Lite fyrverkeri....

Rykande färska fyrverkeribilder från Stockholm, fotograf Mellantrollet. Stolt trollmor tycker att hon är riktigt konstnärlig.....

A new beginning?

Så här sista dagen på det gamla året så brukar man sammanfatta vad det gångna har inneburit och vad man väntar sig av det kommande. En ganska bra tradition eftersom vi normalt sätt springer på i vardagen att vi sällan hinner stanna upp, fundera över vad vi håller på med och känna efter vad vi vill. Visst, det optimala vore ju om vi gjorde de här kontemplationspauserna mitt i livet, löpande under året men so what, det är bättre att göra det idag än inte alls.

Däremot känns det som overkill att göra det i den här bloggen, för jag har ju knappt gjort annat än öst ur mig mitt inre här under året. Den kamp vi fört för mellantrollet, den väg jag vandrat i mitt inre osv. Så att göra någon slags sammanfattning på det känns som en klar upprepning.

Tidigare idag lyssnade jag igenom en drös av versioner av Cohens mästerverk Hallelujah. Och jag grät. Tårar av sorg för det som varit, tårar av lycka för det jag åstadkommit och tårar av förväntan för det som komma skall. Det kändes som en rening, en nystart.

Ser jag tillbaka på det år som gått så är det klart att det varit tufft, men jag har fått otroligt mycket på vägen. Insikt om mig själv, tillit till mig och andra människor. Och en hel drös med underbara vänner, som stöttat och peppat. Jag har lärt mig att leva och inte bara överleva. Och det känns otroligt skönt. Och jag har lärt mig att vara en medmänniska, lärt känna glädjen i att hjälpa andra. Inte för att känna mig duktig, utan för att det verkligen ger mig något. Styrka, glädje och kraft. Lite Hallelujah det med alltså *S*

Vad det kommande året har med sig i bagaget har jag ingen aning om. Men jag vet att vad det än är så kommer jag inte rygga tillbaka, jag kommer ta de chanser jag får, utkämpa de strider jag måste och se problemen i vitögat. För jag grejar det. I know!

Tack för allt ni gett mig under året.

Nu borde jag avsluta med en vacker bild.... på raketer ock sådär men det har jag ingen så istället blir det ett eget litet alster, "Circle of love"

När orden tryter....

så slänger jag upp en bild istället. Ett nytt litet experiment... Kanske blir fler.

För den som inte ser så är det ett halsband, i glas, på stel länk.

Kärlek i Trollskogen

Torsdag morgon 05.12

Lilltrollet: Mamma, nu ska jag säga 10 bra saker om Dig!
Trollmor: Tio? Det var en hel massa det
Lilltrollet: Men jag vill det!
Trollmor: Det får Du absolut älskling
Lilltrollet: Du är världens bästa mamma
Trollmor: Tack
Lilltrollet: Du lagar jättegod mat
Trollmor: Thank you baby
Lilltrollet: Du är bra på att trösta
Trollmor: Okej
Lilltrollet: Du är bra på att göra roliga saker
Trollmor: Det är viktigt
Lilltrollet: Du är kramig
Trollmor: Det är Du med!
Lilltrollet: Du är bra med barn
Trollmor: Tackar
Lilltrollet: Du är vacker
Trollmor: Men tackar mitt hjärta
Lilltrollet: Och så är Du klok
Trollmor: Det är Du med
Lilltrollet: Och så gillar Du att pyssla
Trollmor: Mm, det är kul!
Lilltrollet: Nu är det bara en kvar
Trollmor: Ja gumman, men Du har sagt massa bra saker så det räcker om Du inte kommer på något mer
Lilltrollet: Men det gör jag!
Trollmor: Jaha, och vad är det då?
Lilltrollet: Du är jättebra på att sjunga!

Och där föll det platt! För om det är något jag inte kan är det att sjunga. Det är få som fått en påringning av polisen när de dragit Feelings a capella. Jag är en av dem! Frågan är om resten av sanningarna verkligen var det, sanningar alltså? Eller så är jag dragen vid näsan... men tanken var god iaf!

Årets julklapp....

Av någon outgrundlig anledning tyckte Trollfar att fjärrkontrollen han fick av vår svåger var den bästa han någonsin fått!

Dock återstår det att prova den, Trollfar har stora förhoppningar att han med den till sin hjälp ska kunna få kontroll på sin fru (dvs mig).

Tänk att med en enkel knapptryckning kunna få mig att hämta öl, strippa eller helt enkelt vara tyst. Måste vara rena himmelriket.........

Sanningens ögonblick...

Mellantrollet: Jag har en fråga till Dig mamma
Trollmor: Jaha, vad är det för någon?
Mellantrollet: Du får inte ljuga!
Trollmor: Absolut inte
Mellantrollet: Och Du måste svara!
Trollmor: Yes gumman
Mellantrollet: Okej, är Du beredd?
Trollmor: Jag är beredd
Mellantrollet: Varför är pappa alltid på toa när tomten kommer?

Imorgon....

