lördag, december 22, 2007

Att finnas där

Häromdagen var det julavslutning i Lilltrollets klass, för vilken de små liven övat i flera månader. Och nu var det dags! Alla barnen var fnittriga av glädje och förväntan, utom en liten herre som gick omkring med allvarlig min.

Lilltrollet fick syn på honom och frågade varför han var ledsen. Med sammanbiten min svarade han att han inte alls var ledsen, trots att tårarna glänste i hans ögon. Lilltrollet gick fram och kramade honom varpå det brast totalt, tårarna började droppa och hulkandes berättade han att hans föräldrar inte kunde komma. Ingen i hans familj kunde komma för att se hans stora stund. Och han kände sig ensam, trots att han var omgiven av kompisar.


Jag tog den lille herrn försiktigt i famnen, och han lät sig tröstas. "Eftersom jag inte har några egna pojkar kanske jag kan få adoptera Dig en timme eller två" var den lösning jag kunde erbjuda. Och den köpte han. Jag fick även tillåtelse att fota honom och ge honom en kram efter framträdandet, han satt bredvid mig vid den gemensamma fikastunden och jag tror att han inte kände sig fullt så ensam då.

Jag kände igen mig själv hos honom. Med en mor som ofta var borta på viktiga möten, resor eller hade alldeles för mycket jobb. För mycket för att kunna offra en timme av sin dyrbara tid. En endaste timme per termin, för något som var stort för mig om än obetydligt för henne. Och som hon visste inträffade varje år men ändå inte lyckades planera för.

Pappa ville inte ställa upp, inte för att det hade med mig att göra utan mer för att markera för min mamma att han minsann inte tänkte kompensera oss barn för hennes tillkortakommanden. Ingen av oss vann på ställningstagandet, men de som förlorade mest var mina föräldrar. För de här händelserna tillsammans med många andra lärde mig att klara mig själv. För när det verkligen gällde så fanns de inte där för mig. När det var viktigt för mig så betydde det ingenting för dem. Och det gjorde mig stark. Trygg i att jag faktiskt klarade mig själv, även om jag fick klippa navelsträngen alldeles för tidigt.

Som barn glömmer man bort alla de stunder som ens föräldrar var där, det man kommer ihåg är de gånger de inta var där. Och det sätter sina spår. Hos barnen.

4 kommentarer:

Anne-Maj sa...

Det gjorde du var väldigt fint och omtänksamt. Kram

Gammelmamman sa...

Du är bäst!
God Jul, vännen!

londongirl sa...

Vad skönt för honom att du fanns där! Du är bara så underbar! Jag vet så väl vad du talar om eftersom jag kan se det hos våra barn i klassen. Alltid är det någon i varje klass som har det så här. Vi lärare får liksom du "adoptera" dem såna stunder. De blir extra omhändertagna av oss....
Men det är jag och mina kära närmaste kollegor som är så här....kan inte påstå att jag tror att alla gör det.

God Jul önskar jag dig och din familj!
( Jag tillbringar min på sjukhuset, det blir en ny upplevelse. Om jag går igenom det här också så ses vi efter jul. )
KRAAAM

Atahari sa...

Jag fick tårar i ögonen när jag läste, kände också igen. Eller kunde föreställa mig. Mina föräldrar var altid där, någon av dem, men de andra kompisarna var det inte lika säkert med. Min bästis var en av dem, och henne "adopterade" min mormor och morfar som var med vid första avslutningen i skolan (första klass vill säga). Hon blev så glad att hon nästan grät ...

Fint gjort av dig.