Mellantrollet mår inget bra. Hennes själ värker. Hon känner sig annorlunda, utanför. Och det är hon. Annorlunda. Och speciell. Vilket egentligen är en alldeles underbar sak att vara. Att vara speciell. Att sticka ut. Bryta mot strömmen och vara lite udda. En alldeles egen liten Pippi Långstrump.
Men det är också svårt. Och gör ont. För när man är ett litet barn så vill man inte vara annorlunda. Man vill vara som de andra. Och de andra barnen har svårt att se det charmiga i någon som inte är som de. Deras föräldrar har också svårt att se det unika, det alldeles underbara i en liten tjej som är lite udda.
Vi människor har tyvärr en tendens att bli rädda för det vi inte känner igen. Dra oss undan och stilla iakta. Fundera och bli lite rädda. Den som sticker ut får ofta vandra sin väg alldeles ensam. Till de en dag korsar en annan udda persons väg. Då kan de tillsammans slå följe.
Min viktigaste uppgift som mamma till detta unika lilla troll är att stötta henne. Stärka henne i hennes udda personlighet. Hjälpa henne fram på vägen. Hålla henne sällskap tills hon möter personer som är starka nog att glädjas åt hennes unikitet. Som har förmågan att ta tillvara på hennes egenheter. Och som uppskattar det som är lite annorlunda. Som kan se bortom klyschor och förväntningar. Som kan se det som är äkta och varaktigt. Som kan ta tillvara på det genuint vackra som hon har att ge. När hon hittat tryggheten i sin person.
För hon kommer dit. Men vandringen är lång och svår. Den kommer ställa stora krav på både henne och mig. Men jag lovar att jag kommer göra allt för att inte svika henne. Finnas där för att trösta när själen värker. Stötta henne när orken tryter. Bära henne när hon behöver vila. För hon måste gå den där vägen. Hur trött hon än är. För lyckan finns. Speciellt för henne. När hon vuxit i sin klokhet och funnit tillit i sin djupa själ.
Och så länge jag finns kommer hon aldrig vara ensam. För jag är alltid med henne. I själ och hjärta. I tanke och handling. Nu och för evigt.
Inlägg
5 timmar sedan
5 kommentarer:
Åh, nu rinner tårarna här igen....
Älskade lilla Mellantroll ! Jag ser henne framför mig, utanför mosters konstgalleri. Hur man drunknar i hennes vackra och mycket iaktagende ögon. Hon granskar mig och förstår...."hon där med det långa håret mamma, hon tycker om mig, det kändes"
Hon kommer att möta männisor i sin väg som förstår hennes underbara person. Som kommer att kunna ge henne glädje och lugn.
Men visst vill man vara som andra när man är liten....
Att ha ett barn som "inte är som andra" är både svårt och underbart.
Jag är glad att vi tydligen är utrustade med extra krafter och en ständig ryggsäck full med ideér och
överlevnadsstrategier. Hur skulle vi annars orka!?
Skickar dig styrkekramar och värme!
Ge henne en från den där du vet med det långa håret....
Mellantrollet har övertaget i och med att hon har föräldrar som bryr sig och engagerar sig. Som stöttar och pushar. Det betyder allt. Kramar till alla troll.
Vilken oerhörd tur Mellantrollet har! Som har så fantastiska föräldrar som stöttar och älskar! Det kommer att gå bra för henne i livet, även om vägen är lite krokig just nu.
Jag kan bara instämma med föregående talare och säga att Mellantrollet har en enorm tur att ha så fantastiska föräldrar.
Londongirl, förmodligen har vi ngn inre styrka som gör att vi orkar. Eller så kanske våra barn valde just oss för att vi orkar :-)
Inna, tack. Jag hoppas verkligen det.
Christina, tack till Dig också. Jag hoppas att vi kan hjälpa henne och är rätt för henne.
Tack Morgondimma, kärleken hoppas jag iaf att hon aldrig ska behöva betvivla
Skicka en kommentar