Pss.....

Vet ni vad? Eller förresten, ni vill nog inte veta.

Så jag struntar i att berätta att imorgon vid den här tiden sitter jag vid poolen, med ett glas vin. Tittar ut över de provencalska kullarna och njuter.

Lilltrollets långfinger...

Läkaren: Kan jag få se hur Ditt finger ser ut nu lilla vän?
Lilltrollet: (viskar) Mamma, det går inte!
Trollmor: Men gumman, varför inte? Doktorn måste se det
Lilltrollet: Mamma, det går inte har Du sagt!
Trollmor: Men hjärtat då, varför inte?
Lilltrollet: Men mamma! Då gör jag ju "fuck you" och det får jag inte!

(det ser onekligen ut så, med en megalång fingertuta på högerhandens långfinger)

Lite skakig....

Viktiga möten . Stora beslut skall tas. Jag är totalfokuserad. Mobiltelefonen avstängd. Mötet klart. Mobiltelefon på. En drös av meddelanden. Från make. Orolig sådan. Och osammanhängande meddelanden. Säger i princip bara "kom till akuten rum XX".

Med vilt klappande hjärta kastar jag mig in i en taxi och dundrar dit. Där möter mig ett söndergråtet mellantroll, som sitter med en sköterska. Hon pekar mot en dörr och dit går jag, vet inte vad som väntar. Hör Lilltrollet skrika i högan sky och hjärtat galloperar.

Lilltrollets finger har brutalt klämts i en dörr. Kräver en hel del stygn och massiv plåstring. Så små fingrar med så mjukt skinn klarar inte alla de stygn som krävs. Med en hårsmåns marginal slipper vi operationen.

Nu är alla stora och små troll nedbäddade, tagna och lite chockade. Fingrar blöder som bekant en hel del och det var lätt dramatiskt ett tag. Trollfar är inte helt bekväm med sjukhus heller, men klarade det hela galant. Själv är jag klart skakig, dels av synen som mötte mig för det såg klart ruskigt ut, och dels av känslan av att jag inte fanns där när jag behövdes. För dem alla.

Nu ska jag krypa tätt tätt intill och tanka ömhet.

Surprise, surprise....

Jag är en hämndlysten människa...... Kan väl säga att jag är inte överraskad direkt. Sveriges sämsta telefonbolag, gissa vilka?

"Det har svag image och får dåliga siffror för produkt- och servicekvalitet"

Kanske dags att börja ta kunderna på allvar eller?

Solo mio....

Jag spelade INTE bowling. Inte så mycket iaf. Jag drog iväg 2 klot av barnstorlek, bara för att glänsa lite och visa kidsen hur man gjorde.

Idag har jag en muskelbristning i vänster vad. Och en blodutgjutning på höger handled av storleken limpmacka.

Hur gick det till? Det är ju patetiskt, jag måste vara gjord av porslin!


ps: det blev strike... de gamla takterna sitter i

Rock & bowl...

Kan man väl säga att gårdagen innebar. 25 mer eller mindre vilda barn på en bowlingbana i kombination med stora, tunga klot kan väl bara sluta på ett sätt.....

Föreställ er tjurrusningen i Sevilla, men byt ut de fyrfota vännerna mot tvåfotade sådana. Det var ungefär samma fart, kraft och ljudnivå på dem som på brölande tjurar på jakt efter frihet.

Men kul hade de! Kloten for åt alla håll och kanter, det var väl både en och annan grind som fick sig en törn. Ingen vann, ingen förlorade och alla fick diplom.

Även ljudvolymen var hanterbar, för Trollmor pekade med hela handen, utövade militärisk disciplin och tog i med den allra djupaste stämman för att framkalla tystnad. Det fungerade! De små liven sträckte förskräckt på sig och satt som tända ljus, så vi avklarade pizzan, tårtan, sången och presentutdelningen utan större besvär. Inget barn grät, ingen blev skadad av bowlingklot på vift och alla var nöjda. Stolt måste jag skryta med att jag kom ihåg att det fanns några stycken som av fysiologiska eller etiska skäl inte åt skinka, och kommit ihåg att beställa vegetariskt till dem.

