Trollmor goes electric

Butik Upnose: Tack och välkommen åter
Trollmor: Hej hej
ALARM.....
Butik Upnose: Ursäkta, men jag måste titta i väskan
Trollmor: Helt okej
Butik Upnose: Nehej, inget där. Tackar och jag ber om ursäkt

Butik regular: se ovanstående
Pressbyrån: se ovanstående
Mataffären: se ovanstående
Videobutiken: se ovanstående

Jag börjar känna mig lite lätt förföljd.. Undrar vad fasiken det var i bananen jag åt? Ett litet datatchip månne?


Note to myself: Ta ur USB minnet ur blisterförpackningen INNAN jag går in i en affär!

Positivitetsklubben sammanträder!

Först vill jag hälsa alla läsare varmt välkomna. Så kul att ni är här för att ta del av mina empiriska erfarenheter om hur man men några små positiva ord här & där kan vända ett negativt sinne till något glatt. Ni har väl alla hört talas om det halvtomma kontra det halvfulla glaset. Det är något sådant vi ska ägna oss åt här idag. Är ni redo? Hallå.. kom igen. Jag hör er inte... Är ni REDO? Okej, det var bättre. Då kör vi.

Enkelt uttryckt så har alla saker en baksida (eller framsida om man så vill). Händer det något tråkigt, så finns det oftast ett positivt sätt att tolka händelsen på eller konsekvensen av det. Här kommer några små enkla tankar jag har stött på idag och hur jag hanterade dem i mitt inre:

1. Ingen frukost hemma, men det gör inget. Vilken tur att jag har några extra kilon att ta av och tänk hur snygg jag kommer bli bikini om det fortsätter.

2. Oj, en liten lätt dimp p g a lågt blodtryck och avsaknaden av kaffe. Men det ska jag inte hänga läpp för, jag får ju se så vackra stjärnor när jag blundar. Och så gungar det så mysigt, ungefär som Vikingabåten på Gröna Lund. UTAN att jag behöver betala för det!

3. Missade just t-banan. Äsch då, då får jag njuta av att se alla människor runt omkring mig. Känna mångfalden av dofter och försöka identifiera deras ursprung. Alltid lär jag mig något nytt!

4. Klämde fingret i toadörren. Det är kanske inte alldeles jätteskönt, men å andra sidan gav det mig en unik inblick i min egen smärttröskel. Jag börjar lära mig var gränsen går och det är som man säger; kunskap är makt!

5. Pappa ringer för sjuttioelfte gången och ställer sammma fråga. Kan väl iofs vara lite störande, men å andra sidan så finns det många bra saker med det. Dels får jag verkligen testa att min mobil fungerar, jag blir övertygad om att pappa fortfarande kommmer ihåg mitt nummer och jag blir sådär mysigt varm om örat av strålningen. Ingen risk för frostskador här inte!

Ja, det var väl ett lagom axplock för att börja vårt framtida positivitetstänkande. Jag lovar att nästa lektion kommer vi tillammans uppnå nya höjder. På återseende

Smilbut

Trollboken Diary, uppföljningen

Imorse deporterades resterande Trollfamilj till landet. Nu är trollmor ensam i den stora staden och ska förtjäna sitt leverbröd i en hel vecka. Imorgon har jag ett spännande möte.... som har med min hobby att göra... Ett litet steg på vägen kanske?

Just nu är livet både solsken och regn, mitt humör är i ett klart obalanserat skick. Har väl inte riktigt kommit i balans än vad gäller Mellantrollets situation, Trollmorfars mående och nu Lilltrollets sjukdom. Men framförallt har jag otroligt svårt att acceptera att jag inte BEHÖVER vara glad jämt! Och att jag faktiskt kan låta barnen vara med trollfar i Trollskogen en hel vecka utan mig. Det innebär INTE att jag är en dålig mor. Mitt huvud är helt med på noterna, men det är också allt.... Eller som en vän sa till mig idag "Men för fan, vad ger Dig rätt att tro att just Du ska vara så go och glad jämt? Det är faktiskt normalt att vara off ibland och det lär inte ta kål på Dig". Med andra ord, jag ska nog jobba lite mer på att vara mänsklig *s*.

Idag har jag grinat också, stora krokodiltårar. Först när jag var tvungen att åka med far min till akuten (strul med kateter och prylar). Sitter i väntrummet med pappa och ser nyheterna om Ingmar Bergman. Och jag ser likheten, mellan pappa bredvid mig och mannen på TV. En blick som börjar bli trött, ett ansikte som är tärt och en man som är redo att gå vidare. In i det okända, för att aldrig mer vända om. Dit är min pappa på väg. Och jag har många tårar kvar till den resan.

