Som jag tidigare skrivit om är min far lätt förvirrad, och det blir värre från dag till dag. Tidigare har han alltid haft som rutin att en gång om dagen gå ut för att köpa cigaretter. Nu börjar den biten också försvinna. Ett antal gånger har han ringt mig på kvällarna, framåt nio - tio snåret, och rapporterat att cigaretterna är slut. Nu bor jag inte alltför långt ifrån, men att köra 4 mil dit och 4 mil hem känns inte helt roligt så dags på kvällen. Förutom det ringer han ibland 6-8 gånger om dagen och undrar om sin ekonomi. Vilket jag redogör för, och så ringer han efter en timma igen och frågar efter precis samma sak.
Det är smärtsamt att se, samtidigt som jag reagerar med viss irritation. Mitt logiska jag vet att nej, han kommer inte ihåg och det är bara att bita ihop. Samtidigt kommer samtalen precis när som helst, och det är inte alltid jag har tid. Men samtidigt, han behöver det.
I helgen råkade jag hamna på sjukhus (inget dramatiskt, mer än att den medicin jag tar regelbundet fick ett tuppjuck och mina värden sköt i höjden) för observation. Då min åkomma är av medicinskt natur hamnade jag på intern medicin och för de som är insatta vet att där är snittåldern ca 85 år.
Jag hade nöjet att dela rum med 3 damer, varav en var hyffsat klar, en mer eller mindre medvetslös och den 3:e helt väck. Hon skällde ut mig efter noter för att jag släppt in katter på rummet (vilket jag definitivt inte hade gjort), därefter fick jag pisk för att jag inte tog tillräckligt väl hand om mig. Slutligen började hon böna och be mig om att släppa ut henne, för hon trodde sig vara inlåst.
Därefter började ett evinnerligt ringande på änglarna klädda i vitt; det var vatten som skulle bytas, kuddar som skulle puffas, smärta som skulle bort, oro som skulle skingras.
Det gjorde ont i hjärtat att se, samtidigt som jag kände en viss irritation precis som med pappa. För jag kände att jag varken hade tid eller ork att bry mig om hennes situation. Vilket i sig är tragiskt.
Jag hoppas att jag får leva med huvudet intakt, och när min kropp är trött vill jag få förmånen att stilla somna in. Med ett leende på läpparna. Gåendes i frid och lämnande mina nära och kära efter mig, med vetskapen om att jag var redo.
Kan självklart inte avsluta detta utan att uttrycka min stora beundran, för dee stora hjältarna i detta livets drama- vårdpersonalen! Fick jag bestämma skulle de ha dubbelt så hög lön!
Inlägg
17 minuter sedan
3 kommentarer:
Så tråkigt att du inte mår bra nu. Blir dock oerhört glad för din sista mening... Är precis hemkommen efter demonstration i Stockholm för våra löner som _är_ usla i förhållande till vad vi gör och den utbildning vi har. Kampandan finns!
Skönt att du mår bra nu. Och visst är vi(personalen) värda mer i lön. Men det vet man ju inte förrens man blir sjuk..........In med politikerna i sjuksängarna. :) "Morskan"
Du har helt rätt: det är en ofattbar lycka och rikedom att de där människorna i vårdjobben finns och ställer upp. Hur skulle det gå annars? de som säger att vi bör ta hand om våra gamla själva har nog ingen som kräver tillsyn och omvårdnad på daglig basis (flera gånger dessutom)
Skicka en kommentar