Lägesrapport från Trollskogen

Egentligen har jag inte ett smack att komma med. Inga större eller mindre katastrofer som hänt, förutom att jag lyckats slarva bort både kodbrickan till billarmet och busskortet. Kändes mindre bra.

Sedan dök de upp igen, hux flux. I min handväska. Väldigt mysko. Förmodligen har Trollfar några Joe Labero anlag som jag totalt missat. För inte kan det vara så att jag hade dem där hela tiden men i mitt förvirrade tillstånd inte lyckades hitta dem? Det tror jag inte på!

Hade ett ganska spännande möte idag, där jag fick en hel del input vad gäller min kreativa ådra. Får se om jag kan ta det till mig, låta det ligga och mogna för att se om jag kan/vill/törs ta nästa steg. Mötet slutade tidigt så för första gången på länge unnade jag mig att sluta tidigt. Hämta de små trollen i skolan, och jag fick inte bara med mig 2 stycken hem utan på något mysko sätt slutade det med att jag fick med mig 4 små troll.

En skön promenad hem, med glasstopp på vägen. Hemmagjord köttfärssås och lite skönt tjejfnitter runt middagsbordet. Trollfar kom hem sent och fick äta resterna :-)

Enda smolket i bägaren är Trollmorfar. Han ringer 4-5 gånger om dagen och vill att jag ska komma ned. För att ordna praktiska saker som han får hjälp med av personalen. Jag vet att det egentliga skälet är självfallet att han vill ha tryggheten av att jag kommer. Men tiden.... Som idag, jag är solo med 4 barn. Maken kommer hem klockan 19.30. Att då vid den tiden sätta sig i bilen och köra 30 minuter för att lugna honom känns faktiskt motigt. Även om jag förstår hans känsla och behov. Men jag mäktar inte det just nu. Är det egoistiskt av mig? Kanske, och kanske jag ångrar mig en dag när det är för sent men jag känner att jag måste lägga fokus på min familj. Mina barn och även mig själv. Syster och bror besöker honom, så jag är inte ensam med bördan, men av någon anledning inger de inte honom samma trygghet & lugn som jag gör. Det finns ingen enkel lösning, jag får helt enkelt gå på gehör.

Nu säger mitt gehör att det är dags att krama kudden, så med det överlämnar jag bloggosfären åt sitt öde och hänger mig ått mitt.

Goder afton!

Hårfin gräns...

Trollmor: Gumman, när vi kom hem till våra kompisar, kommer Du ihåg vad Du sa då?
Lilltrollet: Det där om att det var jättestökigt hos dom?
Trollmor: Ja, just det gumman.
Lilltrollet: Det var ju det! Det var ju saker överallt
Trollmor: Det var det, men det var ju för att dom inte varit hemma på hela veckan. Då blir det lätt så.
Lilltrollet: Men då skulle dom inte tagit fram så mycket saker. Det säger Du till mig ju. Att om jag inte kan plocka undan efter mig så ska jag inte ta fram det.
Trollmor: Nej, visst. Men det är lite annorlunda när vi pratar om vuxna och barn. Men det är inte det som är grejen.
Lilltrollet: Vad då?
Trollmor: Jo, vad jag menar är att man säger inte så när man kommer hem till folk.
Lilltrollet: Varför inte det då?
Trollmor: För att då kan dom bli ledsna
Lilltrollet: Så Du vill att jag ska ljuga då?
Trollmor: Nej, det vill jag inte. Men ibland kan man bara vara tyst.
Lilltrollet: Men Du har ju sagt att det är viktigt att säga vad man känner
Trollmor: Jo, ja det är det. Men det är liksom skillnad
Lilltrollet: Vet Du mamma?
Trollmor: Nej vad då
Lilltrollet: Du är faktiskt ganska konstig.

Läget under kontroll...

Det är lördag. Kalas Nr 2 imorgon. Det är coolish.

Lilltrollet har saftig halsfluss och 40 graders feber
Mellantrollet låter som en astmasjuk pekignes med hösnuva
Trollfar har allergi utan dess like
Trollmor vänsterfot har totalt lagt av.
Kan det vara gikt eller en ledbansskada? Det senare känns lite mer flashight måste jag säga.
Trollmorfar har slutat äta. Han vill inte vara med längre, tycker det är dags nu.

Men annars är allt under kontroll. Helt, totalt lugnt. No worries

Som natt och dag....