The Chaos Family

That is us! Hela långa dagen......

Som historien förtäljde var vi tvungna att göra en akut utryckning för att uppsöka adekvat vård till det minstaste av våra troll. Där sitter vi mitt ute i Trollskogen, efter en regnig vecka har flertalet av invånarna gett upp och begett sig till bebodda trakter. Kvar är den tappra trollfamiljen och våra grannar, ett äldre par.

Så vad gör vi när skymningen faller och febern stiger? Jo, vi packar in det lilla trollet i vårt fortskaffningsmedel. Vatten och isiga handdukar medtages, påse för eventuella olyckor under färden. T o m lite lektyr till undertecknad lyckas jag komma ihåg i denna oroliga stund. Men vad gör vi av mellantrollet? Ska vi släpa med denna duracellkanin, som är knökad med hyperaktivitet och nästan helt renons på tålamod (iaf på kvällen) in till en akutavdelning? Där det finns zipp att sysselsätta sig med och risken för väntan är stor? No way José. Ska då trollmor åka ensam? Och låta lilltrollet skrutta runt i baksätet, full av bakterier och väck av feber? Inte heller det en bra idé.

Då dyker grannarna upp och tar mellantrollet under sina vingars skugga. En sten rasslar ifrån det berg jag just då bär omkring på. Godnattkramar utväxlas and off we go!

Det blir sent. Mycket sent. Vi avrapporterar med jämna mellanrum till grannen. Som vid midnatt förslår att de ska låsa vårt hus. Vilket de gör med hjälp av vår reservnyckel. Som är gömd på ett ypperligt ställe. Grannfrun åtar sig uppdraget. Hon låser dörren. Går sedan för att lägga tillbaka nyckeln på samma ställe. Och då går det snett.....

Grannfrun snubblar, i mörkret. Tappar nyckeln, som behagar försvinna ned i ett stort hål för att därefter aldrig mer ses av det mänskliga ögat. Och vi är utlåsta!

Trollfar ankommer vår sommarresidens i den mörkaste av nattens timmar. Har ingen nyckel med sig, för den är i huset. Som är låst med reservnyckeln. Som har gömt sig i ett hål. Nice. Not!

Men skam den som ger sig. Verkstadsboden är öppen. Där finns en bågfil. Och ett fönster har en liten, liten springa öppen. Och där begår Trollfar sin debut på inbrottets bana. Han sågar sonika av de bärande delarna till fönstret. Lyfter av detsamma och krälar in. Det gick inte fort. Det tog väldigt lång tid. Men in kom han. Ett fönster fattigare och en erfarenhet rikare.

Medan detta utspelade sig i Trollskogen fick trollmor själv använda all sin charm och övertalningsförmåga till att handla på krita, då plånboken låg i säkert förvar ute i Trollskogen....

Jag jobbar numera på att uppdatera min akutlista. Framöver ska den innehålla både nycklar och plånbok!

Shit happens... again....

Inte för att jag vet om ni saknat mig (det är här ni nu ska kasta er på kommentar funktionen och betyga mig er vördnad), men jag har varit lite frånvarande de senaste dagarna (as usual tänker förmodligen vän av ordning, men det är okej. Jag bjuder på den). Det är inte alla sjukhus som tillåter mobiltelefoner... och därmed inte heller pc kort som min kära lilla lap är beroende av.

Och vad har jag då gjort på sjukhuset undrar ni, eftersom det har ju hänt i det förflutna att jag iblang pga olyckliga omständigheter råkat besöka detta etablissemang. Men denna gång var jag helt oskyldig. Jag var med som support och stöd, men framförallt som mamma och vårdnadshavare.

Lilltrollets s k scharlakansfeber visade sig anta en oroande utveckling. Trots pc steg febern till oanade höjder och hon fullkomligt kokade. Fick tre olika varianter av utslag och det var svårt att välja vilken som var värst. Hungern försvann redan i söndags, men när även Lilltrollet själv började "försvinna" in i dimman var det dags. In på akuten och lilldamen klockade 41 grader med febernedsättande, varför vi blev inlagda. Hon blev så småningom bättre, om än det verkar som det kanske blir en långdragen historia. Hennes immunförsvar verkar att ha fått spel och det ser ut som om det pågår både bakterie- och virusinfektioner i hennes kropp. Utredning pågår och vi hoppas på det bästa. Vi är iaf hemma nu, och for direkt till storstan för att tanka lite asfalt.

Nu ska jag sätta mig i soffan och tanka familjekärlek. Men jag kanske kommer tillbaks... igen.. och igen.. och igen....