Enda lilla incidenten inträffade när vi blev utstlängda från lokalen 5 minuter före utsatt tid. Då blev det bråttom för nästa sällskap skulle in. Och att dressa på 25 stycken ystra småtjurar vars ytterplagg ligger i en stor hög - det grejar nog fasiken ingen på 5 minuter! Inte vi heller.... Men hem kom alla barn, med ytterplagg och en erfarenhet rikare! Så även jag....

Hur tänkte jag?????

Lilltrollets födelsedag.
Partytrollet även kallat.
Ju fler desto roligare.
H E L A klassen.
TJUGOFEM (25!!!) stycken
Bowling.

Hur fan tänkte jag?

Efter den har dagen behöver jag nog fasiken valium intravenöst.....

Inte bara mörker...

Hade utvecklingssamtal med Mellantrollets lärare idag. Första utvecklingssamtalet i den nya klassen, som inte längre är så ny. Var med en viss oro vi gick dit. Tidigare utvecklingssamtal har alltid handlat om;

"hon skriver så slarvigt, hon pratar så tyst, hon måste vara mer ordentlig, hon slarvar när hon räknar, hon får inte slåss, hon måste anpassa sig, hon passar inte in, hon ska inte... , hon bör inte...., hon får inte... osv"

Och vi har känt oss som misslyckade föräldrar, med en dotter som har svårt för skolarbetet.
Idag hörde vi följande:

"Mellantrollet läser otroligt bra för att vara så ung, hon har en extrem läsförståelse. Hon är jätteduktig på matte, tänker logiskt och utvecklas hela tiden. Visserligen skriver hon lite slarvigt, men det är en mognadsfråga. Hon är en av de absolut duktigaste i klassen och det är så spännande att följa hennes utveckling. Jag är tacksam över att hon trivs så bra hos oss"

Snacka om att den lärare som brinner för sitt jobb, ser barnen som de individer de är och respekterar dem för deras olika kompetenser, kan få dem att växa och bli inspirerade. Likväl som desillisionerade, utbrända lärare kan döda allt intresse hos våra små medborgare. Vårt livs bästa beslut är när vi gick på vår magkänsla och slutade lyssna på den tidigare läraren. Klassbytet har gjort underverk för Mellantrollet, och förmodligen är det därför hon är så svajig som hon är nu.

Det låter kanske motsägelsefullt, men tidigare hade hon fullt upp med att överleva. Att klara vardagen utan att bryta ihop, så då fanns det inget utrymme för det. Hon bet ihop och led. Nu är hon i en trygg miljö, där hon instinktivt känner att det finns skyddsnät och då släpper hon fram alla de känslor hon tidigare fått trycka undan. Hon blir utåtagerande för att bli av med den uppdämda frustrationen. Den som hon tidigare vände inåt genom att skada sig själv. Hon skriker högt för att bli hörd, där hon förut teg av räddsla för att synas. För då råkade hon illa ut.

Så hur arbetsam den här perioden är så är ändå hennes ångest och ilska en väg åt rätt håll, hon rensar systemet. Tömmer ut de gamla, onda minnena och helar sig själv. Det gäller bara att jag och Trollfar har orken, kraften & energin att se de när det är som jobbigast. Och att vi kan möta henne med kärlek och förståelse.

Över ytan

Jag vet att jag inte behöver be om ursäkt. Det är min blogg, och den är för mitt välbefinnande. Men samtidigt, det finns en hel drös med människor som läser, kommenterar och ger kloka råd. Jag behöver er och jag är tacksam att ni finns där.

Senaste tiden har jag varit extremt dålig på att visa min uppskattning, jag har inte haft tid eller ork att besöka era bloggar, jag har knappt svarat på kommentarer och mitt bloggande har varit av mer negativ karaktär.

Men tyvärr, c'est la vie! Det är tungt just nu. Jag har näsan över ytan, men inte så mycket mer. Trollmorfar är nyopererad, svärfar väntar på operation, mellantrollet behöver förmodligen operation (hennes knä börjar strula och jag har precis samma lika illa vilket tagit 23 operationer för att rätta till), lilltrollet har fyllt 7 år, mellantrollet svajar och har rejäl ångest för tillfället. Det är mycket som tar energi. Däremellan ska jag hinna med kunderna, vilka också är hyffsat krävande för ögonblicket.

