När Linda var riktigt liten var hon mammas och pappas prinsessa. Alla var glada, och livet bestod av lekar, glass och varma somrar. Sedan hände något och pappa allt senare hem från jobbet. Ibland luktade han konstigt och pratade underligt. Mamma började gråta mycket och ofta då bråkade de.
När mamma hade gråtit jättemycket en natt och sedan sovit en hel dag så kom ambulansen och hämtade henne. Då var Linda själv med pappa hela dagarna. Ibland låg pappa i sängen hela dagen och glömde att laga mat. När mamma kom hem igen hade hon slutat gråta. Istället skrattade hon nästan jämt. Visst var det bra att mamma slutat gråta, men hon var så konstigt glad.
En dag flyttade pappa till en ny lägenhet, och Linda blev ensammen med mamma. I början var det jättemysigt, bara hon och mamma. De gick på utflykter, såg på TV i sängen och ibland åt de glass och godis till middag. Nu var livet ganska roligt igen och Linda blev mammas prinsessa.
Sedan måste mamma börja arbeta och Linda på dagis. Dagis var roligt, fullt med kompisar och så fick Linda mat. Ibland glömde mamma laga mat och då var Linda hungrig på kvällen.Mamma tyckte det var kul att jobba. Hon fick massor med nya kompisar, mest farbröder.
Pappa träffade Linda bara ibland, och då var han oftast ledsen. Det var roligare att vara hemma hos mamma, för då fick hon vara uppe sent och mammas kompisar brukade ha godis och leksaker med sig.
Ibland jobbade mamma sent på kvällen, och då var någon av mammas kompisar där istället. Nästan alla var snälla fast det var en som hon inte tyckte om, Rune. Han kändes bara konstig, men det kunde hon inte säga till mamma eftersom han var den som mamma tyckte bäst om. Och om Rune försvann skulle mamma bli så där ledsen som hon var förrut, och det ville inte Linda.
En dag berättade mamma att Rune skulle bo hos dem och då blev hon ledsen. Mamma trodde att det var för att Linda saknade pappa, och tröstade. Och så flyttade Rune in. Nu kunde mamma jobba varje kväll, det var för att de behövde pengarna sa hon. Rune kunde inte jobba för han hade ont i ryggen.
Nu var Linda ensammen med Rune varje kväll. Och varje kväll så måste Linda bada, även om hon inte varit i sandlådan. Ibland var hon tvungen att bada på morgonen också, men bara när mamma inte var hemma. Linda tyckte inte om att bada för Rune satt alltid och tittade så konstigt. När han torkade henne så gjorde han det så hårt att det nästan gjorde ont.
Ibland hann mamma inte hem innan Linda somnade. Då nattade Rune henne och det tyckte hon heller inte om. Han lade sig alltid under täcket och kramades jättehårt. Istället för att läsa sagor så låg han och sjöng, samtidigt som han kramades. Det var bättre när mamma nattade.
Pappa ringde nästan aldrig och Linda fick aldrig komma dit, för han var sjuk sa mamma. Innan Rune kom hade hon inte saknat pappa sådär jättemycket men nu längtade hon efter honom varje dag.
Eftersom Rune var hemma på dagarna så gick inte Linda på dagis längre. Det var bättre att spara pengarna sa mamma. Så de enda som Linda träffade var mamma och Rune. Mormor bodde i himlen och morfar var sjuk. Farfar och farmor var mamma osams med.
När Linda började skolan var hon inte längre någons lilla prinsessa. Hon var ett tyst och inbundet barn, rädd för närkontakt och ville helst bara vara för sig själv. Duktig i skolan och höga betyg. Skönt med ett barn som sköter sig och inte är besvärlig, tyckte läraren.
Rune och mamma hade gift sig. När mamma var på jobbet kallade Rune Linda för sin lilla fru, och lekte vuxna lekar. Den enda vuxna leken som var rolig var att diska tyckte Linda, de andra lekarna gjorde mest ont och så blev hon jämt kissnödig.
Helst ville Linda vara ensam med mamma, men när hon frågade hur länge Rune skulle bo där började alltid mamma gråta. Då slutade Linda fråga. Vuxen lekarna sade hon inget om för Rune hade sagt att det var en hemlis. Om Linda skulle berätta det för mamma skulle hon bli ledsen och börja gråta igen, och det ville inte Linda.
I skolan tyckte alla att Linda var så duktig, fast lite konstig också. I åttan började Linda umgås med andra i skolan som var konstiga. Och sedan slutade hon komma till skolan. Istället så satt hon i parken och mådde bra med hjälp av hasch, tabletter m.m.
Sedan slutade Linda att komma hem. Då slapp hon leka vuxna lekar med Rune. Istället lekte hon dem med andra. Fast då fick hon betalt. Och med pengarna kunde hon må ännu bättre.
Lindas pappa försvann in i dimmorna, Lindas mamma och Rune tog ett fosterbarn när Linda försvann. Och Linda är numera parkens prinsessa.
(Är en ren påhittad historia, men tragiskt nog finns det säkert ute i livet)
30 minuter sedan
9 kommentarer:
Usch, jag får ont i magen när jag läser! Bra skrivet!
Tack, och det var det som var meningen... För det finns ju sådana hemskheter tyvärr
Om jag får bli lite privat och personlig: För flera år sedan misstänkte jag att något liknande hände mig när jag var liten, eftersom jag inte minns min barndom (alls). Har t o m pratat med min mor om det. Hon försäkrar att inget hänt. Han var bara en idiot och en tyrann till far, som gärna gav en stryk när man hade gjort nåt som han inte gillade. En gång gav han mig en örfil så att jag dagen efter var alldeles blå på ena ansiktshalvan. Mamma vågade inte släppa iväg mig till skolan...
Biggis.. stackare. Jag har nog lite samma lika, mina minnen startar vid 10 års ålder.Tänk vilken oerhört stor påverkan föräldrar har på sina barn... på gott och ont. Ger mig ångest ibland när jag varit arg på trollen...
Marmelad, säger bara en sak -FY FAN! Och så ser man rubrikerna i dagens tidning, en 4 åring! Det är sjukt, totalt sjukt! Återinför psykvärden NU!
Såg det.. KANON! Där kommer jag finnas en hel del tror jag...*asg*
Och ang vår "samma lika" så verkar vår historia korsa sig. Finns nog många som är med där.. Tyvärr! Tror det bästa vi kan göra är att fostra våra barn (framförallt kanske gällande tjejer) att bli starka och tro på sig själva. Inte vara "duktig flicka"
Tror det viktigaste av allt är att lyssna på sina barn, verkligen se dem.
Håller med Dig, jag tror att jag lyckas och hoppas. Nu har det visat sig att vår stora tjej har problem och trots att alla proffs säger att det är medfött, kan jag inte låta bli att anklaga mig själv...
Jag mår illa! Men som min pappa, som har varit lärare i 50 år säger:
"I varje klass på 25 elever, finns det minst en som råkar/råkat ut för något liknande."
Fy fan!!!!
Säger som Du; fy fan! Men vi måste fortsätta bry oss, och det är det jag tror många slutat med... Var och en ser om sitt och nöjer sig med det. Inte bra inte
Skicka en kommentar