Till ett litet troll

Jag har ett litet troll. Ett charmigt litet troll med en livsglädje som sprudlar. En energi som är outtömmlig.

Som vaknar varje dag med leende ögon och längtan efter vad dagen har att erbjuda. Som ser fram emot varje ny erfarenhet med förväntan. Som inte tycker att något är svårt utan lockas av att lära sig något nytt. Som ser det goda i människor och som tar lyckan för given.

Hon möter livet med en självklarhet som är avundsvärd. Hon tar för sig och delar med sig som den naturligaste sak i världen. Hon ödslar ömhet och värme till alla. Hon är lyckan personifierad.

Hennes självförtroende är starkt. Hon vet att hon är älskad. Hon vet att hon duger till även om hon gör fel. Hon tror på sin egen förmåga och använder den klokt.

Jag hoppas att hon får fortsätta så. Att jag kan hjälpa henne bevara den glädje hon drivs av. För den lycka hon ger mig är oumbärlig. Den är nödvändig. Den ger mig kraft att orka det som är tungt. Den lägger sig som ett balsam över min själ.

Och jag vill att hon ska veta det, men jag vill inte tynga henne med den bördan. För hon måste inte vara glad för att jag ska älska henne. Även hon måste få ha sina utbrott, sin ilska och sina tårar. Hon ska aldrig behöva tygla sig för att kompensera de stormar som rasar hos hennes syster. Samtidigt som jag vilar i hennes styrka, så får hon aldrig veta det. Inte nu, men kanske en dag. Långt fram i tiden.

Just nu gläds jag bara åt hennes styrka, vilar i hennes energi och tröstar mig med hennes villkorlösa kärlek.