Kunde jag skulle jag ta ledigt, men för närvarande har vi en inkomst i hushållet och den är vi starkt beroende av. M a o känner jag mig ganska så pressad i min livssituation just nu, vilket självklart gör att jag blir sjuk (och ja, jag vet att det är kroppens sätt att säga ifrån).

Jag är dock inte deppad, jag har koll på nedåtspiralen och ignorerar den inte men faller inte heller i fällan. Vi kommer lösa det här med, men det tar som sagt kraft vilket gör att en del saker blir lidande. Och det är ni och den här bloggen.

Men jag hoppas att ni står ut och väntar ut det här, för jag behöver er! Och bloggen.

Maktlös...

Mellantrollet mår skit. Och jag kan inte hjälpa henne känns det som. Mitt förnuftiga jag vet att ett led i terapi är när själen känns som ett öppet sår, allt gör ont och man vill bara försvinna. Lägga sig ned och somna. Och där är Mellantrollet nu.

Allt gör ont. Inget är lyckligt. Och livet är svart. Hon vill inte vara med längre. När ens barn säger så vill jag bara skrika. Tvinga in lycka i hennes själ. Tvinga henne att skratta, se det fina i livet. Men så fungerar det inte. Utan jag bekräftar hennes känsla. Säger att jag vet, det gör ont att leva. Men att jag finns där.

Samtidigt känns det så abstrakt. Så vansinnigt fel. När mitt lilla söta troll som inte ens levt i ett decennium pratar om döden som något att längta efter. Det gör ont. Så in i helvete.

Idag gråter jag.

Tack för den!

Jag vet att Mellantrollet inte alltid fungerar i stora sammanhang, försöker därför undvika dem i mesta möjliga mån. Men ibland så går det inte. Som när Lilltrollet fyller år och present ska införskaffas. Såklart att Mellantrollet vill köpa sin egen. Och det är ett visst besvär, för då måste hon välja. Och att välja ger henne problem även om jag försöker underlätta.

Så vad händer? Jo, efter uträttat ärende så får hon ett utbrott. Skriker högt och frustrerat när jag frågar henne om någon bagatellartad sak. Visst blir jag generad, arg, ledsen och hela registret. Men att visa det eller agera på mina känslor gör bara situationen än värre. Så jag sätter mig på huk, tar henne försiktigt i famnen och frågar vad problemet är, vad hon egentligen blir arg för.

Människor passerar förbi, en del tittar och andra ser ingenting. Men en dam fryser till is, stor och tittar med elaka ögon för att slutligen med hög röst säga "Fy så barn av idag uppför sig, en sån där unge skulle behöva ett kok stryk. Men hennes mamma är väl alldeles för mesig förstås".

Vet Du vad kära j*a tant? Jag sliter som ett djur för mitt barn, för att få henne att förstå och fungera i sociala sammanhang. Hon lider, hon mår dåligt och jag försöker allt jag kan för göra livet lättare för henne. Vi har inte fått ihop det än, men snart så. Men intolleranta, oförstående människor som Du gör bara situationen värre! Tror Du inte att hon hörde Dig? Eller att jag hörde Dig? Tror Du inte att vi blev ledsna? Hoppas Du snubblar i hundskit på vägen hem och sätter Ditt förnäma arschle rakt i skiten!


ps: allt det här ville jag säga, men gjorde det inte. Inte för jag fegade ur, utan för att jag prioriterade Mellantrollet! Men ser jag Dig igen, när jag inte har barnen med mig så lär Du få höra!

Friska barn dödar inte

Det händer ruskiga saker i vår värld. Det är inget nytt. Det har alltid hänt ruskiga saker i vår värld, för vi människor är inte kapabla till att hantera de gåvor vi fått på ett vettigt sätt. Mycket vill ha mer, makten berusar, bekräftelsebehov osv. Det finns en hel drös med förklaringar. Och kommer väl alltid att finnas. Den där goda världen där vi människor är snälla mot varandra kommer tyvärr nog aldrig bli allenarådande. Och det skrämmer mig. Gör mig sorgsen och ledsen. Framförallt maktlös, för hur gärna jag än vill så är jag en liten liten människa i den stora stora världen och vem fasiken lyssnar på mig? När karismatiska personer som Gandhi, Mandela osv inte lyckades nå fram så inte lär en liten Trollmor från Stockholm göra det heller.

