fredag, december 07, 2007

Vem är jag?

Idag har det varit en total off dag för min del. Som ett brev på posten kommer det en migränattack per månad och jag vet alltid när. Efter en intensiv helg och vecka där det inte finns några små andrum insprängda så försöker jag alltid ha en ledig fredag. För att jobba undan med mina "sovrumskunder". Nu är det inte så ekivokt som det låter, det är inte något omoraliskt alls i detta. Tvärsom så är det i allra högsta grad byråkratiskt så det förslår. De kunder jag har som inte är stora nog för att ha ett eget kontor behöver ju också min omvård, iaf behöver deras papper det och det ordnar jag hemma på kammaren.

Idag var det tänkt att vara en sådan dag, men när jag tvingade upp ögonlocken vid 6 snåret kände jag genast att det inte skulle bli en sådan dag. Huvudvärken sprängde och total stillhet krävdes i ett nedsläckt, tyst rum. Där låg jag och lät tankarna vandra, då vare sig läsning eller tv tittning fungerar i de här lägena.

Och när jag låter tankarna vandra kan de sluta precis var som helst. Fast den här gången handlade det uteslutande om mig. En riktig ego stund blev det. Jag vände och vred på mig själv ur alla vinklar & vrår. Försökte se mig så som jag tror att andra människor kan tänkas se mig. Beroende på vems synvinkel jag valde så var bilden ena gången smickrande för att den andra få mig att bli lite lätt generad över min burdusa framtoning. Och kvar blev då frågan, vem är jag innerst inne? En blandning av alla dessa personer som träder fram? En kamelont som ändrar uppförande beroende på omgivningen? Som vänder kappan efter vinden och söker minsta motståndets lag?

Nu har jag inte analysen helt klar än, men jag måste säga att jag är hyffsat nöjd med resultatet. Nu när jag passerat halvtid (iaf om man utgår ifrån medellivslängden) så känner jag att jag äntligen börjar få grepp om min personlighet. Och vågar stå för den. I vissa lägen håller jag en tillbakadragen profil, men numera är det inte av feghet utan helt enkelt för att jag inte tycker det är värt ansträningen.

Mitt självförtroende byggs inte längre på mina prestationer eller på att ha rätt i alla lägen, utan på att jag vet att jag är en människa att hålla i handen när åskan går. Någon som man kan be om hjälp, som finns där med en axel att luta sig mot eller en hand att hålla i.

Nu blev det ett sedvanligt ego inlägg, förmodligen är jag lite klen efter migränattacken och behöver fylla på bekräftelsebehovet en sväng. Men what the heck, jag bjuder på den......

1 kommentar:

Mamselamsen2 sa...

Mycket av det du skriver, kan jag känna igen mig själv i. UTOM:"utan på att jag vet att jag är en människa att hålla i handen när åskan går. Någon som man kan be om hjälp, som finns där med en axel att luta sig mot eller en hand att hålla i."

Den grejen har jag till stor del lagt av med.... för det var det som hjälpte till att "gå in i väggen". Jag väljer vilka jag nu för tiden ställer upp för.