Mellantrollet fyllde nyligen år. Första kalaset i den "nya" klassen. Första gången som hela tjejligan skulle komma hem på kalas. Och jag fick fjärilar i magen. Tidigare kalas har varit blandade med vånda och oro. För Mellantrollet har haft svårt med stora samlingar, nervositet och en underliggande oro har alltid funnits där. Med facit i hand har vi förstått att det berott på hennes utsatthet.

Så var det då dags igen. Och jag märkte på Mellantrollet att det här var stort för henne. Viktigt att det blev rätt. Inte för mycket, inte för litet utan lagom. Men framförallt roligt och trevligt. Att kompisarna skulle gilla det. Att de skulle gilla att vara med henne.

Det började sådär... Inbjudningarna skickades ut och ingen hörde av sig förrän sista dagen. Och majoriteten av upptagna den tagen. Skalan decimerades fort och jag kände hur mina gamla hjärnspöken vaknade till liv. Men så grep energin tag i mig, tänkte att fasiken att jag ger upp så det blev en rundringning till alla involverade. Med en kort och direkt fråga; om inte lördagen fungerar, kan ni fredag eller söndag istället? Och det resulterade i att halva skaran kunde fredag och andra halvan söndag, med några få undantag som inte kunde alls pga högst legala ursäkter.

Så vad gör jag då? Lätt som en plätt, det blir 2 kalas! Det första gick av stapeln idag.

Och vet ni vad? Det var kanon. Hur soft som helst. Jag hämtar upp ett gäng lyckliga och förväntansfulla tjejer strax efter 15. Vi tar en promenad i försommarvärmen, äter glass och leker en stund i parken. Sedan hem där damerna får göra sin egen pizza, lite charader och lekar. Middag vid matsalsbordet med servetter och fina vinglas (dock med läsk i).

Lite lagom aktiviteter, men framförallt hög mysfaktor. De hade så kul tillsammans att de glömde bort presenterna till det var dags att gå *s*.

Helt suveränt mysiga tjejer, lite busiga och lite roliga men inga som helst underliggande intriger. Raka och ärliga, empatiska och reko mot varandra. Och för första gången på riktigt, riktigt länge kände jag hur oron för Mellantrollet släppte. De gillar henne. Hon gillar dem. Och framförallt, hon är en av dem. Precis som vem som helst.

Det känns skönt och stärkande, framförallt med stöket som är för Lilltrollet. För jag vet nu att vi kan fixa det här. Vi kommer fixa det här. Det kommer att bli bra.

Gyllene tider...

hade iaf min tandläkare idag. Eller vad sägs om följande:

16.08 inträder jag mottagningen.
16.10 sitter jag i stolen
16.15 har 2 röntgenbilder tagits
16.20 är jag genomgången och klar.

Inga hål. Ingen karies. Med beröm godkänt.

Kostade "bara" 645 riksdaler. Som hittat!

Inte igen....

Egentligen borde jag inte skriva något nu för mitt huvud känns som en stor uppblåst ballong, där stora och små tankar studsar runt utan att få fäste.

Hur ska jag göra för att det ska bli rätt? Hur ska jag agera för att inte hamna fel? Ska jag göra si och så blir det så eller blir det bättre tvärsom? Törs jag gå på magkänslan, lyda mina instinkter? Eller blir 3:e part drabbad, när jag går dit känslan leder mig.

Det är problem. Igen. Lilltrollet har hamnat i ett läge där hon riskerar ett utanförskap. Eftersom jag är den jag är läser jag snabbt av nyanserna, börjar undersöka och får det bekräftat från olika håll.

Och självklart har det pågått ett tag. Och bortförklarats med "tjejer gör så, tjejer har alltid intriger, tjejer är alltid i konflikt med varandra". Snacka om fördomar!

Visst, jag vet att Lilltrollet inte är någon oskyldig liten viol. Hon kan reta gallfeber på sina föräldrar, så varför inte på sina skolkamrater? Men att därifrån gå till att stöta ut någon, att låta henne bli syndabock, att uppförstora händelser är ett väldigt långt steg. Lägger man sedan till att "motståndarna" kommer i grupp om
6-8 stycken är det iaf i mina ögon ett beteende som löper stor risk i att övergå till regelrätt mobbing om man inte sätter stopp för det.

