till med det. Samtidigt så ska vi självklart använda oss av alla de knep som finns för att få henne att inte slåss. Men vi kan/får inte vara i skolan hela dagarna. Vi kan inte rycka in och stoppa slaget som eventuellt är på väg. Det kan däremot personalen. De måste och ska känna av den stämning som är i luften. Märka att nu är det något på gång. Vara beredda och gå in. Och då fullfölja. Inte bara stämpla ena barnet som offer och den andre som förövare, för oftast finns det en hel del bakom.

Gårdagens incident fick sin förklaring när jag hörde att "offret" hade övergett mellantrollet, när någon roligare kamrat dök upp. Mellantrollet har efter snacket hemma ägnat sig åt att bli kompis med "offret" och det har gått väldigt bra, ända till den dominanta tjejen i klassen insåg att hon tappade makt. Hon utmanade då mellantrollet genom att "kräva över" offret på sin sida. Och offret dumpade snabbt och glatt mellantrollet. För att därefter försöka styra henne, tala om vad hon fick och inte fick. Självklart blev mellantrollet ledsen, kände sig sviken och det brann till för henne. Jag förstår hennes känsla men jag accepterar INTE att hon slogs. Och det är upp till mig och trollfar att lösa.

Att enbart se sitt barn som förövare - offer är inte till hjälp för någon, definitivt inte för barnen. Men att se dem för de de är, att se de konflikter som uppkommer, att hjälpa dem i det sociala spelet - det hjälper dem. Barn som växer upp med "offerkåpan" på sig får det svårt, för de växer upp med känslan av att vad de än gör så är det någon annans fel. Och hur mycket de än försöker så spelar det ingen roll, för de är offer.

Samma sak gäller självklart barn som växer upp som förövare. De är inte alltid skyldiga, även om de är de som får skulden pga att de tappar kontrollen. De behöver hjälp med att hitta metoderna att hantera konflikter, frustrationer och liknande. Det är inte alltid de får den hjälpen på hemmafronten, för många väljer att blunda för problem. Att se problem ställer ju krav på att man måste agera och göra något. Blundar man kan man ge fasiken i det.

Att fostra barn är absolut inte lätt, vare sig man har utåtriktade eller introverta barn. Vare sig de är "offer" eller "förövare". Men att inte erkänna den problematik som finns, att inte orka ta sig tiden att bry sig, att sopa problemen under mattan är oacceptabelt. Det är barnmisshandel i högsta grad!