Inte igen....

Egentligen borde jag inte skriva något nu för mitt huvud känns som en stor uppblåst ballong, där stora och små tankar studsar runt utan att få fäste.

Hur ska jag göra för att det ska bli rätt? Hur ska jag agera för att inte hamna fel? Ska jag göra si och så blir det så eller blir det bättre tvärsom? Törs jag gå på magkänslan, lyda mina instinkter? Eller blir 3:e part drabbad, när jag går dit känslan leder mig.

Det är problem. Igen. Lilltrollet har hamnat i ett läge där hon riskerar ett utanförskap. Eftersom jag är den jag är läser jag snabbt av nyanserna, börjar undersöka och får det bekräftat från olika håll.

Och självklart har det pågått ett tag. Och bortförklarats med "tjejer gör så, tjejer har alltid intriger, tjejer är alltid i konflikt med varandra". Snacka om fördomar!

Visst, jag vet att Lilltrollet inte är någon oskyldig liten viol. Hon kan reta gallfeber på sina föräldrar, så varför inte på sina skolkamrater? Men att därifrån gå till att stöta ut någon, att låta henne bli syndabock, att uppförstora händelser är ett väldigt långt steg. Lägger man sedan till att "motståndarna" kommer i grupp om
6-8 stycken är det iaf i mina ögon ett beteende som löper stor risk i att övergå till regelrätt mobbing om man inte sätter stopp för det.

Och vad händer då när vi tar upp det med personalen? Jo, man fokuserar på sakfrågan - vad utlöste incidenten, vad var rätt, vad var fel osv. Glömmer totalt att vad det handlar om är beteendet. Hur uppför man sig mot varandra? Hur agerar man mot varandra? Vilket språk använder man? Vilket beteende uppvisar man? Det lägger man noll intresse på.

Seriöst, oavsett vad som hänt innan - hamnar man i läget ensam mot en grupp så är man utsatt. Framförallt om man är ett litet barn!

Men som förälder bemöts vi med skeptism, nonchalans och förringanden, men framförallt - total brist på respekt!

Jag förstår mer än väl att personalen har det otroligt jobbigt i skolan. Stora krav ställs på dem, till låga löner och med föräldrar som ställer krav på dem. Barn med problem, där man inte kan nå föräldrarna osv osv osv. Jag respekterar mer än väl att de ibland får nog, men de får inte ta ut de på våra barn. De både måste och ska ställa krav både på barnen och oss föräldrar. Precis som vi har rätt att ställa krav på dem.

Och nu känner jag att jag tappar tråden. Jag har känslan, men jag kan inte sätta ord på den. Återkommer förmodligen i ärendet.