Trollskogens sjukstuga

Lilltrollet den stackarn har legat däckad i feber de senaste dagarna. Hög sådan också, den ligger och pendlar mellan 39 - 40 grader och idag debuterade det stora röda utslag över hela kroppen. Som ett brev på posten kom sedan de karaktäristiska röda prickarna på tungan. Och visst var det väl scharlakansfeber. Väldigt smittosamt så helst ska hela trollfamiljen hålla sig isolerad. Pencillin införskaffat, dock har det inte lyckats landa i magen än. Det blir en ToR varje gång hon tar den, så förmodligen måste vi byta sort.

Det blir underliga dagar, då hon sover i korta etapper utspridda på dygnets alla 24 timmar. Inatt var det exempelvis spelhall mellan 02.00 - 05.30 då hon inte kom till ro. Efter att jag läst några böcker så övergick vi till "Finns i Sjön" följt av en liten Zelda sejour. Vid 6 snåret slocknade både hon och jag av utmattning. Det är dock inte helt lätt att sova ostört när huset inte är större än 45 kvm och enbart har 2 sovrum.

Lilltrollet blir otroligt mammig när hon är sjuk, vilket inte är helt ovanligt. Mellantrollet drabbas då av den stora svartsjukan, för hon känner sig utanför. Jag försöker cell dela mig i den mån det är möjligt, men måste dock prioritera den febersjuka damen. Trollfar gör sitt bästa, men av någon mystisk anledning verkar kombinationen sjuka barn / mamma vara oslagbar.

Känns lite slitet, men det gäller att hålla humöret uppe. Lilltrollet är bra på det. När vi ligger och tar en powernap sprider sig en inte helt angenäm odör i rummet.

Lilltrollet: Förlåt mamma
Trollmor: Det är lugnt gumman
Lilltrollet: Men det var inte mitt fel
Trollmor: Det är lugnt gumman. Försök sov nu
Lilltrollet: Men jag har feber i magen
Trollmor: Du har feber i hela kroppen hjärtat
Lilltrollet: Vet Du hur jag vet att jag har feber i magen mamma?
Trollmor: Nej gumman, hur vet Du det?
Lilltrollet: För prutten var kokhet!

Kom ihåg!

Note to myself:
- Jag kan inte flyga!
- Judokurs, måste lära mig falla!
- Husläkare, kolla axeln. Igen!
- Claes O: hjälm, broddar och axelskydd!

Lika som bär?

Är det jag som har synvillor eller är de inte otroligt lika? Egentligen var det bilden i gårdagens kvälls"tidning" jag letade efter, för där var det än mer slående... Men jag iddes inte. Jag har ju semester!

Vrakgods!

Snacka om vilket gammalt skåp jag är. Vad sägs om följande:

1. Det berömda munsåret à la botox anka
2. Rygg som trots idogt studsmattehoppande inte riktigt vill sig. Efter att ha släpat badattiraljer ToR till den lokala playan så ser jag ut som Quasimodo.
3. Det idoga studsmattehoppandet gör mig sjösjuk så jag vacklar omkring som en absintförgiftad sjöman med ett järnspett upp i ändalykten.
4. Ett antal magoperationer har skrämt iväg varje tillstymmelse till magmuskel jag en gång i världen besatt. Det är inte direkt sexpack man som denna kroppsdel för tankarna till, snarare en strandad albinoval.
5. Jag har totalt förträngt mitt behov av hårfrisörer vilket resulterat i 75% blondin och 25% gråsvart. Ingen direkt snygg kombination. Tur att jag är totalberoende av skurgummeknut!

Men annars är jag snygg som fan!

Men oj då.....

Det var ju en hel massa dagar sedan jag gjorde ett inlägg. What has happened???? För att tygla er stora nyfikenhet så är svaret nej, jag har inte badat sedan sist. Jag har ju för sjuttsingen redan konsumerat 50% av årets badkvot. Nu blir det ransonering så att jag klarar mig hela sommaren lång.

Idag var det en mindre trevlig syn som mötte mig när jag borstade tänderna. En anka! Eller iaf en ankmun! Botox tänker då vän av ordning, en riktigt saftig injektion och PANG så ser jag ut som värsta ankan. Och inte Kajsa Anka då utan snarare Arne Anka. Men inte heller här är ni rätt ute, ingen botox inte. Och det är inte Trollfar som lekt Rocky heller. Jag har inte heller brukat våld på mig själv, krockat med några vilda ungbjörkar härute i Trollskogen.

