lördag, oktober 07, 2006

En liten anektdot kanske?

Jag var en typisk 8-9 åring med glugg i tänderna och fräknar. Ett tunnt och spretigt hår som jag till min mors förtvivlan envist skulle spara långt. Drömmen var ett långt svallande hår ned till midjan, först då var man vacker enligt mitt flickideal.

Som alla små flickor hade jag en idol av stora mått, min morbror. Han var lång med kraftfull basröst och kunde kasta upp mig i luften så magen virvlade. Och så hade han böcker. Överallt. Både vuxen- och barnböcker, uppslagsböcker och bildböcker. En riktig oas för en drömmande liten tjej som gärna flydde in i böckernas förtrollade värld.

Ibland fick jag hänga med morbror och hans kompisar på restaurang. Och det här var en sådan gång. Jag hade precis fått in min efterrätt, en stor gräddig skål med glas toppad med jordgubbar. Morbror tittar på klockan och inser att vi har bråttom! Jag ska lämnas på stationen för att mötas av mamma. Tårarna börjar droppa när jag inser att jag inte kommer få njuta av den underbara efterrätten.

Men morbror finner på råd! Raskt fram med en plastpåse och ned med glassen. Sedan springer vi för fulla muggar gatan fram, fram till tunnelbanestationen där vi rusar genom spärrarna. Mot rulltrappan som står still, trasig som vanligt så det blir till att springa nedför. Halvvägs ned startar den med ett ryck. Åt fel håll! Jag far framåt och slår pannan i trappan, morbror kastar sig handlöst fram för att fånga mig och påsen med glassen far iväg. Landar med ett krasch och glassen stänker all världens väg.


Trors oron att komma för sent till mamma, smärtan av blessyrerna jag fick så var det inget alls jämfört med sorgen jag kände när jag insåg att glassen var för alltid borta. Utan att jag fått smaka en endaste bit.....

2 kommentarer:

Anonym sa...

ja men glass e viktiga saker!

Anonym sa...

Not usually do people comparable us descend by stated prior to this webpage with so lot inside principles that comprises in requirement. - contact lenses