Oups.. igen....

Igår var jag på dejt. Med en attans charmig karl. Men ta det lugnt, vi skulle bara äta lunch. Inte helt otrevligt. Moralens väktare kan dock andas ut, mannen är gift. Lyckligt sådan. Med min kusin. Och skulle han någonsin hoppa över skaklarna så skulle det definitivt vara med min man och inte mig. Fast jag tror inte det är aktuellt. Hur som, trevligt var det och inspirerande.

När jag är som mest engagerad och halvligger över bordet så blir det lite tumult bakom min rygg. Servitrisen kommer med en bricka knöckad med bubbelvatten, när en gäst brutalt kliver rakt in i sagda servitris. Brickan flyger upp i luften, flaskorna far all världens väg och hela Vatikanstatens årskonsumtion av bubbelvatten landar på min rygg för att därefter med tyngdlagens hjälp söka sig nedåt till mer dolda platser.

Kallt blev det. Och blött.

Efter lunchen tar vi en promenad tillsammans, fullt med människor i farten ilar runt som förgiftade råttor för att fixa julklappar antagligen. Vi går och småpratar, när jag med hög stämma deklarerar:

- Men herreminje vad jag är blöt i trosorna!

Precis som i en film stannar allt upp, människor vänder sig om och tittar på mig med förfärade blickar. Mitt lunchsällskap flinar glatt och kontrar med:

- Det var länge sedan en kvinna sade så till mig.

Oups... I did it again!

Tiden går....

Allt det som jag mentalt bearbetat, det som jag slitit med för att förstå och äntligen kunnat lägga bakom mig, det har inte försvunnit. Det finns där, men det är numera hanterabart. Jag glömmer det ganska ofta, bär inte med mig det i vardagen. Men kroppen glömmer inte. Den har sina egna minnen och den lever inte alltid i samklang med mitt intellekt.

Idag är en sådan dag och som alltid tar det ett tag innan jag förstår varför huvudet känns tungt, kroppen sliten. Varför jag helst bara vill sova bort den här dagen, varför underliga drömmarna kommer på natten.

För idag är det 9 år sedan samtalet kom. Samtalet som totalt förändrade allt. Som fick mig att se mig i spegeln och ta tag i mitt liv. Samtalet som kastade mig ned i en avgrund som var svår att ta sig upp ifrån. Samtidigt så var det vändpunkten mot ett bättre liv.

Det var samtalet som jag väntat på i större delen av mitt vuxna liv. Men som ändå kom som en chockartad överraskning.

Nio år sedan som mitt väntade barn förlorade sin mormor. Och jag min mor. Det var den dagen hon bestämde sig för att gå. Utan annat än hårda ord till avsked.

With a little love....

I november mörkret behövs både värme och kärlek i stora mängder.

Här är mitt försök att bidra, även om jag missade alla hjärtans dag med hästlängder.....

Upp och ned...

Lilltrollet: Mamma, Du måste lämna mig i skolan imorgon!
Trollmor: Men gumman, pappa brukar ju lämna?
Lilltrollet: Men Du måste lämna imorgon!
Trollmor: Okej, då fixar vi det. Är det något speciellt imorgon?
Lilltrollet: Fröken kommer tillbaka då. Och Du måste prata med henne
Trollmor: Okej, men vad ska jag prata om? Är det något som inte fungerar?
Lilltrollet: Men mamma, Du kommer väl ihåg när Du var i skolan när fröken var ledig?
Trollmor: Jaaaa?
Lilltrollet: Då såg Du ju en massa saker som Du berättade för pappa
Trollmor: Jaaaa?
Lilltrollet: Det måste Du ju berätta för fröken också!
Trollmor: Men tror inte Du att fröken redan vet det?
Lilltrollet: Nej mamma, det tror jag inte. För Du är mycket klokare än henne!
Trollmor: Tack gumman, klart jag kan prata med fröken. Men jag tror hon vet, för hon är klok hon också.
Lilltrollet: Jag vet, men Du är mycket klokare än henne!
Trollmor: Tack gumman!
Lilltrollet: Fast när hon är lika gammal som Du kommer hon nog vara mycket klokare

As tears goes by....

