Var med pappa på sjukhuset idag. Träffade ängeln som ordnade tiden och en bra läkare. Undersökning och behandling, sedan vänta i 4 veckor för att se om det blir bättre. Om det blir det så väntar operation, blir det inte det så beror det på att det inre organet är förlamat till följd av hans tumö. Och då hjälper ingenting.
Insåg idag hur hemskt det är att bli gammal och hjälplös. Att vara helt beroende av andra människor. Att inte längre själv få styra sitt liv, för att kraften tar slut. Både den fysiska såväl som den mentala. Och då har ändå pappa tur, för han har 3 barn som orkar bry sig. Som engagerar sig, trixar och donar för att få fram resultat. Och vi har alla en hyffsad ekonomi vilket gör livet något lättare.
Jag har idag fått hjälpa pappa med så enkla saker som att klä sig, toalettbesök och andra grundläggande behov. Hans hjärna är medveten om det, men hans kropp orkar inte med det. Han är undernärd, för han vill inte äta och då orkar man absolut ingenting.
Det mest tragiska är att han inte vill. För han tycker att hans tid har kommit. Han vill gå vidare. Till Nangijala. Och jag hoppas att han får det, medan han fortfarande har sin värdighet kvar.
Inlägg
2 timmar sedan
6 kommentarer:
Med erfarenheten från förra sommaren i bagaget, kan jag bara säga att du är oerhört stark som orkar. Och, också baserat på erfarenhet: när man väl bestämt sig för att man inte vill vara med längre, då brukar det gå ganska snabbt att ta sig dit. Till Nangijala. Ta ett djupt andetag. Du får en kram så länge!
Efter dom kloka orden här ovan, så kan jag bara skicka en kram!
*ryser* skickar kramar!!!!
Här kommer kramar från mig också!
Håll ut - det är naturligtvis inte lätt. Men säkerligen värt det, efteråt.
Blev oerhört besviken på mina föräldrar när de nästan blev lättade av att deras egna föräldrars sista dagar kom. I efterhand förstår jag bättre...
Skicka en kommentar