Att finnas där

Häromdagen var det julavslutning i Lilltrollets klass, för vilken de små liven övat i flera månader. Och nu var det dags! Alla barnen var fnittriga av glädje och förväntan, utom en liten herre som gick omkring med allvarlig min.

Lilltrollet fick syn på honom och frågade varför han var ledsen. Med sammanbiten min svarade han att han inte alls var ledsen, trots att tårarna glänste i hans ögon. Lilltrollet gick fram och kramade honom varpå det brast totalt, tårarna började droppa och hulkandes berättade han att hans föräldrar inte kunde komma. Ingen i hans familj kunde komma för att se hans stora stund. Och han kände sig ensam, trots att han var omgiven av kompisar.

Jag tog den lille herrn försiktigt i famnen, och han lät sig tröstas. "Eftersom jag inte har några egna pojkar kanske jag kan få adoptera Dig en timme eller två" var den lösning jag kunde erbjuda. Och den köpte han. Jag fick även tillåtelse att fota honom och ge honom en kram efter framträdandet, han satt bredvid mig vid den gemensamma fikastunden och jag tror att han inte kände sig fullt så ensam då.

Jag kände igen mig själv hos honom. Med en mor som ofta var borta på viktiga möten, resor eller hade alldeles för mycket jobb. För mycket för att kunna offra en timme av sin dyrbara tid. En endaste timme per termin, för något som var stort för mig om än obetydligt för henne. Och som hon visste inträffade varje år men ändå inte lyckades planera för.

Pappa ville inte ställa upp, inte för att det hade med mig att göra utan mer för att markera för min mamma att han minsann inte tänkte kompensera oss barn för hennes tillkortakommanden. Ingen av oss vann på ställningstagandet, men de som förlorade mest var mina föräldrar. För de här händelserna tillsammans med många andra lärde mig att klara mig själv. För när det verkligen gällde så fanns de inte där för mig. När det var viktigt för mig så betydde det ingenting för dem. Och det gjorde mig stark. Trygg i att jag faktiskt klarade mig själv, även om jag fick klippa navelsträngen alldeles för tidigt.

Som barn glömmer man bort alla de stunder som ens föräldrar var där, det man kommer ihåg är de gånger de inta var där. Och det sätter sina spår. Hos barnen.

Lördag hela veckan....

Nu har jag gjort det! Debuterat i Anonyma Klubben. Do not say when or where, men I'm in. Och det kändes bra. Bara så att ni vet.

Utöver det har jag gjort julgodis på både korsan och tvärsan. Och samma vissa varje år... De små trollen är på mest hela tiden och så sugna, så sugna så på att göra julgodiset. Men vad händer sedan? De är med och öser i ingredienserna, fajtas en stund över vem som ska röra innan de lyckas uppnå en kompromiss med 3 minuter var. De brukar palla 2 omgångar var sedan är de borta med blixtens hastighet och kvar står jag med allt rörande, hällande, packetering m.m. Same procedure every year och jag lär mig aldrig *s*.

Nu ska jag laga paella. Någon som är sugen?

Juletid...

Jag är lite sentimental idag. Egentligen är det fel ord. Jag är inte deppig, inte låg eller sorgsen. Mer kanske, ja vad ska jag dra till med? Det finns bra ord för det på utrikiska men inte på svenska. Lite stillsam kanske är rätt ord för det? Kontemplativ? Äsch, läs om ni orkar så kommer ni fram till vad jag menar.

Allt är färdigt inför julafton, fixandet har vi dragit ned på till ett minimum. Vi gör de saker vi tycker är roliga, som att klä granen, göra julgodis, köpa & slå in paket. Visst blir det en julskinka och om lusten faller på även köttbullar. Men det mesta andra finns att köpa färdigt. Tycker man det är roligt så är det självklart att man ska göra det, men det finns en hel drös med människor som fastnar i fällan "det ska vara så" och fullständigt tar kål på sig själva.

Jag kommer ihåg när jag var liten, hur förberedelserna startade i början av december. En sönderstressad, heltidsarbetande mamma kom hem och kastade sig över ljusstöpning, pepparkaksbakning, syltning och korvstoppning. När julafton kom var det inte mycket som behövdes innan hennes stresströskel slog i topp och explosionen kom. Pappa garderade sig ofta med att vara onykter, för då bet hennes ilska inte lika bra.

Självklart har jag haft bra jular också, när vi reste ifrån hela alltet och firade julafton med att bada i poolen. Eller när jag som nybliven sambo bojkottade allt vad julen hette, skickade böcker till nära och kära för att själv tillbringa två sköna veckor i Åres backar.

Nu när jag själv har barn så firar jag jul igen. Men försöker undvika de klassiska fällorna, småtrollen och jag har haft några mysiga pysselkvällar när tomtar & änglar har kreerats, ett fåtal rundor i köpcentrumens julkommers och den ovan nämnda godistillverkningen.