Mitt tidigare inlägg fick triggade igång den neandertaliska (heter det så?) delen av min vätesuperoxiderade hjärna och ut kom följande utmaning:

PINSAMMA SAKER JAG GRÅTER ÖVER:

1. Borta med Vinden, slutscenen när Scarlet O'Hara säger "tomorrow's another day" så brakar skiten loss. Jag bölar som värsta Niagarafallet

2. La Paloma Blanca, en av världens värsta låtar men inte sjutton gråter jag för att det låter illa. Nej då, jag bölar för att jag känner mig som en liten pippijågel som svävar runt och dräller lyckopuder över mänskligheten.

3. Extreme Home Makeover. Hur attans amerikanskt "fy fan va vi är bra" det än är så börjar det alltid sippra små tårar i det ögonblicket när den gänglige manlige Barbiedockan hojtar "Driver, move that bus". Det är precis som med Pavlos hundar, mina tårkanaler ställer sig i givakt och börjar jobba direkt! Inte nog med att det är pinsamt att jag ser på eländet, självklart måste jag ju gråta också. Just rub it in!

4. Barn 312. Räcker med att jag läser titeln för att jag ska börja glänsa betänkligt i ögonen. Och jag kommer inte ens längre ihåg handlingen.

Få se nu vilka som är modiga nog att blotta sig!

Jäklars också...

Nu vet jag inte vad som hänt, men något is rotten in the State of Denmark!

Inte nog med att jag fällde en tår när Marie rockade loss i Idol (jag som inte ens gillar henne) och snyftade ljudligt när Daniel fick avvika. Nej då, det räcker absolut inte på långa vägar.

Nu bölar jag bara för att en blond liten tös vinner Lilla Melodifestivalen! Med en låt jag inte ens har hört. Shit, jag börjar bli blödig på gamla dagar. Kommer väl sluta med att jag tycker Bert Karlsson är sexig!

Help somebody please. Kan jag bota detta med hormoner, supa skallen i bitar eller något annat brutalt?

Inte än...

Idag vaknade jag vid 6 snåret, såg ett gäng stora och små troll som snarkandes låg i en hög bredvid. Norpade åt mig täcket, som brutalt ryckts av mig och vände mig om. Hux flux var klockan 10! Hela trollfamiljen utfodrad utom jag, låg där och väntade på lite frukostservering men tji vad jag bedrog mig. Fick själv pallra mig upp för att fixa en kopp snabbkaffe tillsammans med en rostad smörgås. Allt nedsköljt med ett stort glas apelsinjuice.

Därefter en raggardusch, de grå slitna (och skitiga) jeansen åkte på för att on top krönas av en stor hemstickad gråmelerad tröja i ullgarn. En snodd i håret och Trollmor var redo för dagen. Under tiden hade mellantrollet och trollfar tagit sig till skridskobanan, medan lilltrollet packade och packade och packade för en sleep over. Iväg med den lilla skruttan och så tog jag mig en ego dag i atéljen. Sex hela timmar lyckades försvinna i en blinkning, och tillsammans med den lite blod efter diverse små incidenter.

Det är hur häftigt som helst att jobba med glas, men man ska helst inte vara så slarvig som jag är utan ta bort de däringa vassa bitarna som ställer sig på tvären och som jag sedan dunkar näven i. Men vad då, shit the same. Om 1000 år kanske någon stackars skolklass står på muséet och beundrar (eller hur!) mina alster, medan skolläraren med högtidlig stämma basunerar ut "och det här kan man verifiera att det är ett alster av den vida berömda (eller ökända) Trollmor, då de här röda stänken har visat sig vara droppar av hennes blod". Eller så kanske det inte alls blir så.... de kanske återfinns på en sopstation och morgondagens CSI agenter blir inkallade för att ta reda på vad som egenligen hänt, när en nitisk sopsorterare hittar stora bitar glas med människoblod på.