Nej då, sanningen är så trivialt enkelt som att jag får munsår. Av förkylning. Men hallå, jag är inte förkyld! Och av solen. Tillåt mig skratta, jag upprepar; av solen! Och hur skulle det gå till? Solen har lyst med sin frånvaro och ändå kommer detta förbenade gillsel krypandes. Vaknar ochh det känns som om jag blivit invaderad av myror i ansiktet. Det river, kliar och svider. Och som extra bonus ser jag alltså ut som en botoxberoende Arne Anka!

Way to go girl, nu går jag och gömmer mig bakom en stor sten! Jag hör av mig när jag krälat fram igen

Upplösningen...

Nej, det var ingen sjuhövdad bläckfisk (ja, jag vet att de bara har ett huvud och en hel massa "armar" men jag tillåter mig viss litterär frihet) som rövade bort mig. Jag frös inte heller till is eller blev till ett eftermiddagssnack för the Shark. Jag gjorde en fuling - jag köpte mig fri! Tänk vilken dålig förebild jag är för mina barn. Ska genast gå och ställa mig i skamvrån. Iaf en liten stund.

Å andra sidan så har jag nu revanscherat mig! Idag sken solen från en knallblå himmel, hela trollfamiljen tillbringade några sköna timmar på den lokala playan tillsammans med lite annat löst folk. A L L A badade! Och jag hörde de små trolldamerna, med viss beklagande röst, förkunna för några nya bekantskaper att deras mamma nästan aldrig badar. Då nöp det till i mitt förhärdade hjärta, jag tog några djupa andetag och stolpade ut på bryggan med kraftfulla steg.

Hela bryggan svajade som värsta "hela havet stormar" och de små telingarna vid bryggans början fick kasta sig handlös i land för att inte falla i plurret. Men jag var obeveklig, trots gungandet (som det iofs var moi som åstadkom...) och fortsatte mot bryggans ände. Fokuserad och målmedveten, koncentrerad andning och vilt bultande hjärta.

Framme. No return. Djupt andetag. Position intagen. Kusten klar. Armarna uppåt sträck. Off I go i en Esther Williams liknande dykning. Dock hade jag ingen piffig kjol på baddräkten. Jag hade iofs ingen baddräkt. Och nej, det var inte au naturelle utan en bikini. VIT! Hur dom får man vara? Vit när man själv har sammas färg och form som ett kylskåp från tidigt 60 tal?

Okej, det blev en liten utsvävning. Var var jag? Just det, stilren dykning. Klöv ytan som ett spjut (dock inte detsamma som var och härjade i Italy häromsistens). Kom upp i ett stycke. Ingen närkontakt med vare sig hajar eller bläckfiskar. Försöker mig på ett stolt leende medan jag graciöst simmar tillbaka till bryggan så fort jag kan. Frostskadorna börjar så sakteliga förstumma min kropp och jag lyckas precis ta mig uppför stegen. Rättar lite diskret till de delar som rymt från bikinins underdel och intar viloläge. Känner mig stolt. I did it liksom. Och det med en dödsföraktande dykning.

Dock fick sig stoltheten en viss törn när följande samtal utspelades mellan två ynglingar som parkerat sig nästgårds;

Yngling 1: Såg Du tantens dyk?
Yngling 2: Skojar Du? Dyk!!
Yngling 1: Magplask liksom
Yngling 2: Vad då magplask, hela jävla kroppen plaskade ju
Yngling 1: Värsta valen liksom
Yngling 2: Valplask liksom

Tror ni jag dyker något mer i sommar?

Believe it or not!.

Nu ska jag gå och bada. Ni vet, stoppa min bleka frusna lekamen ned i det där våta och kalla. Som somliga suckar andaktsfullt åt, njuter och tycker att det är fullkomligt underbart. Jag tillhör inte den skaran.

Jag tillhör en förmodligen utrotningshotad ras kallad badkruka. Varje sommar samma elände. Väskan packas, handdukar med, ombyte och lite förtäring. Rask promenad och småtrollen skuttar av iver. Väl framme börjas det "snälla mamma, bara en kort stund", "du kan väl ha simskola med mig mamma, snälla?" eller helt enkelt "du måste!".

Men icke sa Nicke, så långt sträcker sig inte min mamma gen. Jag tillhör den där sorten som skulle göra i princip allt för mina barn, men där går gränsen. Sorry, det går inte. Jag vill inte bada. Inte gärna i vatten där jag inte ser botten, för varje gång jag simmar utan att ha bottenkänning får jag visionen av "da daa da daa da daa" och riktigt känner hur den stora hajen cirklar under mig. Jag bara väntar på hugget, när jag lätt som en plätt klyvs i två delar för att aldrig mer bli densamma.

