Kognitiv terapi?

Varför sätter jag mig i en sån sits som min intuition skriker högt och gällt NEJ till? Varför är jag så embarmligen puckad att jag åtar mig saker jag vet att jag inte vill och/eller kan, bara för att jag inte vill göra någon ledsen genom att säga nej? Kanske det är för att jag vill känna mig duktig?

Många frågor blir det. Och jag har våndats med det här i några dagar. Har fasiken inte kunnat sova på nätterna och hjärtat har signalerat oro mest hela tiden. Tror det var en liten lätt dragning åt det ångestladdade hållet.

Häromdagen tillfrisknade jag och insåg att nej, jag ska inte göra något jag inte tror på. Så jag säger upp en kund som jag nyligen blev ombedd att ta. Fegade lite och tog det på mail. Vilket kunden säger sig inte ha fått.

Hade idag möte med kunden vilket jag fann meningslöst att gå på. Men om kunden inte vet att den är uppsagd så måste jag ju ta kontakt. Så jag ringer och säger upp kunden muntligen per telefon. Vilket inte var det enklaste att få igenom, total noll förståelse. Men jag stod på mig. Nu är det gjort! Kan alltså börja andas igen och hoppas på en den däringa pressen över bröstkorgen lägger sig.

Enda som återstår är att göra ett snyggt avslut. Men det kan jag nog. Tror jag. Fast jag vill inte.... :-)

Kanske jag lär mig till nästa gång att lyssna på mig själv? Fan trot!