Vem vet? Inte jag. Däremot vet jag att det blev iaf ett inlägg till... Jag är nog inte mogen för separation riktigt än.

Eller som någon berömd människa sjöng en gång;

"Baby I need your loving, got to have all your loving"

*tror det var the Supremes men jag har ju haft fel förr. Om än inte så ofta. Och då har jag oftast haft rätt ändå... på något sätt.

ps: observera att jag lyckades täcka in både dagens outfit och mitt imundigande av näring, jag kanske ska byta inriktning iaf?

Andra sidan av myntet...

Som jag tidigare berättat går jag i terapi och har så gjort ett tag. Nu börjar jag avrunda den, känner att jag kommit så långt att jag står på egna ben och kan fatta mina beslut på rätt grunder, från hjärtat. Det har varit en lång resa och den är inte slut än, men jag vet iaf vart jag ska nu.

Samtidigt följer jag Mellantrollet på hennes färd, och hon blir starkare för var dag som går. Utbrotten minskar, hennes självkänsla ökar och då finns det utrymme för hennes naturliga empati. Mitt älskade troll har fått tillbaka glimten i ögonen, stunsen i stegen och buset i rösten! Inte heller den färden är på långa vägar avslutad, men hon ser ljuset i tunneln och har återfått tron på den vuxenvärld som tidigare svek henne.

Det är bara positiv utveckling, om än det självklart blir små bakåtsteg ibland och livet är inte alltid glatt. Men numera kan jag ha tråkigt, vara ledsen, arg osv och acceptera det, utan att behöva leta fel på mig själv, mina närmsta eller förändra hela tillvaron.

Så vad är då andra sidan myntet? Jo, att det känns som om jag inte har lika mycket att komma med på den här fronten, dvs bloggen. Min grej har ju varit att öppna upp mitt innersta, gråta ibland, klaga ibland och vända ut&in på mig själv. Blandat med lite trollhistorier och tabbar från mitt ibland lite väl hektiska liv.

Grundstommen har ändå varit mitt inre berg&dalbana, som nu börjar anta formen av en stilla tripp på karusellen istället. Så vad ska jag då skriva om?

För mig känns det inte naturligt att blogga om min frukost, dagens bestyr eller min outfit (även om den ibland säkert skulle inhysta många humorpoäng). Jag är heller ingen samhällsdebatör som orkar/kan eller vill hålla brandtal. Det finns andra som gör så otroligt mycket bättre.

Jag lyssnar nästan aldrig på musik TV är inte heller något jag är alltför insatt i. Visst läser jag mycket, men mestadels böcker i samma genre och hur många mord orkar ni höra talas om?

Det har blivit allt glesare mellan blogginläggen, antalet besökare minskar (tror jag) och kommentatorerna blir allt färre. För let's face it - det är för att få feed back som jag är här, att få mitt bekräftelsebehov uppfyllt.

Så vad återstår? Ska jag sluta? Ska jag ändra inriktning? Eller så gör jag som jag brukar, bida min tid och ser vad mitt hjärta leder?

Det är ett beslut som ligger helt i mina händer, men jag är klart påverkbar .....

Ska det vara så?

Jag har en seriös fundering. Egentligen skulle man förflytta semesterperioden till november, för vem i hela helsefyr har arbetslust då? Det är mörkt när man vaknar, mörkt när man går hem och de flesta verkar lida av en enorm tungsinthet. Inklusive undertecknad. Min aktivitetsnivå är nere på noll, vad jag än gör så måste jag göra det en 2-3 ggr för att få det rätt och inspirationen puts väck. Och då är jag ändå på bra humör!