Tyvärr blir julen så ofta en backlash för många, det är som om man ska knöa in ett helt års kärlek och umgänge över några korta intensiva dagar. Den perfekta julklappen ska hittas och väcka enorm uppskattning hos mottagaren. Maten ska helst vara i överdåd och inmundigas med stort allvar. Allt är så stort, så viktigt och hur blir det då? Förväntningarna är skyhöga så minsta lilla debacle gör att bubblan brister och det blir nattasvart. Istället för att ta det för vad det är, en tid att kunna umgås.

När jag skulle hem idag stod jag utanför t-banan en stund och avslutade ett samtal. Precis innanför dörrarna stod en av Situation Stockholms återförsäljare. Mitt samtal tog väl en 10 minuter ungefär och under den tiden fick han inte en endaste tidning såld, trots att det säkert var ett femtiotal personer som gick förbi. De flesta passerade förbi honom fullastade med julklappskassar och gav honom inte ett ögonkast. Han fanns inte i deras sinnesvärd. Han fanns i min och vi hade en liten pratstund. Jag tycker hela idéen med tidningen är kanon, inte nog med att jag kan bidra till att hjälpa någon utan tidningen är även läsvärd.

Tankarna började vandra, till de människor som inte har något alls att se fram emot. Där julen bara är ännu en dag i kyla, fattigdom, sjukdom och / eller krig. När de kämpar för att överleva så är vi frustrerade över att vi inte hinner med att konsumera, köpa lite fler paket.

Nu menar jag inte att vi ska avskaffa julen eller sluta att konsumera. Absolut inte, men kanske ägna en tanke åt de som inte är så lyckligt lottade som vi. Kanske stanna upp och köpa en tidning, stoppa en slant i välgörenhetsbössan eller varför inte köpa några av julklapparna genom Unicef, Action Aid och liknande organisationer?

Jag har defintivt köpt alldeles för mycket julklappar, som jag gör varje år. Men jag har dövat mitt samvete med att köpa en gris till min farbror, skolböcker till min faster och lite annat matnyttigt. Det gick fort och smidigt, samt gjorde gott i själen.

Det är inte mycket jag gjort, en piss i Mississippi. Men det är ändå något. Och klart bättre än ingenting.

Tomten, jag har tydligen varit snäll

Iaf tycker mina kunder det för jag har fått både vin och stora delikatesskorgar. Hallå, jag trodde det var jag som skulle ge kunderna julklappar? Men såklart har jag missat det i år igen...

Och så har jag fått en väldigt fint och värmande julkort, från en bloggvän. Det gick rakt in i hjärtat! Hos henne hittade jag även en länk till en tävling så här i jultider. Också ett sätt att generera traffik, men jag uppskattar uppfinningsrikedom så here it goes:

Här hittar Du: Jultävling


Åt min sedvanliga onsdagslunch med en annan lokal bloggare, som blivit en av mina närmsta vänner. Fick ett julkort med fina ord, fast hon skrev något om tokig. Det förstod jag inte! Och så fick jag julklapp också. Enda kruxet med det är att jag blir så generad, och vet inte hur jag ska visa min tacksamhet. Jag är mycket bättre OORL (heter det så? Out Of Real Life). Här på bloggen kan jag säga snälla saker och visa människor hur mycket jag gillar dem. Får nog öva på det i riktiga livet också.

Inte på riktigt!

Egentligen borde jag inte blogga idag. För jag är så j*a trött och less. Förmodligen är det hormoner som inte har tagit jullov än i kombination med alldeles för många bollar i luften. Jag har inga problem med att jobba mycket eller länge, men när det är så många olika saker jag kastar mig emellan så snurrar huvudet i spinn. Jag behöver jullov!!!

Och när jag blir så här så vet jag att jag projicerar. En hel del. Och per automatik ställer högre krav på människor i min omgivning. Fast med åren har jag lärt mig att jag har fel och kan faktiskt hålla käft ibland. Idag var det dock nära... mycket nära...

Lilltrollet hamnar i konflikt med en tjej i sin klass, precis när jag kommer för att hämta. Jag försöker reda ut det, frågar (mycket pedagogiskt tycker jag) båda två vad som hände och om det var något de tycker de kunde gjort annorlunda för att undvika det hela. Lilltrollet svarar medan hennes kamrat intar total tystnad. Två tjejer (riktiga små besserwisser damer, som ofta uppviglar de andra) lägger sig i diskussionen och lägger hela skulden på Lilltrollet. Till slut säger jag åt dem på skarpen att de inte har med diskussionen att göra, jag har inte frågat dem och att det inte är reko att gadda ihop sig 3 mot en. Biter dock inte på de här damerna så jag pekar med hela handen, säger att "håller ni inte snattran så gå härifrån".

Ger mig på nytt på att försöka få kamraten att prata, men hon vägrar. Tittar åt ett annat håll, säger inte halvsju och låtsas som om det regnar. Efter en kvart ger jag upp, säger (väldigt barnsligt) "kom nu Lilltrollet så går vi, för Din kompis tycker tydligen att det är roligare att vara ovän än kompis". Ja, jag vet. Otroligt omoget, men just då hade jag mest av allt lust att skaka liv i tjejen! Till saken hör att den här kompisen pucklade på lilltrollet, vilket jag inte sa något om eftersom Lilltrollet hade provocerat henne genom sitt uppförande. Men när hon bara ignorerar mig, en liten sjuåring?!?!? Snacka om frustrerande.

