Just nu värker det av tårar i mig. Jag känner mig otillräcklig, som om det inte spelar någon roll hur mycket jag än gör för det verkar bli fel iaf. Och jag anklagar mig. Visar jag min kärlek fel, är jag otydlig eller kanske jag helt enkelt inte räcker till?
Projicerar jag mina känslor? Förstorar jag något som kanske inte är så dramatiskt som jag känner det? Jag är helt enkelt lost och just nu känner jag mig inte värd att älskas. Jag känner mig som 5 år och vill ha mammas famn att krypa upp i. Bli klappad på håret och tröstad. Jag tycker gränslös och totalegoistiskt synd om mig själv. Samtidigt som jag desperat kämpar emot för att inte hamna i offerrollen igen. Shit, ibland är livet bara så jäkla svårt att leva.
Och jag vet, deppvarning i 180. Men sådan är jag just nu, pain in the but!
Inlägg
5 timmar sedan
8 kommentarer:
Men vi tycker om dig i alla fall, även om inte du själv gör det. Så det så!
=)
*kramar om massor*
(((((((((Battis)))))))))))
Önskar jag kunde trösta bättre!
Jag känner igen mig, behöver också en famn att krypa upp i ibland!
Har inget bra råd, själv brukar jag bara ta en stund i taget, en dag i taget och trösta mig med att det blir bättre...
Stora Kramar!
Jag tycker att du ska fortsätta att deppa i 180... sen när du kräks på dig själv, reser du dig upp och går vidare.
Så brukar jag göra.
Även om jag inte är din mamma, så får du en mental klapp på håret av mig. Du vet var jag finns om du har lust att snacka, ta en fika eller nåt. Bara en lurlyftning bort!
Batbut, skickar massor med choklad! Kram!
Tess, tack raring!
Hexi, ibland räcker det bra med en kram! En tröst så god som ngn!
Humlan, Du är klok Du. Jag har lytt och det börjar vända.
Mamse, I'm on my way!
Biggis - tack vännen! Och Du - fika JA! Eller why not en lunch? Maila när Du kan, jag är flexibel och har bil *s*
A-M, choklad kan hela djupa ärr i själen. Inte alls dumt! Tack
Önskar att jag oxå var bara en lurlyftning bort...men vänta! Det är jag juh! Ring för tusan! Massa goa kramar, om än alldeles för sent.
Skicka en kommentar