Och vad händer då när vi tar upp det med personalen? Jo, man fokuserar på sakfrågan - vad utlöste incidenten, vad var rätt, vad var fel osv. Glömmer totalt att vad det handlar om är beteendet. Hur uppför man sig mot varandra? Hur agerar man mot varandra? Vilket språk använder man? Vilket beteende uppvisar man? Det lägger man noll intresse på.

Seriöst, oavsett vad som hänt innan - hamnar man i läget ensam mot en grupp så är man utsatt. Framförallt om man är ett litet barn!

Men som förälder bemöts vi med skeptism, nonchalans och förringanden, men framförallt - total brist på respekt!

Jag förstår mer än väl att personalen har det otroligt jobbigt i skolan. Stora krav ställs på dem, till låga löner och med föräldrar som ställer krav på dem. Barn med problem, där man inte kan nå föräldrarna osv osv osv. Jag respekterar mer än väl att de ibland får nog, men de får inte ta ut de på våra barn. De både måste och ska ställa krav både på barnen och oss föräldrar. Precis som vi har rätt att ställa krav på dem.

Och nu känner jag att jag tappar tråden. Jag har känslan, men jag kan inte sätta ord på den. Återkommer förmodligen i ärendet.

En alldeles vanlig familj...

I fredags softade vi. Tur var väl det för helgen blev ganska intensiv...

Igår var trollfar på fest, så det blev tjejmys härhemma i stan. Bjöd in en väninna och trollens bästa kompisar, vilket resulterade i att vi dubblade sällskapet. Sedan ringde en väninna och ville inte sitta solo, så hon & hennes lilla troll dök upp. Vips gick vi från sex till åtta. Det var attans trevligt, men jag kan väl säga att ljudvolymen vid middagsbordet var ganska så hög.

Idag har vi smygfirat Mellantrollet, som inom en snar framtid fyller 9 år. Enbart den närmsta släkten var inbjudna och trots detta klockade vi närmare 20 personer. Kan väl säga att vår lägenhet kändes inte fullt så stor som den brukar.

Där var syster yster som med yviga gester och stort leende höll humöret uppe, medan hennes charmante man verkade ha regreerat till tonårsstadiet. Han busade och retades med ung som gammal, och kommentarerna haglade på en charmig blandning av svensk-engelsk-franska. Trollfar hakade raskt på och det lugnade inte direkt ned tempot.

Som en skön inramning till detta var det 5 barn som under höga rop omväxlande lekte kurragömma eller kull. Detta utspelade sig självklart i vårt vardagsrum, bland vinglas och kaffekoppar. Trollfars min var obetalbar när ett glas rödvin landade på Wii konsollen, för att därefter söka sig nedför de vita väggarna.

I det här läget insåg jag att det inte var mitt smartaste drag att bjuda på blåbärstårta. Att sedan både Lilltrollet och Mellantrollet dressat upp sig i helvitt kändes bara som grädden på moset.

Till detta serverades vi roliga anekdoter som när svärmor råkade hamna med golfbilen på motorvägen. Eller när min faster införskaffade en instruktionsfilm om hårklippningens ädla konst, för att därefter praktisera den på min farbror.

Kan väl säga att det var länge sedan jag skrattade så mycket. Samtidigt känns huvudet just nu som om jag fått en släng av tinitus. Tystnaden gör nästan ont efter den tidigare så höga ljudnivån. Men trevligt var det!

Godnatt, nu ska jag sova mig snygg. Det var ett tag sedan.....

Gulp....

Häromdagen insåg jag att det var dags att piffa till de små trollen. Håret har fått växa vilt och topparna började se ut som spretiga taggbuskar.

Eftersom min planering är noll och intet på sådana här saker så måste jag fixa det direkt när tanken dyker upp. Vilket då ger vid handen att frisersalongen brukar bli därefter. I detta fallet en relativt nyöppnad drop in variant i närheten av hemmet.

Öppnar dörren lite försynt, tittar mig skeptiskt omkring och får en känsla av att hamnat i orienten. Buddha tempel, en doft av rökelse och asiatiska modeller på affischerna kändes lite lagom exotiskt. Mellantrollet som är med som testpilot hinner ta ett steg in i lokalen innan hon blir överfallen av en liten trasselsudd som glatt bjäbbar och försöker pussa henne överallt där han kommer åt.