Mitt humör var inte heller det bästa från början. Mina nätter är tuffa nu..... I förrgår försökte jag få ut en krokodil som fastnat i vårt badkar och inatt räddade jag en älg från att drunkna i vår pool! Undrar vad de här drömmarna egentligen symobliserar? Om nu någon har en teori så please, do not tell me för det kan aldrig vara positivt.....

Tålamod trollmor, tålamod!

Lilltrollet: Mamma, vill Du ha en kola?
Trollmor: Nej tack gumman, det är bra.
Lilltrollet: Mamma, ska jag hämta en pepparkaka till Dig?
Trollmor: Nej tack vännen, jag vill inte ha.
Lilltrollet: Mamma, ska jag hämta vatten till Dig?
Trollmor: Nej tack hjärtat, jag vill inte ha något.
Lilltrollet: Mamma, ska jag hämta något att äta åt Dig?
Trollmor: Nej tack goding, jag vill inte ha något.
Lilltrollet: Mamma, ska jag hämta lite godis åt Dig då?
Trollmor: Nej tack, det är bra
Lilltrollet: Vill Du ha ett äpple då mamma?
Trollmor: Nej tack, inget äpple. Ingenting tack
Lilltrollet: Mamma, ska jag hämta kaffe åt Dig?
Trollmor: Nej, jag vill inte ha något!
Lilltrollet: Men mamma! Du har ju sagt att man ska säga "nej tack"

Obalanserat i Trollskogen

Den däringa hjälteglorian jag självmant roffade åt mig häromdagen, den har klart halkat på sned nu..... Ska jag vara riktigt ärlig så är den nog helt väck, för den här helgen har jag inte varit riktigt seriös i min roll som mamma.

Efter några nätter av dålig sömn, förmodligen p g a idogt läsande och sena kvällsaktiviteter (inte som ni tror!) så tog orken slut. Gårdagen tillbringade jag i irritationen och trötthetens tecken. Ingen charmbubbla direkt. Men jag var en jäkel på att fräsa. Vet inte om det direkt ger några pluspoäng så här strax före jul?

Hur som, mina små troll är utrustade med känslo tentakler som pejlar in minsta lilla tecken på icke harmoni. Snudd på att jag skulle kunna leasa ut dem. Jag menar, tänk vilken grej. Värsta pokerpartiet och trollen kan direkt pejla in vems nerver som ligger på ytan. De kan jobba mot fast arvode eller procent på vinsten. Fast å andra sidan, barnarbete är ju inte tillåtet. Tänkte inte på det.

Nu svammlar jag igen, som vanligt. Åter till ordningen. Jag var på ett jäkla humör igår och då blir trollen (även det stora!) otroligt triggade. Ber jag att få 10 minuter själv bakom en stängd dörr fungerar det som värsta magneten. Just då inträffar ALLT det som BARA mamma/fru kan hjälpa till med. Så de däringa tio minutrarna innehöll ungefär sjuttiotvå avbrott.

När kvällen kom var jag helt slut, mentalt och fysiskt. Slocknade relativt tidigt, iaf på rätt sida om midnatt och vaknade sent imorse. Och balansen hade återkommit i kroppen. God & glad, kexchoklad. Eller inte riktigt, men klart bättre än igår iaf.

Såpass att jag utmanade ödet, tog oss till Gröna Lunds julmarknad med de små trollen. Man kan väl säga som så, vi var inte ensamma......

Tidens tand...

Har tillbringat nästan hela dagen med min far, vilket tar på krafterna. Inte för att han är besvärlig, tvärt om - han har nog aldrig varit så ödmjuk och kärleksfull som nu för tiden.

Däremot gäller det att prata högt och tydligt, inte för snabbt samt att vara beredd på att säga allting 10-12 gånger för att plötsligt mötas av ett fräsande "det vet jag väl, Du sa det alldeles nyss". Samtidigt som hans stories berättas en 6-7 gånger under loppet av 15 minuter. Och alltid lyckas se lika förvånad ut, som om det var första gången jag hörde det.

Nu är det inte det som är det ansträngande, utan snarare att se ett tidigare knivskarpt intellekt så sakteliga tyna bort och veta att pappa är medveten om det. Såklart jag förstår den frustration och sorg han känner, att veta att det nu bara finns en väg kvar.

Tidigare var han en stilig man och en riktigt smart person. Numera är han en äldre farbror som knappt orkar gå, med en permanent kateter och utan tänder.

Det är inte alltid vackert att bli gammal.

Vardagshjältar!

Sorry AB, jag snodde er headline idag. Undrar om jag blir stämd nu? Men så här dags på aftonen tryter fantasin så jag gjorde en copy cat.