Men för den sakens skull får man inte ge upp! Utan istället påverkar man i det lilla man kan, i den närmsta miljön. I familjen, bland vänner, i skolan, bland de barn som man stöter på. Visar barnen att det finns vuxna som bryr sig. Vuxna som ser barn och sätter gränser.

Det som skrämmer mig mest i bl a den här Kungsholmshistorien är att verkar råda stor brist på ånger & insikt. Jag läser om taktiksnack, vem som slog först, självförsvar, vem som sa vad osv. Men hur intressant är det? De har DÖDAT! Hur och varför är väl tämligen intressant. Det är BARN SOM HAR DÖDAT ETT ANNAT BARN! För är man 16 år är man barn. Hur kaxig man än är med pappas/mammas pengar på fickan så är man ändå barn! Men barn behandlar inte varandra på det här sättet om de inte är skadade, om de inte har en skev bild av sin egen betydelse, av vuxenvärlden. Lyckliga, trygga barn slår inte ihjäl andra barn. Mentalt stabila och friska barn trakasserar inte andra, vare sig vuxna eller små. Lyckliga, trygga barn kan visst bli arga. De kan absolut klippa till någon. Men de sparkar inte ihjäl någon. De dödar inte!

I mitt drömvärld skulle föräldrarna till de här killarna uttala sig, lägga korten på borden och säga "vi fucked up big time, vi lyckades inte fostra våra barn till att bli respektfulla människor". Nej, det kommer inte förändra någonting i det här fallet. Men kanske någon annan förälder därute får en insikt, en varningsklocka som ringer. Som kanske kommer på att "shit, vad sitter jag här för på fräscha krogen X, på mötet Y, middagen Z när jag kan vara hemma med min son/dotter". Som inser att barn blir vad vi gör dem till. I mina ögon är de här killarna skyldiga så in i helvete, oavsett förmildrande omständigheter. De är skyldiga till bristande respekt för sina medmänniskor. I mina ögon är även deras föräldrar skyldiga. Till samma sak.

Tack... tror jag

Mellantrollet: Mamma, Du är fin
Trollmor: Tack älskling, det är Du med
Mellantrollet: Du är söt också.....
Trollmor: Tack hjärtat, Du också
Mellantrollet: trots att Du är skrynklig!

Önskningar i Trollskogen

Lilltrollet: Mamma, hur långt är det kvar till jag fyller år?
Trollmor: Bara 2 veckor hjärtat
Lilltrollet: Det är inte länge
Trollmor: Inte alls. Har Du kommit på vad Du önskar Dig då?
Lilltrollet: Vuxensmink!
Trollmor: Jaså, tror Du pappa går med på det?
Lilltrollet: Måste vi berätta det då?
Trollmor: Kan vara lite svårt att låta bli.
Lilltrollet: Och så vill jag ha en sån där MP spelare eller vad det heter
Trollmor: Okej. Är det allt?
Lilltrollet: Kanske en fin klänning också
Trollmor: Det kan ju vara bra att ha.
Lilltrollet: Men vet Du vad jag önskar mig mest av allt?
Trollmor: Nej älskling, vad är det?
Lilltrollet: Läxböcker!

Räcker det inte nu?

Okej, nu har vi testat "sköt Dig själv och skit i andra" mentaliteten ett långt tag. Jag tycker inte det fungerar. Vad tycker ni? Tycker ni att det är okej att man åser ett gatuslagsmål där 5 killar attackerar 2, utan att ingripa? Okej att man tar upp luren och ringer 112, men inte mer. Vad tror ni hade hänt om 5-6 vuxna hade gått in och sagt "nu lägger ni ned"?

Eller om ett gäng vuxna hade ingripit i "mopedgängen" nere i Blekinge? Konfiskerat killarnas mopeder och sagt att "nej du gubben, den här stannar hemma till dess att Du börjat tänkta". Killarnas möjligheter att trakassera och mobba hade garanterat minskat. Och en familjefar hade inte gått över gränsen.

