Snart så...

Både i verkliga livet och här i bloggosfären finns det en hel massa kloka människor, med höga ideal. Som brinner för något. Som kämpar för att "make a difference". De skriver kloka inlägg om situationen i Burma, om yttrandefriheten och en hel massa andra tunga, viktiga saker.

Och så kommer lilla Trollmor och ynkar på. Med helt egotrippade inlägg om hur jag mår, hur det går för Mellantrollet. Hur vi kämpar på i vår lilla värld för att den fungerar. Ibland får jag en svag känsla av att jag borde orka höja blicken, se utanför min egen horisont och sätta saker i sitt rätta perspektiv. Men den känslan går snabbt över.

Det är inte så att jag inte bryr mig om de stora tingen, för det gör jag. Men min kraft måste gå till annat. För jag är av den enkla åsikten att jag har bidrar på mitt sätt, genom att fostra barn till att bli medvetna människor. Att lära dem att behandla människor med respekt. Att bry sig om sin miljö m.m. Mer än så räcker inte min kraft till. Som tur är finns det andra som orkar både och. Och återigen andra som passerat det stadium som jag är inne i, och därför orkar lite mer.

För vilken mamma skulle jag vara om jag stred på barrikaderna för andra och orken inte räckte till för mina egna barn? Hur skulle då deras bild av vuxenvärlden bli? Hur skulle de bli som människor? Nu menar jag inte att ni som har den där extra kraften inte bryr er om era barn, absolut inte. Men ni orkar förmodligen mer än vad jag gör just nu. Så att ni räcker till för både och. Det gör inte jag. Inte nu iaf. Men en dag så.....