Sedan kommer frisören. Då blir jag än mer skeptisk. Det är en asiatisk herre med hockeyfrilla à la 70 tal och glasögon som gjort Austin Powers avundsjuk. Dock är det för sent att vända så jag tar ett djupt andetag, frågar om de har tid och vad en klippning kostar.

Jo då, de har tid och priset är facila 99:- varför jag beslutar mig för att ta risken. Tänker som så att det är ju bara topparna som ska av. Hur svårt kan det vara? Så jag slår mig ned i soffan, låter Mellantrollet sköta dialogen själv och hör helt plötsligt "jag ska ha kort hår, jättekort".

Gulp.... jag ser en miljon olika scenarion framför mig. Hur Mellantrollet kommer ut i stubb, gråter för att hon ångrat sig. Hur frisören hackar av hennes tjocka, vackra hår så att det ser ut som en nyslagen åker. Jag är på väg att kasta mig ur soffan, ta henne i handen och snabbt springa därifrån. Men för sent!

Saxen har redan tagit ett stort, saftig tag i Mellantrollets vackra hår och splatt så är det kort.....
Massakern fortsätter. Frisören klipper maniskt. Han står upp, kammar och klipper. Han sätter sig ned, kammar och klipper. Står upp igen, kammar och klipper. Jag törs inte titta utan stirrar ihärdigt på golvet där jag ser resterna av hennes fagra svall ligga.

Efter nästan en timma hör jag honom säga på bruten svenska "nu äl du fin i hålet, det blev jättebla". Mellantrollet svarar glatt "precis så här vill ajg ha det".

Och jag törs äntligen titta. Och ser en helt ny tjej. En tjej som helt plötsligt ser ut som en skönhet. Så otroligt fin blev hon, precis helt rätt frisyr för henne. Och bra klippt var det.

Återigen fick mina fördomar sig en törn. Till det modesta priset av 99 kronor.

Please explain...

Okej, stavgång. Jag fattar, ska tydligen vara jättenyttigt. Muskler och kondition osv. Jag kan även förstå att man tar med sig dem vart man än går. Exempelvis när man går på en gymnastikuppvisning för små söta flickor. Förmodligen gymnastiserades det på vägen till och från evenemanget, så okej. Jag köper den biten.

Jag förstår att man också måste ta med sig dessa stavar in i hallen. Stöldrisken och så. Helt okej, även här är jag med.

Däremot fattar jag nada varför man STAVGÅR när man ska till sin plats på läktaren. Pang, tjoff, kadung sa det. Tanten marscherade med stavarna ihögsta hugg, på en smal smal liten gång och det var både tår & väskor som fick sin en rejäl stänkare.

Var lite lätt sugen på att knäcka inte bara tanten utan även stavarna.... Men jag höll mig!

Kognitiv terapi?

Varför sätter jag mig i en sån sits som min intuition skriker högt och gällt NEJ till? Varför är jag så embarmligen puckad att jag åtar mig saker jag vet att jag inte vill och/eller kan, bara för att jag inte vill göra någon ledsen genom att säga nej? Kanske det är för att jag vill känna mig duktig?

Många frågor blir det. Och jag har våndats med det här i några dagar. Har fasiken inte kunnat sova på nätterna och hjärtat har signalerat oro mest hela tiden. Tror det var en liten lätt dragning åt det ångestladdade hållet.

Häromdagen tillfrisknade jag och insåg att nej, jag ska inte göra något jag inte tror på. Så jag säger upp en kund som jag nyligen blev ombedd att ta. Fegade lite och tog det på mail. Vilket kunden säger sig inte ha fått.

Hade idag möte med kunden vilket jag fann meningslöst att gå på. Men om kunden inte vet att den är uppsagd så måste jag ju ta kontakt. Så jag ringer och säger upp kunden muntligen per telefon. Vilket inte var det enklaste att få igenom, total noll förståelse. Men jag stod på mig. Nu är det gjort! Kan alltså börja andas igen och hoppas på en den däringa pressen över bröstkorgen lägger sig.

Enda som återstår är att göra ett snyggt avslut. Men det kan jag nog. Tror jag. Fast jag vill inte.... :-)

Kanske jag lär mig till nästa gång att lyssna på mig själv? Fan trot!

Livet är skört...

Mina problem känns just nu väldigt ynkliga. Återigen ger jag mig det löfte jag gjort så många gånger förr. Att leva i nuet. Att ta tillvara på de stunder jag har, med mina barn. Med min man. Mina vänner. Stunder av lycka och glädje, i vardagen. De små små ögonblicken.