Eller var iaf, tills jag surfade runt och försökte bilda mig en uppfattning om vad som händer i bloggvärlden. Nu ska jag väl förmodligen hålla tyst, eftersom jag har en ganska begränsad koll på bloggosfären men det är helt emot min natur. Att vara tyst.

Jag blev beklämd. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men det berörde mig i negativ bemärkelse. Det är ju en hel del debatter på gång, ibland om stora saker och andra gånger om inte full så stora saker. Och om dem säger jag inget, men när jag läser kommentarerna.... Det verkar som det finns 2 varianter; antingen är det IQ fiskmås som uttalar sig, med patetiska hejarop à la "fuck them som inte håller med", "va inte så jävla pretto" osv. Och så har vi då "andra sidan" som med ett högtravande språk, många svåra ord och med en otroligt avancerad retorik trycker tillbaka.

Och så ingenting mitt emellan, lite mer vanligt so to speak. För mig blev det en känsla av utanförskap. Inte för att jag kände mig spontant manad att sälla mig till den ena eller andra gruppen. Jag är lite mer tråkig, inte så högtravande men inte heller medvetet slarvig med språket.

Jag hoppas bara inte att det är så samhället ska se ut framledes; antingen är man "slapp, slö och likgiltig" eller så är man "högtravande besserwisser".

Eller så är det jag som lider av ett underskott av hormoner och solljus. Vad vet väl jag, som lyckligt ovetande lallar omkring i min lilla Trollskog? *s*

Den andra sidan

Mina senaste inlägg har varit så otroligt seriösa, nästan så att man kan få för sig att Trollmor är en sympatisk, mogen och ordentligt person. Fast så finns det ju en annan sida av myntet också.... Den där bitchiga, lite småelaka och framförallt envisa personen. Som gillar att bråka med idioter, som nästan går igång på att ta en fight med puckon och som ser det som sin förbenade roll att frälsa världen från de stora bolagens embarliga kundtjänster. Och livsfarliga cyklister.

Och på tal om cyklister så måste det fan i mig varit något slags VM i idiotisk cykelkörning den här veckan. Jag vet inte hur många knytnävar jag fått hyttat mot mig när det varit grönt för högersväng varpå jag kört iväg och cyklisten på min högra sida kört rakt fram, trots att de haft rött. Ursäkta, men gäller inte trafikregler även för cyklister? Fast den värsta idioten var nog den som kom cyklandes på den cykelbana som går utanför en garageinfar som jag skulle ned i. Jag står utanför garageporten och väntar på att den ska öppnas när Mr Maniac kommer rejsandes på sitt potenssubsitut till cykel. Tvärnitar när jag blockerar hans väg och börjar yra som värsta Livets Ordare. Jag orkade inte ens bli arg på en sådan patetisk liten individ.

Sedan har vi då de som använder övergångsställen som ett slags mandomsprov. Bara knata rakt ut utan att se vare sig till höger eller vänster, för reglerna säger ju att bilar ska stanna för gångtraffikanter. Vilket jag alltid gör under förutsättning av att jag kan. Är det lite halvmörkt ute eller om de står gömda bakom stora pickups, skåpbilar eller annat är det stört omöjligt att veta att där bakom ruvar en liten gångtraffikant som för sitt eget gerillakrig mot bilismen. För att inte tala om den militanta barnvagnsliga som intagit Stockholm. De gömmer sig bakom den parkerade lastbilen så man inte ser dem, precis när en bil kommer rullandes knatar de rakt ut och förväntar sig att man ska kunna stanna på en femöring. Trots att jag håller den modesta farten av 30 km i timmen så är det ibland omöjligt. De totalt nonchalerar det faktum att plötslig isgata inte direkt är den bästa förutsättning för en snabb inbromsning.

Nu måste jag ju bekänna att jag tillhör båda sidorna, ibland är jag bilist och ibland gångtrafikant. Så jag vet faktiskt vad båda rollerna innebär. Något jag däremot ihärdigt vägrar att göra är att cykla i Stockholms innerstad. För jag vet med mig att min cykelkompetens ligger på barnstadiet och jag skulle vara en ren livsfara, inte bara för mig utan för alla inom omnejd.