Och som om det inte räckte med det som argument mot badning så är jag otroligt frusen av mig. Hallå, inte är det väl sunt att bada i temperaturer under 25 grader? Det kan absolut inte vara nyttigt. För om det hade varit tanken att man skulle göra det så borde människokroppen varit utrustad med ett skyddande späcklager och simhud mellan tårna. Sådetså!

Så varför ska jag bada nu då? För att jag gick i den äldsta av fällor, som intrigerande små barn kan hitta på mot sina föräldrar. Det kallas utmaning. Även känt under vadslagning. Och vet ni vad..... Jag förlorade! Nu ska det ske, sommarens första och sista (?) bad. Eller så tar jag plånboken med mig och köper mig fri...

Ny slogan månne?

Telenor - connecting people! My ass, ska nog snarare vara "Telenor - upsetting people", eller så är det jag som är kinkig.....

Trollmor: Hej, jag bytte mitt PC kort abbonemang för ca 4 veckor sedan mot ett nytt, och jag väntar på mitt USB.
Kundtjänst: Jaha ja, telefonnummer?
Trollmor: 123456, jag har fått SIM kort och PUK kod men inget USB
Kundtjänst: Men jag ser här att Du har fått USB minnet för 3 veckor sedan
Trollmor: Då måste det nog vara fel, för jag har inte fått något
Kundtjänst: Men det är ju kvitterat!
Trollmor: Möjligen, men inte av mig. Jag har inte fått det
Kundtjänst: Inte? Det var konstigt. Det är kvitterat i Ljungby datum då och då
Trollmor: Och jag bor i Stockholm!
Kundtjänst: Men varför är det då i Ljungby? Och vem har kvitterat det?
Trollmor. Definitivt inte jag iaf.
Kundtjänst: Men hur hamnade det i Ljungby?
Trollmor: Vet Du, det har jag ingen som helst aning om
Kundtjänst: Om Du vill kan Du få avinummer så kan Du söka godset
Trollmor: Men det vill jag inte. Jag vill att ni ska ta reda på det
Kundtjänst: Ska jag det? Men varför då?
Trollmor: För att ni är leverantör. Ni har sålt en sak till mig som jag inte fått. Och det är inte min sak att ta reda på vart det har tagit vägen.
Kundtjänst: Men det går inte fortare än om jag ringer.
Trollmor: Det är möjligt, men jag anser att det ingår i ert ansvar som leverantör. Service Du vet! Jag anser inte att jag som kund bör leta reda på en vara som ni skickat och som försvunnit.
Kundtjänst: Ja, jag ringer väl och kollar då.
Trollmor: Det tycker jag!


Uppdatering:
1. Mea culpa, jag har evinnerligt svårt att skilja alla dessa mobilhabrovinker åt. Självklart är det Nokia....
2. Även om det är posten som gör fel, så anser jag inte att jag som kund ska behöva ligga på posten - det anser jag vara leverantörens sak.
3. Upplösningen: paketet var feladresserat och gick i retur till avsändaren.... I Ljungby.... Och nu gör de ett nytt försök. Spännande fortsättning följer

Ordningen återställd

Jag har återigen förärat Trollskogens hovleverantör ett besök. Jag har alltså varit i Trollskogen och införskaffat värmeljus! Så nu känner jag mig lite mer balanserad, förmodligen var det en tillfällig sinnesförvirring jag drabbades av.

I övrigt kämpar jag febrilt för att hitta någon slags balans i tillvaron. Jag är som värsta missbrukaren på avtändning. Klättrar mentalt på väggarna, samtidigt som kroppen inte alls har orken att göra ett skapandes grann. Jag är så enormt trött på mig själv att jag aldrig lär mig.

Att gå från att jobba till semesterläge är inte det lättaste. Egentligen borde man införa någon form av nedtrappning à la avgiftning. Första semesterdagen får man kolla både mobil och mail, samt ringa ett visst antal jobbsamtal. Andra dagen sänker man potten av samtal och fortfarande tillgång till mail/mobil osv. Och självklart gör man samma sak i andra ändan av semestern, strax innan jobbet börjar. Då trappar man så sakteliga upp tempot för att efter en vecka vara i full fart.

Då slipper man (läs jag) de där otroliga svängningarna från full speed ahead till tvärnit. Och tillika slipper man rivstarten i augusti månad, där det gäller att acellerera från 0 till 200 på 5 sekunder blankt. Inser ni hur mycket det måste slita på kroppen med de här ryckningarna? Förmodligen får man någon form av dykarsjuka när man slängs mellan de här ytterlighetslägena. Och det har man ju hört hur sjuk man kan bli av det, det är ju fullkomligt livsfarligt!

Måste nog forska lite mer kring det här, kan bli ett Nobelpris i framtiden.... Skulle sitta fint det; Och 2012 års Nobelpris i medicin går till Trollmor för hennes forskning kring semestersjukan. Är det någon som vet hur mycket priset är på numera? Jag kanske kan gå i tidig pension???