Härmed utnämner jag MIG SJÄLV till vardagshjälte. Motivering? Behövs det? Skämt åsido, idag hade jag en urskön dag. Vill ni höra om den? Klart ni vill, för annars hade ni inte läst så här långt eller hur? Värst vad många frågetecken det blev på en gång. Och snacka om boostat självförtroende jag har. Måste vara att jag är inne på den allra sista unset av extra adrenalin som jag lyckats pumpa upp. Nog med svammel. Motivering kommer här:

Idag var det stor stund i Mellantrollets klass. Alla de alster som de små liven kreerade förra veckan var nu färdiga för överlämning. Jag och Mellantrollet tog hand om uppropet och varje barn fick komma fram för att hämta sin påse med smycken. Det var nyfikna och stolta små människor som klev fram. Stort jubel hos var och en, alla beundrade varandras alster. Och fröken grät en skvätt när hon såg deras glädje (hon var sjuk den dagen vi kreerade). Sedan kom den lilla bonusen, jag hade låtit alla barn vara med och göra ett smycke till fröken. Alla barn bidrog med 1-2 fäger och bitar som de gillade, vilket resulterade i 3 halssmycken i regnbågens alla färger. Med barnens namn skrivna på baksidan. Behöver jag säga att hon grät en stund till?

När jag gick var det några få tjejer men ett helt gäng med pojkar som kom fram, somliga tog artigt i hand, andra tittade under lugg och somliga kramades. Jag blev alldeles varm i hjärtat när jag hörde deras lycka "tack snälla för att jag fick göra så fina julklappar" osv. Tänk vad lite det behövs för att göra barn lyckliga egentligen?

Sedan måste jag hypa mig själv lite till... att efter en intensiv arbetsdag avsluta med ett besök i en balettshop med två "glitter & flärd" galna småtroll tar på krafterna! På önskelistan stod det "en riktig gymnastikdräk" och de har suktat efter att gå in i denna affär hur länge som helst. Idag var det D dagen! Det provades rosa alster, ljusblå alster, med paljetter, med kjolar och pynt så det stod härliga till. Turligen nog föll de för två relativt "enkla" dräkter, med snygg skärning och knallig ceriserosa färg. Fast jag sa att det blir till våren när kurserna börjar igen.... Undrar om de trodde mig? Dryga 90 minuter tog det och varmt var det.

För säkerhets skull, bara för att testa hur stort tålamod jag har, gick vi in i parfymaffären bredvid. Ett paradis för små tjejiga troll med triljoners dofter, badskum en masse och en hel drös med annat spännande. Det här besöket klarade vi av på en timme. Efteråt luktade jag som en hel bordell, men vad gör man inte för sina älskade barn?

Och som avrundning på dagen tog jag mig till den stora leksaksaffären och inhandlade de små trollens julklappar. För att därefter fara hem och koka knäck till lilltrollets julsamling imorgon. Det var en trött, men lycklig trollmor som klockan 20 äntligen fick dagens första lagade mål mat!

Nu så väntar han ni vet, JB.... C U later folks!

Ros och Ris

Dagens Ros:
- Lilltrollet som självmant reste sig på bussen och lämnade sätet till ett äldre par med orden "Var så god och sitt"
- Mellantrollet som idag klev in bland ett gäng 7 åringar, där en kille hamnade ensam mot 4-5 kompisar, och sa ifrån på skarpen.

Dagens Ris:
- Alla tonåringar på bussen som såg ut som om det regnade. Tänk att en 7 åring var dem socialt överlägsen!
- Mamman som stod bredvid när Mellantrollet klev in, men inte reagerade över sin sons beteende. Jag är stolt över att min 8 åringar har mer vett i skallen än denna dam!


ps: lite av strålglansen faller väl på mig också eftersom jag är deras mamma eller?

Lite grönska...

kan vi behöva nu när det är så mörkt. Så det bjuder jag på här, alldeles gratis....

Så var så god och njut om ni känner för det, för det är "bara" dryga 6 månader kvar till midsommar....

En gång idiot, alltid idiot!

Mellantrollet har en kompis som hängt med enda sedan de första trevande dagarna på förskolan. De har alltid haft tryggheten av varandra, även om de mer lekt bredvid varanda än med. Båda var lika glada när skolstarten kom och de hamnade i samma klass, det är alltid tryggt att ha med sig någon man känner igen.

Den här kompisen har en förälder som är en väldigt snäll person, men som kryper innanför min komfortzon. Känner inte var gränsen går, har ett otroligt behov av att alltid framhävda sig själv och sin egen förträfflighet.Vi har umgåtts en del, även om jag tror att den personen har haft ett större utbyte av umgänget än vad jag har haft.

När det sedan började krångla för Mellantrollet så fanns den här föräldern där. Men enbart för att tala om vad Mellantrollet gjorde för fel, hur hon skulle agera istället och vad vi som föräldrar skulle göra. Och hur oskyldiga alla andra barn var. För problemet var ju enbart Mellantrollets! I ärlighetens namn måste jag säga att kompisen inte var medlem i mobbarnas fega lilla klubb, även om kompisen tillsammans med en annan klasskamrat gjorde en del dumma prylar mot Mellantrollet. När jag tog upp det fick jag till svar "men så gör barn".

