Singing in the rain...

Vädret passar klart in på mitt humör. För lite sömn, grå himmel och ett långsamt farväl till pappa gör att livet inte känns alltför muntert just nu.

Förutom sorgen att jag är på väg att bli "föräldralös så vaknar min gamla rädsla för döden upp igen. Jag försöker tänka på Bröderna Lejonhjärta och de trösterika tankar som Astrid försökte implementera, men jag kan inte riktigt ta det till mig.

I stunder som dessa önskar jag att jag trodde på ett liv efter detta, att jag var religiös. Att jag trodde på en högre makt och kunde finna tröst i det. Men nu är det inte så.

När det gungar runt om mig, så börjar min självtillit att falna. Då börjar tankarna snurra direkt; kommer jag någonsin skriva den där boken jag själsligen bär omkring med? Kommer mina glasalster överhuvudtaget att finna intressenter någonstans? Kommer mina barn uppskatta mig när de blir vuxna eller vända sig mot mig? Osv... bara negativa tankar och jag är på väg i min nedåtspiral igen. Dock är skillnaden mot förr att jag numera vet att jag klarar det, att jag inte ramlar ned i det svarta hålet. Jag låter de tunga tankarna få sväva fritt, försöker inte motarbeta dem och ser till att få egna stunder. Inte slarva med sömnen, låta min själ få vila i nattens mörker. Och så småningom lättar det. Molnen skingras och ljuset kommer åter in. Inte idag, kanske inte imorgon men snart så....