Som natt och dag....

Mellantrollet fyllde nyligen år. Första kalaset i den "nya" klassen. Första gången som hela tjejligan skulle komma hem på kalas. Och jag fick fjärilar i magen. Tidigare kalas har varit blandade med vånda och oro. För Mellantrollet har haft svårt med stora samlingar, nervositet och en underliggande oro har alltid funnits där. Med facit i hand har vi förstått att det berott på hennes utsatthet.

Så var det då dags igen. Och jag märkte på Mellantrollet att det här var stort för henne. Viktigt att det blev rätt. Inte för mycket, inte för litet utan lagom. Men framförallt roligt och trevligt. Att kompisarna skulle gilla det. Att de skulle gilla att vara med henne.

Det började sådär... Inbjudningarna skickades ut och ingen hörde av sig förrän sista dagen. Och majoriteten av upptagna den tagen. Skalan decimerades fort och jag kände hur mina gamla hjärnspöken vaknade till liv. Men så grep energin tag i mig, tänkte att fasiken att jag ger upp så det blev en rundringning till alla involverade. Med en kort och direkt fråga; om inte lördagen fungerar, kan ni fredag eller söndag istället? Och det resulterade i att halva skaran kunde fredag och andra halvan söndag, med några få undantag som inte kunde alls pga högst legala ursäkter.

Så vad gör jag då? Lätt som en plätt, det blir 2 kalas! Det första gick av stapeln idag.

Och vet ni vad? Det var kanon. Hur soft som helst. Jag hämtar upp ett gäng lyckliga och förväntansfulla tjejer strax efter 15. Vi tar en promenad i försommarvärmen, äter glass och leker en stund i parken. Sedan hem där damerna får göra sin egen pizza, lite charader och lekar. Middag vid matsalsbordet med servetter och fina vinglas (dock med läsk i).

Lite lagom aktiviteter, men framförallt hög mysfaktor. De hade så kul tillsammans att de glömde bort presenterna till det var dags att gå *s*.

Helt suveränt mysiga tjejer, lite busiga och lite roliga men inga som helst underliggande intriger. Raka och ärliga, empatiska och reko mot varandra. Och för första gången på riktigt, riktigt länge kände jag hur oron för Mellantrollet släppte. De gillar henne. Hon gillar dem. Och framförallt, hon är en av dem. Precis som vem som helst.

Det känns skönt och stärkande, framförallt med stöket som är för Lilltrollet. För jag vet nu att vi kan fixa det här. Vi kommer fixa det här. Det kommer att bli bra.