För att göra en lång historia kort, jag kände mig sviken. När någon som hängt med så länge och som kände till hela bakgrunden valde att vika ned sig. Av bekvämlighet, av räddsla för att stöta sig med andra föräldrar eller vad fasiken nu anledningen än var.

Så jag har dragit mig undan, på ett möjligen fegt men ganska så bekvämt sätt. Glömt att ringa tillbaka, missat att svara på mail osv. Och kontaktförsöken har avtagit.

Idag stötte jag på den här föräldern och erbjuder skjuts, vilket gör att vi umgås i en 15-20 minuter. Jag får frågan om hur Mellantrollet trivs, vilket är kanon och frågar sammaledes om kompisen. Svaret jag får är;

Ja, nu när orosmomentet är borta är det väldigt lugnt i klassen. Iaf när jag är med, för barnen lyssnar och respekterar mig. Och så länge man ser barnen så mår de bra, så enkelt är det

Och det har ju människan rätt i, men har det efterlevts av personen ifråga? Skulle inte tro det! Utan återigen läggs skulden på Mellantrollet och sätter sig själv på en piedistal. Hur trött blir jag inte?
Jag höll fan på att kasta människan ur bilen! Men iddes inte ens svara, blev mest förbannad på mig själv att jag i en svag stund trodde att en förändring skett. Men icke....

Legoarbete i Trollskogen

Okej, visst var det en gentil idé av mig att göra glassmycken med sjuttioelva kids. Och det gick bra vilket jag tidigare rapporterat om. Vad jag dock förträngde var att dessa sjuttioelvatrehundratusentolv smycken även ska göras iordning....

Dvs brännas (inget större problem), tvättas, slipas, tvättas igen och sedan ska ring/hänge etc klistras fast. Med två kompontentslim. Som sitter som berg. Detta är nu gjort. Detta tog en sjudjävla tid. Detta var otroligt meckigt. För det var ju inte bara att smeta på och lägga på hög.

Nej då, först var jag tvungen att sortera vem som gjort vad, då alla kids fick göra 3 saker var. Som jag noga märkte med ugnssäker penna (finns det sådana eller har jag gjort en ny uppfinning?). Dock när man slipar dem så försvinner ju namnet.... Så då var det till att skriva pappersark med namn på, hitta respektive persons 3 alster och lägga dem på därtill avsett papper. Och se till att de hamnade där igen efter limningen.

Puh.... inte nog med att jag ska vara kreativ, jag måste vara ordningssam också. För om logistiken går åt pipsvängen så lär det vara mindre lyckliga kids i skolan när alstrena delas ut. Och min tidigare förstaplacering på tio i topp lär ryka med blixtens hastighet.

Men som sagt, nu är det gjort! Och nu kan jag gå att lägga mig.

En sak som jag däremot lärt mig till nästa gång är att inte stoppa limpinnen i munnen. Iaf inte med 2 komponentslimmet i "fel" ända..... Det smakar skit!

Nu vet jag!

Mitt tidigare inlägg fick mig att fundera lite. Och när jag tänker brukar det liksom aldrig ta stopp förrän jag får ned det på pränt. Det brukar bli långa listor i huvudet som jag kör på repeat, ända tills jag får skriva av med det. Jag kom på att jag är:

- en biatch! Iaf ibland (fråga inte trollfar för han skulle nog säga dagligen).
- lite av en messerschmidt. Inte så ofta men det händer ju ibland (alltid om ni frågar trollfar).
- och så ysse pysse megalite lite lite controllfreak kanske man kan säga.
- sporadiskt klantig med min egen lekamen
- social, när jag inte är asocial
- ganska rolig, även om humorn är lite väl låg ibland

Så vad får man då om man sätter ihop alla parametrar? Inte fan vet jag, fast bilden som dök upp i mitt eget huvud var "plåtgubben" i Trollkarlen från Oz....... Kändes sådär kan jag väl säga.

Glöm genast bort ovanstående, jag börjar om på nytt! En annan dag.....

Vem är jag?

Idag har det varit en total off dag för min del. Som ett brev på posten kommer det en migränattack per månad och jag vet alltid när. Efter en intensiv helg och vecka där det inte finns några små andrum insprängda så försöker jag alltid ha en ledig fredag. För att jobba undan med mina "sovrumskunder". Nu är det inte så ekivokt som det låter, det är inte något omoraliskt alls i detta. Tvärsom så är det i allra högsta grad byråkratiskt så det förslår. De kunder jag har som inte är stora nog för att ha ett eget kontor behöver ju också min omvård, iaf behöver deras papper det och det ordnar jag hemma på kammaren.

Idag var det tänkt att vara en sådan dag, men när jag tvingade upp ögonlocken vid 6 snåret kände jag genast att det inte skulle bli en sådan dag. Huvudvärken sprängde och total stillhet krävdes i ett nedsläckt, tyst rum. Där låg jag och lät tankarna vandra, då vare sig läsning eller tv tittning fungerar i de här lägena.

