Believe it or not!.

Nu ska jag gå och bada. Ni vet, stoppa min bleka frusna lekamen ned i det där våta och kalla. Som somliga suckar andaktsfullt åt, njuter och tycker att det är fullkomligt underbart. Jag tillhör inte den skaran.

Jag tillhör en förmodligen utrotningshotad ras kallad badkruka. Varje sommar samma elände. Väskan packas, handdukar med, ombyte och lite förtäring. Rask promenad och småtrollen skuttar av iver. Väl framme börjas det "snälla mamma, bara en kort stund", "du kan väl ha simskola med mig mamma, snälla?" eller helt enkelt "du måste!".

Men icke sa Nicke, så långt sträcker sig inte min mamma gen. Jag tillhör den där sorten som skulle göra i princip allt för mina barn, men där går gränsen. Sorry, det går inte. Jag vill inte bada. Inte gärna i vatten där jag inte ser botten, för varje gång jag simmar utan att ha bottenkänning får jag visionen av "da daa da daa da daa" och riktigt känner hur den stora hajen cirklar under mig. Jag bara väntar på hugget, när jag lätt som en plätt klyvs i två delar för att aldrig mer bli densamma.

Och som om det inte räckte med det som argument mot badning så är jag otroligt frusen av mig. Hallå, inte är det väl sunt att bada i temperaturer under 25 grader? Det kan absolut inte vara nyttigt. För om det hade varit tanken att man skulle göra det så borde människokroppen varit utrustad med ett skyddande späcklager och simhud mellan tårna. Sådetså!

Så varför ska jag bada nu då? För att jag gick i den äldsta av fällor, som intrigerande små barn kan hitta på mot sina föräldrar. Det kallas utmaning. Även känt under vadslagning. Och vet ni vad..... Jag förlorade! Nu ska det ske, sommarens första och sista (?) bad. Eller så tar jag plånboken med mig och köper mig fri...