Och försök för fan inte komma undan med att "mitt barn är inte inblandat". Det må så vara, men det är barn inblandade och barn är allas vårt ansvar! Ditt och mitt, oavsett vem som står som biologiskt förälder. Det är upp till oss om de ska få vettiga ramar och normer för framtiden.

Som vanligt tittar de flesta föräldrar förvånat på och utropar "men inte mitt barn, han/hon har ju alltid varit så skötsam". Men hallå, ursäkta - men är ni helt intelligensbefriade? Tror ni verkligen att er 14-15 åringen varit en liten ängel och så helt plötsligt en morgon vaknar upp, är totalt urspårad och blir en hulligan?

Såg ni inte spåren tidigare eller hade ni fullt upp med att jobba, förverkliga er själva, träna, förkovra er eller något annat otroligt viktigt? Såg ni inte att ert barn började redan i 6-7 års åldern? När de övade sig på sina kamrater med "oskyldiga" kommentarer som "om Du inte säger si och så till den får Du inte vara med" , det gav effekt och de fick smak för vilken makt manipulation kan ge. Och de klarade sig undan. Ingen som ställde krav på dem att behandla sina medmänniskor med respekt. När de inte fick några gränser, när de inte hade någon respekt för vuxenvärlden, när de mobbade sina kompisar i skolan, sket i vad lärare sa osv. Såg ni inte det för att ni inte ville? För att ni likt strutsen stoppade huvudet i sanden och hoppades det skulle gå över?

Eller försökte ni allt men ändå misslyckades?

Uppdaterat 20:11

Läser just i en av kvällstidningarna att Leif Silbersky (surprise surprise) uttalar sig om det hela med följande ord: "Det här är mer komplicerat än det verkar." Och det är just sådant skitsnack som gör mig knäckt! Det är inte ett endaste dugg komplicerat - en eller några killar sparkar en annan kille i huvudet så han dör. Oavsett vad som hänt innan eller efter, så är killen död! Stendöd. Till följd av brutalt övervåld.

Till ett litet troll

Jag har ett litet troll. Ett charmigt litet troll med en livsglädje som sprudlar. En energi som är outtömmlig.

Som vaknar varje dag med leende ögon och längtan efter vad dagen har att erbjuda. Som ser fram emot varje ny erfarenhet med förväntan. Som inte tycker att något är svårt utan lockas av att lära sig något nytt. Som ser det goda i människor och som tar lyckan för given.

Hon möter livet med en självklarhet som är avundsvärd. Hon tar för sig och delar med sig som den naturligaste sak i världen. Hon ödslar ömhet och värme till alla. Hon är lyckan personifierad.

Hennes självförtroende är starkt. Hon vet att hon är älskad. Hon vet att hon duger till även om hon gör fel. Hon tror på sin egen förmåga och använder den klokt.

Jag hoppas att hon får fortsätta så. Att jag kan hjälpa henne bevara den glädje hon drivs av. För den lycka hon ger mig är oumbärlig. Den är nödvändig. Den ger mig kraft att orka det som är tungt. Den lägger sig som ett balsam över min själ.

Och jag vill att hon ska veta det, men jag vill inte tynga henne med den bördan. För hon måste inte vara glad för att jag ska älska henne. Även hon måste få ha sina utbrott, sin ilska och sina tårar. Hon ska aldrig behöva tygla sig för att kompensera de stormar som rasar hos hennes syster. Samtidigt som jag vilar i hennes styrka, så får hon aldrig veta det. Inte nu, men kanske en dag. Långt fram i tiden.

Just nu gläds jag bara åt hennes styrka, vilar i hennes energi och tröstar mig med hennes villkorlösa kärlek.

Varning för tanten!

Jag tycker att knähöga nylonstrumpor och virkade kuddfodral är lite tantvarning på.

Och vad får man om man googlar på det?

Jo tack, en liten trollmor! Som levde i tron att hon var en fräsig kvinna i sina bästa år. Men tydligen icke. Nu tänker jag tjura en stund. En lång sådan!

Que pasa?