Allsång....

Mellantrollet: Mamma, jag älskar Dig...
Trollmor: Och jag älskar Dig gumman
Mellantrollet: .... men sluta sjung annars går det över!

Mitt sommarlov....

Känns som om det fått en misserabel start. Först jobbar jag och sedan kaoset med pappa. När det är färdigmeckat flyttar vi äntligen ut hela familjen zusammen till Trollskogen. Vad händer då?

Då regnar det så attans mycket att jag har blivit sjösjuk. De små trollen är understimulerade i 180 då 45 kvm inte är tillräcklig springyta för det att leva ut den inneboende energin. De har varit mer speedade än värsta illern på crack. Rusar hit och dit, råkar konstant i luven på varandra och trollmor bryter så sakteliga ihop. Funderar seriöst på att fly fältet, ta en husmorssemester mol allena på en varm ö där snälla människor serverar mig paraplydrinkar och lagar maten åt mig.

Nu har jag iaf dansat soldans värre än värst. Grannarna tror förmodligen att det var 9.3 på Richter, men det var bara lilla jag. Och det hjälpte någotsånär iaf för idag har jag varit utomhus. I shorts och linne. Och jag fick inga frost- eller vattenskador. Kanske hoppet om en sommar finns?

Änglar finns!

Jag måste bara få uttrycka min beundran och tacksamhet för de änglar som jag stött på de senaste dagarna när jag försökt få ordning på min fars dagliga liv.

Biståndsdamen som får rycka in som vikarie för sin kollega och på några få timmar lyckas rodda ihop allt vad gäller listning på vårdcentraler, remisser hit och dit, hemtjänst och hela biddevitten. Som ställer upp och har möte efter arbetstidens slut, bara för att jag inte hann fram innan. Och som utan att blinka en sekund tillstyrker allt det jag begär för pappas del. För som hon säger "att när man är sådär gammal ska man inte behöva oroa sig för det man så småningom kanske inte kan. Då är det bättre att han får vänja sig vid hjälpen medan han fortfarande har möjlighet att förstå den".

Hemtjänsten, som inte enbart ser till det praktiska utan även till människan bakom. Som ringer när de har funderingar, som "lägger sig i" och kommer med råd. Som gör att jag känner mig trygg i att pappa har människor som bryr sig om.

Dessa i kombination gör både mitt och pappas liv något lättare, mitt i allt det tunga. Tack för att ni finns, även om ni aldrig någonsin läser denna blogg.....

Och ja, jag har sagt det till dem också!

Heureka!

Idag har jag lyckats med något helt otroligt. Jag måste nog vara helt unik. One of a kind! Ring Guiness rekordbok - I'm in!

Jag har varit på IKEA. Och jag har inte köpt NÅGONTING!!! Read me once again - jag har varit på IKEA och köpt NOTHING. Nada! Niente! Noll och intet.

Vad ger ni mig för det? Är inte det värt stående ovationer eller? Fasiken, jag får snart skriva autografer om det ska fortsätta på det här viset. Kommer bli känd som "Kvinnan utan värmeljus", IKEAS fiende nummer 1.

Nu blir det dyrt...

Vad gör man i Trollskogen när det regnar? När man har tittat på filmer, spelat kort, ätit onyttigt och det envisas med att fortsätta regna? Då åker man till IKEA... och det vet vi alla hur det slutar!

Håll tummarna för att jag bara kommer hem med värmeljus. Känner jag mig själv rätt kan det lika gärna bli ett byte av bil när jag ändå är på G....

Singing in the rain...

Vädret passar klart in på mitt humör. För lite sömn, grå himmel och ett långsamt farväl till pappa gör att livet inte känns alltför muntert just nu.

Förutom sorgen att jag är på väg att bli "föräldralös så vaknar min gamla rädsla för döden upp igen. Jag försöker tänka på Bröderna Lejonhjärta och de trösterika tankar som Astrid försökte implementera, men jag kan inte riktigt ta det till mig.

I stunder som dessa önskar jag att jag trodde på ett liv efter detta, att jag var religiös. Att jag trodde på en högre makt och kunde finna tröst i det. Men nu är det inte så.