Och när jag låter tankarna vandra kan de sluta precis var som helst. Fast den här gången handlade det uteslutande om mig. En riktig ego stund blev det. Jag vände och vred på mig själv ur alla vinklar & vrår. Försökte se mig så som jag tror att andra människor kan tänkas se mig. Beroende på vems synvinkel jag valde så var bilden ena gången smickrande för att den andra få mig att bli lite lätt generad över min burdusa framtoning. Och kvar blev då frågan, vem är jag innerst inne? En blandning av alla dessa personer som träder fram? En kamelont som ändrar uppförande beroende på omgivningen? Som vänder kappan efter vinden och söker minsta motståndets lag?

Nu har jag inte analysen helt klar än, men jag måste säga att jag är hyffsat nöjd med resultatet. Nu när jag passerat halvtid (iaf om man utgår ifrån medellivslängden) så känner jag att jag äntligen börjar få grepp om min personlighet. Och vågar stå för den. I vissa lägen håller jag en tillbakadragen profil, men numera är det inte av feghet utan helt enkelt för att jag inte tycker det är värt ansträningen.

Mitt självförtroende byggs inte längre på mina prestationer eller på att ha rätt i alla lägen, utan på att jag vet att jag är en människa att hålla i handen när åskan går. Någon som man kan be om hjälp, som finns där med en axel att luta sig mot eller en hand att hålla i.

Nu blev det ett sedvanligt ego inlägg, förmodligen är jag lite klen efter migränattacken och behöver fylla på bekräftelsebehovet en sväng. Men what the heck, jag bjuder på den......

Det finns alltid ett "but"....

Mellantrollet: Mamma, kommer Du ihåg när Du var i skolan med mig?
Trollmor: Yes gumman, såklart jag gör.
Mellantrollet: När X och Y sa att dom ville bli som Du när dom blev stora?
Trollmor: Ja gumman det gör jag. Jag blev jättestolt då.
Mellantrollet: Det blev jag med. Fast det är en sak som dom inte vet
Trollmor: Tänkte Du på något speciellt?
Mellantrollet: Dom har ju bara sett Dig när Du är snäll och så
Trollmor: Det är ju klart. Tycker Du att jag är jobbig när jag inte är det?
Mellantrollet: Det är väl klart jag gör. Fast Du är ju min mamma då också
Trollmor: Absolut, jag är alltid Din mamma.
Mellantrollet: Fast just då fick Du gärna vara någon annans!

Nyhetsbulletin

Ibland blir jag lite förvånad över mig själv. Jag måste ha minne som en guldfisk, så fort jag vänder mig om så börjar jag om från början..... eller så kanske det är en överlevnadsinstinkt *s*.

Vad har jag nu gjort undrar förmodligen vän av ordning? Någon ny dörr som jag försökt gå rakt igenom med blåmärken som följd? Svaret på denna fråga är nej, inte då. Har jag då headbangat halva natten och totalt glömt bort min aktningsvärda ålder? No sir, no can do. Så var det inte heller.

Däremot har jag tillbringat en hel dag i skolan. Med ett gäng mycket intensiva och pigga 8 åringar. Inte nog med det, jag har tillbringat den dagen i verkstaden. Där jag hade kurs. I konsten att göra glassmycken. Det torde bara kunna sluta på ett sätt.... KAOS! Och blodvite!

Men vet ni vad? Så blev det inte! De små liven satt som tända ljus, lydde vartendaste litet ord jag sa och skötte sig exemplariskt. Alla kidsen var superintresserade, jättelyckliga och sa att det var en av de roligaste dagar de haft i skolan! Det kändes klart smickrande! Avslutningsvis var det ett gäng (främst killar!) som frågade om jag inte kunde komma fler gånger bara för att vara med. Och Mellantrollet var självklart stolt som busan!

Det var roligt, men intensivt och vid dagens slut var jag slut som artist. Men åker jag hem då? Nopia, nein, njet. Då är jag med Lilltrollet på fritis i några timmar för att vänta in mamman till en tjej som Lilltrollet brukar hamna på kant med. Sedan kör vi lite beteende terapi med damerna för att få dem att lära sig umgås på ett bra sätt. Vi får se hur det fortlöper, det är iaf en bra början.

Så nu är jag trött, ska skutta i säng och vårda min Louis Armstrong pipa (det är inte världens bästa väder för en seriös astmatiker) samtidigt som jag njuter av min samvaro med Peter Robinson.

Och med det säger jag "over & out" från Trollskogen

Vänskap

Idag fick jag ett sms, från en vän som har det tufft. Ett kort rop rakt in i mitt hjärta. Ett långt samtal, med både tårar och skratt. Mitt i bedrövelsens djupaste stund fanns där små skärvlor av glädje.
Tillsammans hittade vi dem. Och bejakade dem.

