Lite kvällsfilosofi...

Att få barn förändrar alla människor, och oftast till det bättre. Att få barn med speciella egenskaper är både slitsamt, smärtsamt men även otroligt kärleksfullt och lärorikt. Mellantrollet är speciell, dock inte så tydligt att det märks för alla. Det kräver en längre tids umgänge, för många som bara träffar henne en kort stund när hon är avig kan uppleva henne som ouppfostrad och bortskämd. Men fullt så enkel är inte sanningen. Utan rätt hjälp (och även rätt föräldrar) fanns det en klar risk att hon hade utvecklat autism. När verkligheten blir för påträngande och jobbig så drar hon sig fortfarande undan. In i sin egen rofyllda värld dit vi inte får följa med. Inte så ofta längre, vilket på ett sätt är skönt men samtidigt sliter det på henne för hon får inte samma vila.

Ibland funderar jag på varför det blev så. Varför Mellantrollet kom till oss och ingen annan. Och hur mitt liv sett ut utan Mellantrollet. För hon har lärt mig otroligt mycket om mig själv. Genom att ha henne i mitt liv, som utmanar mig och ställer krav på mig så kan jag inte smita undan. Jag kan inte leva livet "the easy way" för det går inte att lura henne. Så fort jag inte är 100% närvarande i tanken så läser hon av det och utbrottet kommer som ett brev på posten. Utan henne hade jag säkert kommit undan med att vara delvis närvarande och jag hade haft mina murar kvar. Hållit omgivningen utanför och garden uppe. Så hon har defintivt gjort mig till en bättre människa. En människa som törs vara där, stå kvar och känna både kärlek, glädje, smärta och sorg.

På samma sätt kan jag även se den gåva som min bakgrund har gett mig. Genom att ha föräldrar som inte var helt enkla och där missbruket tog en stor del i vardagen så hade jag två val - att ge efter eller kämpa emot. Och jag kämpade emot. Och klarade av det. Precis som jag och Mellantrollet kommer att klara av de svårigheter som ligger framför oss. Tillsammans med Trollfar och Lilltrollet.