När det gungar runt om mig, så börjar min självtillit att falna. Då börjar tankarna snurra direkt; kommer jag någonsin skriva den där boken jag själsligen bär omkring med? Kommer mina glasalster överhuvudtaget att finna intressenter någonstans? Kommer mina barn uppskatta mig när de blir vuxna eller vända sig mot mig? Osv... bara negativa tankar och jag är på väg i min nedåtspiral igen. Dock är skillnaden mot förr att jag numera vet att jag klarar det, att jag inte ramlar ned i det svarta hålet. Jag låter de tunga tankarna få sväva fritt, försöker inte motarbeta dem och ser till att få egna stunder. Inte slarva med sömnen, låta min själ få vila i nattens mörker. Och så småningom lättar det. Molnen skingras och ljuset kommer åter in. Inte idag, kanske inte imorgon men snart så....

Lite sorgsen idag...

Var med pappa på sjukhuset idag. Träffade ängeln som ordnade tiden och en bra läkare. Undersökning och behandling, sedan vänta i 4 veckor för att se om det blir bättre. Om det blir det så väntar operation, blir det inte det så beror det på att det inre organet är förlamat till följd av hans tumö. Och då hjälper ingenting.

Insåg idag hur hemskt det är att bli gammal och hjälplös. Att vara helt beroende av andra människor. Att inte längre själv få styra sitt liv, för att kraften tar slut. Både den fysiska såväl som den mentala. Och då har ändå pappa tur, för han har 3 barn som orkar bry sig. Som engagerar sig, trixar och donar för att få fram resultat. Och vi har alla en hyffsad ekonomi vilket gör livet något lättare.

Jag har idag fått hjälpa pappa med så enkla saker som att klä sig, toalettbesök och andra grundläggande behov. Hans hjärna är medveten om det, men hans kropp orkar inte med det. Han är undernärd, för han vill inte äta och då orkar man absolut ingenting.

Det mest tragiska är att han inte vill. För han tycker att hans tid har kommit. Han vill gå vidare. Till Nangijala. Och jag hoppas att han får det, medan han fortfarande har sin värdighet kvar.

Språkförbistring....

För inte alltför många timmar sedan stod jag och väntade på t-banan. Mycket folk var det. Jag fördrev tiden med trevligt telefonsamtal. Håller på att få tuppjuck för min öronsnäcka verkar vara på upphällningen. Ljudet kommer och går hela tiden. Och varje gång det händer säger jag till kompisen "min snäcka är helt utsliten" eller "min snäcka läcker" och toppar med "min snäcka har nog jobbat för hårt".

Avslutar samtalet när t-banan kommer. Bredvid mig står en ung kille, still in his schoolyears. Han tittar leende på mig och säger med en blinkning;

Har Du testat Geishakulor?

Bytt bytt...

Förra veckan var det jag som var gräsänka ute i Trollskogen. Och eftersom vädret var lite halvdant (för att inte säga pissdåligt) så blev det en del hel del inneaktiviteter såsom bakning. Och bakning. Och lite mer bakning. Och en liten explosion. Och en begravning av en elvisp. Och inköp av en ny sådan. Och den är ännu inte döpt. Funderar skarpt på Snurre, fast det kanske är fantasilöst?

Hur som, det var en lite parentes till det jag skulle komma till. Vad det nu var....... Shit the same, nu har jag deporterat trollfar ut i det gröna tillsammans med två vilda troll. Och då minsann skiner solen! Och jag jobbar! Och har glömt alla mina sköna skor ute i Trollskogen. Och jag har skavsår. Och då fick jag köpa nya skor. Och de var jättesköna. Fast de var lite för stora så jag snubblade i trappen. Och ramlade. Och gjorde illa rumpan. Btw, så är jag totalt ograciös på att ramla. Jag har inte ens vett att ta emot mig. Kadunk säger det och så ramlar alla 62 (ja, jag har gått ned) pannor i backen på ett bräde. Det är tur att de är av liksom expansiv karaktär så att de inte knäcks rakt av. Kilona alltså. Istället liksom brer de ut sig över asfalten. Vad det nu har med saken att göra?

Ja, jag är aptrött. Nej, jag är inte onykter. Men för lite sömn gör mig totalt osammanhängande även för mig själv. Note to myself: jag ska INTE titta på TV till klockan 3 inatt! Jag ska faktiskt jobba imorgon bitti... Och förresten är det bara massa med konstiga program så dags. Det listade jag ut den empiriska vägen inatt. En hel drös med mord blev det dock. Tur att jag inte är mörkrädd, för då hade jag förmodligen fått ta med mig Pottan i sängen. Och nej, det är inte en potta utan det är Pottan. Vår guldfisk. Som Lilltrollet i ett ögonblick av inspiration döpte till Pottan. Hon är inte ett dugg klokare än sin mor. Lilltrollet alltså. För Pottans mor har jag aldrig träffat. Föresten vet jag inte ens om Pottan är klok. Förmodligen inte, för då hade hon inte accepterat att bo i den där runda skålen med en diameter på 30 cm. Där alla kan se vad hon gör vareviga sekund på dygnet. Hon kan ju inte ens gå på toa ifred. Pottan alltså. Inte Lilltrollet.

