lördag, oktober 13, 2007

Maktlös...

Mellantrollet mår skit. Och jag kan inte hjälpa henne känns det som. Mitt förnuftiga jag vet att ett led i terapi är när själen känns som ett öppet sår, allt gör ont och man vill bara försvinna. Lägga sig ned och somna. Och där är Mellantrollet nu.

Allt gör ont. Inget är lyckligt. Och livet är svart. Hon vill inte vara med längre. När ens barn säger så vill jag bara skrika. Tvinga in lycka i hennes själ. Tvinga henne att skratta, se det fina i livet. Men så fungerar det inte. Utan jag bekräftar hennes känsla. Säger att jag vet, det gör ont att leva. Men att jag finns där.

Samtidigt känns det så abstrakt. Så vansinnigt fel. När mitt lilla söta troll som inte ens levt i ett decennium pratar om döden som något att längta efter. Det gör ont. Så in i helvete.

Idag gråter jag.

11 kommentarer:

Desirée sa...

*Skickar över lite varma tankar*

Anonym sa...

Förstår om det känns hopplöst. OM det är någon tröst så har ALLA barn existensiella kriser med dödslängtan. Det går över! I ert fall har ni så mycket mer med er så därför känns det nog värre när det blir så jobbigt för henne.
Du har ju din terapi kvar. Lägg ut det här där så att du kan få någon avlastning. Min terapeut är jättebra när mina barn haft det tufft. Han har ett bra perspektiv som ger MIG ett annat perspektiv på problemet. Lycka till! "Morskan"

Mildamakter sa...

Lilla gumman...*kramar om*

Biggis sa...

Tänker på er. Kram.

"Kimmi" sa...

Inte varit inne hos dig och läst på länge men ser nu att det är mycket som virvlar runt.
Jag kan inte säga så mycket mer än att jag känner med dig av hela mitt hjärta och skickar alla virtuella kramar som jag har!
Karm kram kram!

PS: Och även om man blir "vuxen" eller "tant" kan man väl käka zinkpasta ibland???

Trollmor sa...

*varmakramar*

The Pale Green Woman sa...

*kram kram kram*

Lena sa...

Tungt och så avskalat.
Ord som berör, som sätter spår.Vi kan känna igen kanhända både i oss själva och i andras liv och leverne. Det du gör är så gott som så, du finns där, du har en axel hon kan gråta ut emot, du som vuxen stöttar, det är livlinan, du ser henne!Var rädd om er!
Kram Lena

Anonym sa...

Nio-årsåldern är den första riktiga livskris-åldern, men det visste du kanske redan.

Dakota sa...

STOR KRAM!

Batbut sa...

Tack för all support, det värmer. Svackan är just nu lite utplanad, det lär komma fler... men förhoppningsvis blir de mindre och mindre