fredag, december 14, 2007

Tidens tand...

Har tillbringat nästan hela dagen med min far, vilket tar på krafterna. Inte för att han är besvärlig, tvärt om - han har nog aldrig varit så ödmjuk och kärleksfull som nu för tiden.

Däremot gäller det att prata högt och tydligt, inte för snabbt samt att vara beredd på att säga allting 10-12 gånger för att plötsligt mötas av ett fräsande "det vet jag väl, Du sa det alldeles nyss". Samtidigt som hans stories berättas en 6-7 gånger under loppet av 15 minuter. Och alltid lyckas se lika förvånad ut, som om det var första gången jag hörde det.

Nu är det inte det som är det ansträngande, utan snarare att se ett tidigare knivskarpt intellekt så sakteliga tyna bort och veta att pappa är medveten om det. Såklart jag förstår den frustration och sorg han känner, att veta att det nu bara finns en väg kvar.

Tidigare var han en stilig man och en riktigt smart person. Numera är han en äldre farbror som knappt orkar gå, med en permanent kateter och utan tänder.

Det är inte alltid vackert att bli gammal.

2 kommentarer:

atir sa...

Var glad så länge han överhuvudtaget pratar o känner igen dej!

londongirl sa...

Nej det är klart att det inte alltid är vackert och inte så lätt att bli gammal. Men du gör en stor insats som är där hos honom.
Förstår att det tar på krafterna.