Nej, nu är det bäst jag slutar. Jag börjar fasiken bli rädd för mig själv.... Men oroa er inte, imorgon är jag säkert klok igen.

Godnatt!

Lurad!

Ha! Jag lurade systemet. Snacka om långpip kära vårdcentralsläkare och distriktssköterska. I fooled you!

Genom diverse lock, pock och smicker fick jag fram ett telefonnummer till den mottagning på sjukhuset där min fars åkomma hör hemma. Ren tur gör att jag får en klok sköterska på tråden. Som mycket väl förstår att franska läkare också är kompetenta att undersöka patienter och så länge remissen är på engelska så duger det gått och väl för dem! Så nu är remissen faxad till denna vårdens ängel och tid bokad till torsdag morgon. Utan att jag har sprungit som en skottspole mellan VC och DS men min åldrige, förvirrade far i hamporna!

Got ya!

På't igen!

Nytt försök att lösa min fars problem. Ringer distriktssköterskan som vänligen upplyser mig att visst kan de ta hand om min far. Men då måste de ha en remiss från hans läkare i Sverige. Ringer då läkaren i Sverige, som absolut kan skriva ut en remiss. Men först måste han ha en undersökning gjord av distriktssköterskan för att kunna skriva ut remissen. Och hon å andra sidan måste ha remissen för att utföra undersökningen. Och den remissen kan alltså läkaren först skriva ut efter det att undersökningen är gjord. Men den kan å andra sidan inte göras förrän de har fått remissen.....

Är det fler än jag som tycker detta verkar vara komplicerat??????

Moment 22...

Trollmor: Hej, jag ringer för min fars räkning.
Vårdcentral: Jaha, är det här hans VC?
Trollmor: Ja det är det. Han har varit hos en läkare i Frankrike och fått diagnos X, vilket innebär att han behöver en operation.
Vårdcentral: Ja, men det gör vi inte här
Trollmor: Nej, det förstår jag. Men han behöver förmodligen en remiss från er?
Vårdcentral: Men han var ju hos läkare i Frankrike, fick han ingen remiss?
Trollmor: Jo, men efter vad jag förstår gäller de inte i Sverige?
Vårdcentral: Det gör de inte nej. Men hur kunde de ge en diagnos i Frankrike?
Trollmor: Vad då hur då? Han var hos en specialist
Vårdcentral: Jaha ja, och han visste vad det var?
Trollmor: Ja det gjorde han. De har bra läkare där.
Vårdcentral: Men varför opererade han sig inte där då?
Trollmor: För att han är på semester och operationen kräver lång eftervård om jag förstod det rätt
Vårdcentral: Ja, det stämmer iofs
Trollmor: Och hur gör jag då?
Vårdcentral: Ordnar en remiss
Trollmor: Kan jag få det via er?
Vårdcentral: Jo iofs, men vi har inga tider nu i sommar
Trollmor: Vad då? Inga tidet?
Vårdcentral: Nej, bara akuttider
Trollmor: Kan han inte få en sådan då
Vårdcentral: Men det är ju inte akut
Trollmor: När kan han få tid då?
Vårdcentral: Du får ringa i augusti och kolla
Trollmor: Så Du menar att trots att han har en diagnos, trots att han behöver en operation och det enda som egentligen behöver göras är att skriva ett papper så måste han vänta till augusti?
Vårdcentral: Ja, det är ju inte akut. För isf skulle han få en tid.
Trollmor: Men han lider av åkomman och för honom är det akut.
Vårdcentral: Ja, det är möjligt. Men inte enligt våra normer.
Trollmor: Nehej, ja tack då. För nothing

Nästa vecka sätter jag mig på akuten med trollmorfar! Det går förmodligen snabbare....

Teologiska Troll

Trollmor: Se upp gumman, Du får akta Din gamla mamma!
Lilltrollet: Men mamma, Du är inte så gammal.
Trollmor: Kanske inte
Mellantrollet: Det beror på vad man jämför med!
Trollmor: Det är ju klart.
Mellantrollet: Jämfört med mig är Du ganska gammal.
Trollmor: Det är jag nog
Lilltrollet: Men jämfört med Jesus så är Du ung!

lite senare...

Lilltrollet: Mamma, är Gud en kille?
Trollmor: Jag vet faktiskt inte. Vad tror ni?
Mellantrollet: Jag tror det är en han
Trollmor: Jaså, varför tror Du det?
Mellantrollet: För om han varit en tjej så hade krig inte funnits