För en dag kan det vara borta. Ett kort ögonblick och livet kan raseras.

Jag tänker på Engla. Som blev berövad sin framtid. På hennes familj. Som en sjuk, egoistisk människa genom sin handling förstörde. På Pernilla vars familj fick genomleva samma sak. Deras ovisshet är slut, men de får leva med en evig sorg.

För att en ond människa tog sitt rätten att förstöra deras liv. Och för att vi har ett samhälle som inte tillåter oss att låsa in sådana här människor, för tid och evighet.

Ikväll kommer jag krama mina barn extra hårt. Och länge.

Jag tänker på Engla. På Pernilla. På deras familjer.

Hit och dit....

Mysko. Letar efter snuset i handväskan, men det är puts väck. Däremot hittar jag ett par smutsiga strumpor. Very strange.

Så slår mig en tanke, och yes. Mycket riktigt, snusdosan ligger i tvättkorgen.

Mycket konstigt....

Män från Mars...

och kvinnor från Venus eller hur det nu var. Ibland tror jag att män & kvinnor är okompatibla. Ja, det är trubbel i Trollskogen. Men det går över. Det gör det alltid. Men just nu. Just idag. Den här veckan. Sviter efter helgens lite lätt kaotiska (och jobbiga) svängningar i värdena. Min mammas födelsedag, vilket jag inte firar av förståeliga skäl, men ändock en påminnelse om sorgen. Så ibland orkar jag inte. Jag tycker synd om mig själv. Och då är jag inte helt lätt att tas med. Men what the heck, jag är också svag. Liten. Mitt jobb, mitt liv går på något sätt ut på att ta hand om andra. Andras problem. Att lyssna. Vara stark. Stötta, trösta, peppa.

Men ibland så behöver jag det. Och då borde jag få en axel att luta mig mot. Men den finns inte alltid där. Då blir jag ledsen.

Kan vara att männen i min ålderskatergori tillhör en annan sort? Jag tror den kallas för The Non Talking Generation.

Eftersom jag inte gillar att vara ynklig så kanske jag blir tyst ett tag. Men ni behöver inte vara oroliga, jag kommer tillbaka. Kanske inte större (jag har gått ned i vikt hur fan det nu gick till), förmodligen inte starkare, garanterat inte vackrare men ändock - jag kommer igen. As always!

Fy fan för att bli gammal!

Som jag tidigare skrivit om är min far lätt förvirrad, och det blir värre från dag till dag. Tidigare har han alltid haft som rutin att en gång om dagen gå ut för att köpa cigaretter. Nu börjar den biten också försvinna. Ett antal gånger har han ringt mig på kvällarna, framåt nio - tio snåret, och rapporterat att cigaretterna är slut. Nu bor jag inte alltför långt ifrån, men att köra 4 mil dit och 4 mil hem känns inte helt roligt så dags på kvällen. Förutom det ringer han ibland 6-8 gånger om dagen och undrar om sin ekonomi. Vilket jag redogör för, och så ringer han efter en timma igen och frågar efter precis samma sak.

Det är smärtsamt att se, samtidigt som jag reagerar med viss irritation. Mitt logiska jag vet att nej, han kommer inte ihåg och det är bara att bita ihop. Samtidigt kommer samtalen precis när som helst, och det är inte alltid jag har tid. Men samtidigt, han behöver det.

I helgen råkade jag hamna på sjukhus (inget dramatiskt, mer än att den medicin jag tar regelbundet fick ett tuppjuck och mina värden sköt i höjden) för observation. Då min åkomma är av medicinskt natur hamnade jag på intern medicin och för de som är insatta vet att där är snittåldern ca 85 år.

Jag hade nöjet att dela rum med 3 damer, varav en var hyffsat klar, en mer eller mindre medvetslös och den 3:e helt väck. Hon skällde ut mig efter noter för att jag släppt in katter på rummet (vilket jag definitivt inte hade gjort), därefter fick jag pisk för att jag inte tog tillräckligt väl hand om mig. Slutligen började hon böna och be mig om att släppa ut henne, för hon trodde sig vara inlåst.

Därefter började ett evinnerligt ringande på änglarna klädda i vitt; det var vatten som skulle bytas, kuddar som skulle puffas, smärta som skulle bort, oro som skulle skingras.