En snabb överblick över mina senaste inlägg får mig att inse hur otroligt seriös jag verkar. Hallå?!?!? Jag seriös? Men vad i hela helsefyr tog den där toktanten vägen som stoppar penslar i munnen med spreten först, nydoppad i målarburken goes without saying.

Jag har så fullt upp att jag inte ens hinner att klanta mig. När gick jag senast in i en dörr? Ramlade nedför en rulltrappa eller hällde Zinkpasta på tandborsten? Det var ju evigheters evighet sedan.

T o m min terapeut säger att jag är "en mogen, klok och sansad person". Är det jag? Vem har rövat bort mitt riktiga jag? Eller börjar jag bli vuxen? Kanske iofs dags när man snart närmar sig ett halvsekel....Herreminje, jag blir alldeles nervös. Snart kommer det sluta med att jag bakar bullar och sitter i soffan & flinar som Pernilla Wahlgren.

Nu blir jag seriöst sugen på att dra i mig ett gäng GT, åla i mig jeansen och sula loss till värsta öset. Headbanga så att hjärnan centrifugeras till liv igen. Bli lite wild and crazy liksom....

Men av det blir det som vanligt en tummetott. Istället går jag snällt ut i badrummet, flossar gurglar och sköljer för att sedan förpassa min lite lätt aladåbaktiga lekamen i horisontalläge. Iförd flanellpyjamas knäppt upp i halsen, bettskina i och öronproppar på försvinner jag sedan in i JBs värld. Allt ackompanjerat av mina egna, försynta små valross snarkningar. Är jag en urping eller en urping?

Godnatt!

Änglar finns!

Och Lilltrollet har en sådan i sin klass. En riktig hjältinna i mina ögon. En lärare som ser barnen, ställer krav på dem och finns där. I vått och torrt. Hon strider för dem, har bl a utmanat sina kollegor i det lilla kollektivet för hon inte anser att de tar sitt ansvar (vilket de iofs inte heller gjort). En tuff fight att ta när man är yngst och har minst år i yrket. Men hon tog den och hon vann. Vi vann. Men framförallt barnen vann!

Vi har haft en del konflikter i den klassen, som man tidigare år bortförklarat med "barn gör så, det växer bort". Men vi då som har erfarenheten från hur det gick för Mellantrollet har inte nöjt oss med det, men tyvärr talat för döva öron. Nu har iofs inte Lilltrollet blivit drabbat, hon seglar so far på en räkmacka genom livet. Men jag tar även fighter för de andra barnen, de som blivit drabbade. Framförallt när deras föräldrar inte alltid kan / vill / orkar.

Första dagen den här läraren klev in i klassrummet läste hon av klimatet. Avvaktade en liten tid och kallade sedan till föräldra möte. Tog tag i de jobbiga sakerna, dolde inget och ställde även krav på oss föräldrar. Och det känns så otroligt bra.

Sedan är jag så njugg att jag njuter av att hon utmanat Mellantrollets lärare och även satt henne på plats.... Det ser jag som en bonus :-)

Snart så...

Både i verkliga livet och här i bloggosfären finns det en hel massa kloka människor, med höga ideal. Som brinner för något. Som kämpar för att "make a difference". De skriver kloka inlägg om situationen i Burma, om yttrandefriheten och en hel massa andra tunga, viktiga saker.

Och så kommer lilla Trollmor och ynkar på. Med helt egotrippade inlägg om hur jag mår, hur det går för Mellantrollet. Hur vi kämpar på i vår lilla värld för att den fungerar. Ibland får jag en svag känsla av att jag borde orka höja blicken, se utanför min egen horisont och sätta saker i sitt rätta perspektiv. Men den känslan går snabbt över.

Det är inte så att jag inte bryr mig om de stora tingen, för det gör jag. Men min kraft måste gå till annat. För jag är av den enkla åsikten att jag har bidrar på mitt sätt, genom att fostra barn till att bli medvetna människor. Att lära dem att behandla människor med respekt. Att bry sig om sin miljö m.m. Mer än så räcker inte min kraft till. Som tur är finns det andra som orkar både och. Och återigen andra som passerat det stadium som jag är inne i, och därför orkar lite mer.

