Bloggstafetten

Från den otroliga Anne-Maj fick jag uppgiften att besvara frågan "Vilket av de fem sinnena kan jag tänka mig att offra?"
Inte en helt lätt fråga, även om jag understundom har fått den i diverse sammanhang. Svaren har växlat beroende på vart i livet jag befunnit mig. Jag är lyckligt lottad och har aldrig behövt sätta mig in i vad det egentligen innebär att vara utan ett av mina sinnen. Som många andra tar jag dem för givna och förstår nog inte att uppskatta dem som jag borde.

Skulle jag offra synen så får jag inte se mina små troll växa upp, förvandlas från söta små tjejer till kvinnor. Jag skulle aldrig mer få se dem skratta så att de kiknar, se deras ögon lysa av glädje. Jag skulle få offra bilden av stortrollet när han bekräftar vår gemenskap med en blick. Alla de stunder som talar till mig, utan att ord blir sagda. Nej, synen är ett sinne som jag är beroende av. Mycket av min energi kommer från de intryck mina ögon får, så den offrar jag inte frivilligt.

Tystnaden som skulle följa om jag offrade hörseln blir nog allt för svår. Att aldrig mer sitta på verandan i Trollskogen och njuta av stillheten, ackompanjerad av fåglars kvitter och barnens lek. Att inte höra hur musiken bejakar mitt inre, aldrig mer få höra "jag älskar Dig" med de röster som står mig nära.Nej, det är inte något jag vill leva förutan.

Att vandra i sandkanten och låta vattnet skölja över mina fötter, att vakna på morgonen av en gosig kram, att bli tröstad av en varm liten hand på min kind. Allt det och mycket mer skulle jag få vara utan om jag offrade min känsel. Och nej, det är jag inte redo för. Min kropp behöver den näring som känseln ger.

Smaken är nog det sinne som jag tar mest för givet. Som jag minst reflekterat över. Vad skulle det innebära att vara utan den? Att aldrig mer känna smaken av färskpotatis med smör på? Eller ett gott fylligt rödvin? Att inte känna det ljuva smaken av blåbärspussar från mina troll? Skulle jag kunna vara utan det? Jag tror inte det.

Då återstår bara ett och det är lukten. Som låter mig ta del av naturens återuppvaknande på våren, när blommorna sakta börjar spira och doften av vår fyller luften. Sommarvarmt hår som doftar av sol och saltvatten, lukten av nybakad äppelpaj. Ett sinne som förstärker de intryck som de övriga fyra ger och ändå är det nog det sinnet jag skulle offra. Inte lättvändigt och definitivt med största saknad, men ändock.

På tur efter mig i stafetten står en för mig okänd blogg, Amir Sariaslan . Den verkar dock nedlagd, så jag förmodar att näste på tur blir Karin Långström Vinge. Ämnet blir "Så skall vi utrota ungdomsvåldet"