Det gjorde ont i hjärtat att se, samtidigt som jag kände en viss irritation precis som med pappa. För jag kände att jag varken hade tid eller ork att bry mig om hennes situation. Vilket i sig är tragiskt.

Jag hoppas att jag får leva med huvudet intakt, och när min kropp är trött vill jag få förmånen att stilla somna in. Med ett leende på läpparna. Gåendes i frid och lämnande mina nära och kära efter mig, med vetskapen om att jag var redo.

Kan självklart inte avsluta detta utan att uttrycka min stora beundran, för dee stora hjältarna i detta livets drama- vårdpersonalen! Fick jag bestämma skulle de ha dubbelt så hög lön!

Surgubbe!

Kära lilla patetiska imitation av mänsklig varelse som olyckligtvis kör buss,
Ja just Du, som körde 4:an kring 16.30 snåret idag. Det är Dig jag skriver till. För jag undrar hur Du tänker? Om Du överhuvudtaget tänker. Du kanske helt går efter Din låga instinkt som förmodligen säger åt Dig att agera så dumt och oempatiskt som Du kan.

Kändes det som Du hade makt när Du stängde dörren mitt framför näsan på en liten 7 åring? Som innan dess var jublande glad för att hon hann springa till busshållplatsen i tid.

Inte nog med att det var otroligt elakt, det kunde även varit rejält farligt eftersom hon redan lyft benet för att kliva in. Hade hon hunnit sträcka ut det hade hon förmodligen klämt sig i dörren. Kanske det Du var sugen på? Då hade Du väl fått känna Dig än mäktigare eller?

Jo, jag vet att ni har stressade tidtabeller att följa och jag säger ingenting om dörren hade varit stängd när hon kom fram. Men så var det inte. Och vi snackar om en liten 7 åring.

Hoppas Du fick den maktkick Du eftersträvar, själv ägnade jag mig åt att trösta henne. Dels för att hon missade bussen och dels för att hon inte alls kunde förstå hur Du kunde vara så dum, mot henne. Barn i den åldern tar det mesta personligt, och det faktum att det kom en buss några minuter senare var ingen tröst. Det var ju den här bussen hon sprungit efter, och som hon faktiskt kommit fram till.

Förmodligen gjorde det Din fredags eftermiddag till en lycklig sådan. Visst, det kan jag unna Dig då Du förmodligen inte har så mycket annat att glädjas åt.

Mvh

Trollmor som sprang på rekortiden sjuttioelva sekunder blankt

A whole lot of loving....

Mellantrollet har haft en inte helt lugn period. Dels efter det återupptagna mobbingförsöket, dels ett långt lov som sätter rutinerna ur spel och en ofrivillig paus från BuP.

Hon har som jag brukar säga "spretat" en del, framförallt de senaste dagarna. Först trodde jag det var att lovet var slut men igår fick vi förklaringen. Hon gick från normal temp till 39,4 på 2 timmar och däckade fullständigt. Klart det tar på humöret. Gårdagen tillbringades sovandes större delen av dagen, även förmiddagen idag gick i vilans tecken men framåt kvällskvisten började hon vakna till liv igen.

Först låste hon in sig på sitt rum med sträng tillsägelse att jag inte fick störa. Sedan tog hon en kort promenad med trollfar. Väl hemkommen låste hon in sig på sitt rum igen. Efter en stund kom hon och uppvaktade mig med:

1. En bukett tulpaner
2. En chokladask
3. En hemmagjord skylt (av indianpärlor, pärlplattetekniken) med texten "Mamma I love"

Hon tyckte jag behövde lite uppmuntran i allt jobb. Och så höll hon på svämma över av moderskärlek. Inte alls dumt inte *s*

Behöver jag tillägga att det värmde gott i mamma hjärtat?

Mellantrollet strikes again!

Mellantrollet: Du är världens bästa mamma!
Trollmor: Tack hjärtat.
Trollfar: Men jag då? Är jag inte världens bästa pappa?
Mellantrollet: Du är okej pappa.
Trollfar: Bara okej?
Trollmor: Vet Du gumman, jag letade som bara den och det här är den bästa pappan jag kunde hitta!
Mellantrollet: Mamma, Du skulle inte haft så bråttom....


ps: bör förtydligas att det sades med ett stort smile på läpparna... hon har humor den lilla damen