Upplösningen...

Nej, det var ingen sjuhövdad bläckfisk (ja, jag vet att de bara har ett huvud och en hel massa "armar" men jag tillåter mig viss litterär frihet) som rövade bort mig. Jag frös inte heller till is eller blev till ett eftermiddagssnack för the Shark. Jag gjorde en fuling - jag köpte mig fri! Tänk vilken dålig förebild jag är för mina barn. Ska genast gå och ställa mig i skamvrån. Iaf en liten stund.

Å andra sidan så har jag nu revanscherat mig! Idag sken solen från en knallblå himmel, hela trollfamiljen tillbringade några sköna timmar på den lokala playan tillsammans med lite annat löst folk. A L L A badade! Och jag hörde de små trolldamerna, med viss beklagande röst, förkunna för några nya bekantskaper att deras mamma nästan aldrig badar. Då nöp det till i mitt förhärdade hjärta, jag tog några djupa andetag och stolpade ut på bryggan med kraftfulla steg.

Hela bryggan svajade som värsta "hela havet stormar" och de små telingarna vid bryggans början fick kasta sig handlös i land för att inte falla i plurret. Men jag var obeveklig, trots gungandet (som det iofs var moi som åstadkom...) och fortsatte mot bryggans ände. Fokuserad och målmedveten, koncentrerad andning och vilt bultande hjärta.

Framme. No return. Djupt andetag. Position intagen. Kusten klar. Armarna uppåt sträck. Off I go i en Esther Williams liknande dykning. Dock hade jag ingen piffig kjol på baddräkten. Jag hade iofs ingen baddräkt. Och nej, det var inte au naturelle utan en bikini. VIT! Hur dom får man vara? Vit när man själv har sammas färg och form som ett kylskåp från tidigt 60 tal?

Okej, det blev en liten utsvävning. Var var jag? Just det, stilren dykning. Klöv ytan som ett spjut (dock inte detsamma som var och härjade i Italy häromsistens). Kom upp i ett stycke. Ingen närkontakt med vare sig hajar eller bläckfiskar. Försöker mig på ett stolt leende medan jag graciöst simmar tillbaka till bryggan så fort jag kan. Frostskadorna börjar så sakteliga förstumma min kropp och jag lyckas precis ta mig uppför stegen. Rättar lite diskret till de delar som rymt från bikinins underdel och intar viloläge. Känner mig stolt. I did it liksom. Och det med en dödsföraktande dykning.

Dock fick sig stoltheten en viss törn när följande samtal utspelades mellan två ynglingar som parkerat sig nästgårds;

Yngling 1: Såg Du tantens dyk?
Yngling 2: Skojar Du? Dyk!!
Yngling 1: Magplask liksom
Yngling 2: Vad då magplask, hela jävla kroppen plaskade ju
Yngling 1: Värsta valen liksom
Yngling 2: Valplask liksom

Tror ni jag dyker något mer i sommar?