Det är vänskap. Att leta skärvor tillsammans. Att glädjas åt dem tillsammans. Att finnas där för varandra. När vi behöver. Det är skönt att ha en vän. Men det är minst lika skönt att vara en.

Utmaning antagen

Som av en händelse så blev jag utmanad av en 150 cm hög dam. Och som av en händelse handlar det om önskelistor.

Undrar om det kan ha med julen att göra? Could be.... Fast jag skulle då begränsa mig till sju önskningar. SJU?!?!? Varför just sju? Är det något religiöst eller? Ni vet, sjuarmad ljusstake. Eller har det med sagor att göra, Snövit och dvärgarna liksom. Eller veckodagarna? Äsch, shit the same.

Here we go: . Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt.Tagga sju bloggare som ska göra detsamma.

1) Att Mellantrollets positiva utveckling i skolan ska fortsätta - hon behöver verkligen få växa i lugn och ro, få tryggheten och känna sig kompetent
2) Att Mellantrollet får en bästis - hon är ingen grupptjej och hon saknar fortfarande sin bästis från dagis så infernaliskt. Tror inte hon blir "hel" förrän hon hitter en ersättare.
3) Att Lilltrollet ska få tillbaka sin nagel. En kanske väldigt värdslig sak, men avsaknaden av en nagel på långfingret är inte så vackert. Spelar ingen större roll nu, men i dagens utseende fixerade samhälle kan det vara traumatiskt för en tjej senare i tonåren.
4) Att jag ska få snur på mitt andra företag och börja tjäna pengar på mitt glas. Jag mår så otroligt mycket bättre när jag jobbar med konstnärliga saker, men jag har inte råd att göra det i den utsträckning jag vill.
5) Att Trollfars nystartade företag går bra. För då tjänar han mer pengar och jag behöver inte jobba lika mycket, och då blir punkt 4 lättare att fullfölja.
6) Att min far får somna in i sömnen. En kanske morbid önskan, men det går utför med honom både själsligen och kroppsligen. Han har själv gett upp och vill inget annat, så låt honom få somna med medan han har värdigheten kvar.
7) Att alla de jag känner ska få må bra i kropp och själ, vilket såklart även inkluderar mig *s*

Och så sju som ska taggas:
Åsiktskanonen
Cornelia
Grön liten groda, lycklig sådan
Morgondimma
Skånes Carol Oates
Italiens Nakna Kock
Liten Bambi

Skulle inte tro det....

Nu är jag på krigsstigen igen. Mot reklam. Dålig sådan. Enligt min mening så bör reklam vara trovärdig för att nå ut. Eller iaf rolig. Eller tankeväckande. Men aldrig någonsin töntig.....

I en tidning hittar jag reklam för en hälsoprodukt. En leende donna med sug i blicken och en pay off som säger "turns you on and keep you going". Man behöver inte vara en Einstein för att kunna läsa in dubbelmeningen i det inte. Eller så kanske jag är överdrivet misstänksam?

Men okej, jag kan leva med det även om jag tycker det är aptöntigt. Dock faller hela konceptet om man nu ska marknadsföra något som 100% natural och sedan slår upp en megastor bild på en supermejkad dam med färgat hår och värsta botoxmunnen. 100% natural? Shouldn't think so!

Relativitetsteori i Trollskogen

Mellantrollet: Mamma, har Du tänkt på att för barn går tiden jättelångsamt?
Trollmor: Hur då menar Du?
Mellantrollet: Jo men som nu. Du tycker att det är jul jättesnart och jag tycker det är jättelångt kvar.
Trollmor: Så är det nog.
Mellantrollet: Jag vet varför det är så!
Trollmor: Jaså?
Mellantrollet: Jo men Du vet. Vuxna har ju använt en massa år och då har de inte så många kvar.
Trollmor: Okej...
Mellantrollet: Men vi barn har ju bara använt några stycken år och har massa kvar
Trollmor: Jaha...
Mellantrollet: Det är som med godis ungefär, har man bara lite kvar så äter man ju upp dom jättefort! Och så är det med vuxna och tid såklart.

L'amour est blue....

Tyckte själv att de mina röda hjärtan blev riktigt fina så jag tänjde gränserna lite. Och då blev det en blå variant!

Så nu är frågan den - rött eller blått?

Det bidde en tummetott....

Här skulle det komma ett långt, intelligent och stimulerande inlägg om mitt liv. Tankar snurrade runt och det kändes som om jag hade oceaner av klokheter & funderingar att ösa ur mig.

Men vet ni vad? Jag skiter i det, för jag orkar inte.

Efter en fredagskväll med alltför stor vinkonsumtion, ett litet släktbråk samt alldeles för lite sömn har jag sedan ägnat dagen åt att intensivstudera sjutusentrehundratolv gymnaster i varierande åldrar. Inkluderande ett litet troll. För att därefter ha en speeddejt med ett gäng damer och sedan avsluta kvällen med att montera niotusentrehundrafyrtiofyrton halsband.

Jag har insett att jag är inte klok. Inte just nu iaf. Jag går och lägger mig istället. Go'natt!