Ett återgående tema i min blogg brukar vara att jag tar på mig ansvar som inte är mitt. Att jag ska köra någon form av Florence Nightingale stuk och rädda nära&kära, ibland även människor i perforin. Det är även ett genomgående tema i mitt jobb har jag märkt. Och det har fungerat ganska bra. Ganska länge.
Jag har iofs reflekterat över det, men i princip bara konstaterat att "jaha, det är så jag är" och så sedan kört på. Trott att det var en del av mig, min personlighet. Men idag var den där berömda väggen nära! Det tog bara stopp och jag blev fysiskt illamående, frös och ville bara fly. Funderade på att sätta mig i bilen, ringa hem och säga att trollmor flyr fältet, tar en time out och återkommer när benen bär.
Turligen nog fanns min mentor tillgänglig och det blev ett tungt samtal. Han fullkomligen bröt ned mig för att jag skulle öppna ögonen. Inse hur jävla mycket skit jag går omkring och bär på, som inte är mitt. Att jag försöker rädda mäniskor som inte ens bett om min hjälp, men lik förbannat ska jag dit och mecka. Men nu orkar jag faktiskt inte mer. Jag måste säga stopp. Ge fasiken i att försöka lösa olösbara situationer eller ta ansvar för saker jag inte kan påverka. Det gör att jag hamnar i ett tillstånd av vanmakt. Jag kan inte fixa det och det tär otroligt.
Och varför blev det så då? För att jag skulle få guldstjärna i någons bok? Bekräftelsebehov, få känna att jag behövdes? Med två missbrukande föräldrar, och rollen som mellanbarn blev det per automatik jag som medlade i konflikter, jag som skulle få pappa på benen när alkoholismen slog till, jag som fixade det praktiska när mamma inte riktigt längre fick ihop det. Det har liksom alltid varit jag som tagit tag i det och löst det, praktiskt. Och så har jag fortsatt av bara farten. Så man kan väl säga att jag fått det med bröstmjölken, jag vet inget annat.
Men för att jag ska gå vidare, må bra och inte gå sönder så måste jag lägga av. Jag måste sluta. Kunna "svika" och låta människor lösa sina problem själv. Jag vet inte om jag kan det och jag vet inte hur jag ska göra det. Jag vet bara att jag måste det, för att överleva.
Inlägg
1 timme sedan
15 kommentarer:
Jag håller alla tummar jag kan för att du klarar av det! Akta dig för väggen, jag har provat att gå in i den nu i höst. Och den var inte skön att gå in i. Det var tur jag inte sprang in i den, om du förstår skillnaden ;o)
Men jag tror det kommer bli lättare för dig att låta bli att ta på dig ansvar för andras liv nu när du är medveten om det på ett annat sätt. Guldstjärna till din mentor som fanns på plats!
Skickar en stärkande kram genom cyberspace!
Jag håller alla tummar jag kan för att du klarar av det! Akta dig för väggen, jag har provat att gå in i den nu i höst. Och den var inte skön att gå in i. Det var tur jag inte sprang in i den, om du förstår skillnaden ;o)
Men jag tror det kommer bli lättare för dig att låta bli att ta på dig ansvar för andras liv nu när du är medveten om det på ett annat sätt. Guldstjärna till din mentor som fanns på plats!
Skickar en stärkande kram genom cyberspace!
Jasså, nu blev det dubbelt. Det var blogger som fixade kopian ;o)
Hördu ta och vila dig nu, du kan inte ta världsansvar för allt. Klarar du dig själv o din egen familjs ansvar tillsammans med dem så är det nog lagom. Vill ha dig kvar o läsa dina små underfundigheter här. Akta dig för väggen noga snäll du.Gör som Lyckliga grodan läs en bok o må gott det är nu din stund på jorden är!
Nowadays , this is incisively what I call a helpful webpage. Albeit the hundreds to thousands plus hundreds to thousands of webpages out on that point , it's tough for one to remain exceptional out of the crowd together. But , this internet site has sure enough resolved it posessing it is sufficiency. - erectile dysfunction
du klarar det..
det går att ändra sitt sätt att tänka...
och agera..
kramar...
Där du är nu var jag för ett år sedan. Känner igen exakt det där ansvarstagande för alla. Och som du säger det var ju den jag var. Men akta dig för väggen. Du ser den innan du har dammat in i den, till skillnad från mig. Ta vara på det...
Jag säger som kloka Grodan.
Skickar en massa stärkande kramar! Du är en underbar människa som DU ska ta väl hand om! Det viktigaste först - Du och barnen! Basta!
Jag har varit likadan... Nu klarar jag (oftast) att säga nej men drabbas då istället av stora ångestattacken och extremt dålig samvete och "tänk om de inte tycker om mig nu" och "tänk om jag gjort någon arg på mig nu"... Det är SVÅRT, men det GÅR. Att ha blivit medveten om det är att ha kommit riktigt långt. Du kommer klara det! Och du är faktiskt också viktig! Kram
Förstår dig.
Grodan har sagt det.
"Att inte vinna ett krig" av Anna Kåver kanske kan vara något för dig? *kramar*
Den som inte avsätter egentid för friskvård idag får förr eller senare utnyttja tiden för sjukdom.
Slappna av.
Du är inte bara lika bra Batbut när Du släpper kollen och låter andra sopa framför sina egna dörrar - Du kommer bli alldeles enastående mycket BÄTTRE !!
Mia Törnqvist som sagt... hon har skrivit oss en hjälp på vägen.
En bra början är att ringa en terapeut. Då kan man få bekräftelse och stöd. Man behöver hjälp med att lägga ut nya strategier. Har gått igenom detta själv. Viktigt är att veta att det finns hjälp och allt löser sig till sist. Lycka till!"Morskan"
Den viktigaste människan i Ditt liv är Du! och för att kunna, eller ens orka, med andra så behöver man sätta sig själv i första rummet..
Visst kan du överleva.. det gäller bara att hitta de verktyg som passar din person.. Själv har jag köpt Mia Törnbloms Självkänsla nu! och den ger mig otroligt mycket.. var modig o tog den som cd så kan jag lyssna varhelst jag befinner mig..
Det finns mängder med verktyg men det gälelr att hitta det som passar dig idag..
Och om någon protesterar för att du börjar tänka på dig själv så tycker jag att du ska linda in dom i silvertejp! Basta!
man måste lära sig säga nej...
det är svårt men det går...
Käraste Buttis, det där är en av de svåraste lärdomar man kan göra...men endast om du drar undan ditt stöd så kan de personer som du "sviker" få insikt om att endast de själva kan hjälpa sig, och det är en STOR kärleksgärning från din sida och det enda sättet att riktigt hjälpa. Det innebär en uppoffring för dig att låta bli, det är smärtsamt och svårt....men nödvändigt.
Skicka en kommentar