För vilken mamma skulle jag vara om jag stred på barrikaderna för andra och orken inte räckte till för mina egna barn? Hur skulle då deras bild av vuxenvärlden bli? Hur skulle de bli som människor? Nu menar jag inte att ni som har den där extra kraften inte bryr er om era barn, absolut inte. Men ni orkar förmodligen mer än vad jag gör just nu. Så att ni räcker till för både och. Det gör inte jag. Inte nu iaf. Men en dag så.....

Tokig trollmor!

Mellantrollet: Mamma, varför är Du så tokig?
Trollmor: Är jag tokig? Hur då menar Du? För att jag busar?
Mellantrollet: Nej, Du är bara tokig.
Trollmor: Okej, tokig när jag blir arg eller hur menar Du?
Mellantrollet: Nej, inte så. Bara tokig
Trollmor: Okej, är det bra eller dåligt tokig?
Mellantrollet: Egentligen inte bra, fast inte så allvarligt
Trollmor: Aha, men om det är något jag är tokig på som inte är något bra så behöver jag Din hjälp att ändra på det
Mellantrollet: Hur då mamma?
Trollmor: Ja, om Du t ex förklarar hur jag är tokig så att jag förstår. Annars kan jag ju inte ändra på mig.
Mellantrollet: Aha. Om vi säger så här t ex så vet Du ju att Du har många böcker.
Trollmor: Ja, det har jag
Mellantrollet: Och det är ju ganska ordning på dom, dom står snyggt och så
Trollmor: Jaaa???
Mellantrollet: Och Lilltrollets böcker står också snyggt i hennes bokhylla
Trollmor: Jaaaa?
Mellantrollet: Men titta på mina! Dom står ju huller och buller, i fel färg och så.
Trollmor: Ja, det gör dom. Men Du läser ju Dina böcker ofta och så kanske Du inte tänker på var Du ställer dom.
Mellantrollet: Men det är ju därför Du är tokig! För att Du är så stökig.
Trollmor: Jag är stökig? Nu förstår jag inte
Mellantrollet: För att Du inte städat mina böcker!

Lite reklam....

Hittade en i mitt tycke helt suverän sida på nätet, Till Dig!

Hur ofta står man inte där, ska köpa något speciellt och hittar ingenting! Och ingen tid för att springa runt i affärer har man heller... Då går man hit och beställer, får det även hemleverat till mottagaren. Me like!

En blick.....

säger mer än 1000 ord sägs det. Jag hoppas det är fel. Eller så hoppas jag att jag tolkade blicken fel.

Lämnar Mellantrollet i skolan. Klassrummet är ommöblerat och nya gruppkonstellationer har skapats. Mellantrollet blir överförtjust, går runt bland bänkarna och botaniserar. Varje ny skolkamrat som kommer in genom dörren hälsas med ett glatt "vet Du vad, vi har fått nya platser. Ska jag visa Dig Din?" De flesta barnen nickar lite förstrött, somliga ler och låter sig visas medan återigen andra inte bryr sig. Ungefär som det brukar, inget konstigt med det.

Mellantrollet fortsätter att vandra runt, i väntan på att skolan ska början. Då känner jag en obehaglig känsla, vänder mig om och där står en mamma (som jag dock inte känner igen). Hn följer varje steg Mellantrollet tar. Inte med en nyfiken blick, inte med en intresserad och road blick. Nej, det var en blick fylld med något svart, något som kändes aggressivt och elakt. Tigermamman i mig vaknar, men jag lägger band på mig. Står stilla kvar och tittar öppet på kvinnan, inte argt utan snarare frågande. Kvinnan ser mig, snörper på munnen och vänder bort blicken. Inte ett hej, inte en nick. Inte ett endate någonting.

Och de gamla marorna vaknade genast i mig. Är det något som pågår utan ytan även här? Något som det pratas om utan att vi blir inblandade? Är det räddslan för det som är annorlunda som gripit tag i modern och hon värjer sig mot det hon inte känner igen. Eller är jag överkänslig? Har alla tentakler ute för långt?

Tyvärr har historien visat att min intuition oftast stämmer. Men jag hoppas innerligt att jag har fel, så in i helvete fel!