På landet däremot.... där är det en annan femma. Framförallt gör det inte lika ont att köra omkull på ängen som på asfalten....

Så lite som behövs...

I Lilltrollets klass går en liten herre med ADHD diagnos. Han är ett yrväder med mycket humör, lika nära till skratt som tårar eller knytnävar. Av förståeliga skäl har han svårt att sitta still och han får välja sitt eget tempo på lektionen. Han hamnar ofta i krock med de andra barnen. Kompisarna triggar gärna igång honom, för att de tycker att det är roligt att se honom spåra ur. Och vad händer då? Jo, han får skulden för det är han som gått över gränsen. Det som händer innan är det inte alla som ser. Och så blir det samtal med hans föräldrar. Igen och igen. Och igen.

Idag fick han och jag kontakt. Sådär på riktigt. Jag hjälpte honom med att skriva bokstäver. I början var det trevande, inte så mycket beroende på avsaknaden av kunskap utan snarare pga ett bristande självförtroende. Han trodde inte att han kunde. För han brukar ju inte kunna.

Men han glänste. Skrev otroligt raka, fina bokstäver. På en jämn rad, i samma storlek. Och det gick fort. Han skrev mer på vår lilla stund tillsammans än vad han gjort hela veckan innan. För han trodde på sig själv. Det värmde något enormt att se den lille killen växa när han upptäckte att han också kunde.

Som avslutning skrev jag ett litet brev åt honom, om hur duktig jag tyckte han var och om hur bra han hade arbetat. Och för en liten stund sedan fick jag ett sms från en lycklig mamma. Den lille goe herrn hade stolt förevisat lappen vid middagsbordet. Och hans föräldrar hade för en gångs skull fått njuta av att få beröm för sitt barn. Vilket de tyvärr sällan får, därför att vi så lätt fokuserar på det som sticker ut. Det som är annorlunda, det vi inte kan hantera. Istället för att se det som är bra och lyfta fram det.

Tänk vilken glädje en liten papperslapp kan ge!

En dag i skolan

Idag har jag tillbringat en intensiv, lärorik och underhållande dag i skolan. Att som vuxen kliva in i ett klassrum med 25 stycken sjuåringar, varav en är ens eget barn, är nog det närmaste jag kan komma rockstjärnestatus.

Alla är intresserade, nyfikna och otroligt taggade av att jag var där. De vill veta allt, ha hjälp med allt och var otroligt hjälpsamma. Oavsett om man har barn eller inte skulle nog alla vuxna må bra av en dag i skolan. Att se hur lite det är som behövs för att en liten osäker sjuåring ska växa och bli stolt. Känna sig sedd och bekräftad, tordas ta ett steg till utanför sin komfortzon. Och för mig som vuxen gav det en enorm glädje och kraft att märka att jag kan påverka ett barn i positiv riktning. Att jag kanske kan bli den där vuxna de en dag i mer mogen ålder kan se tillbaka på och känna att jag "made a difference", att jag såg dem och att de växte av det.

Inte för att jag tror att jag är så otroligt fantastisk eller har något unikt att komma med, men jag vet att jag har en sak - förmågan att nå dem, tala med dem och inte till dem.

I klassen finns det en pojke, som inte kan sitta still. Han har myror i benen och munnen går i ett. Efter att ha sagt till honom några gånger så började jag studera honom i smyg och upptäckte att han var uttråkad. Alla uppgifterna de hade klämde han på 1/10 del av tiden och därefter hade han inget att göra. Han bara väntade. Och en sjuåring är inte riktigt skapt för att sitta still och vänta.

Varje vecka får de skriva en egen utmaning för kommande vecka, typ "vad ska jag öva på nästa vecka". Pojken ifråga satt och tittade, funderade men ingenting blev skrivet. Jag satte mig bredvid honom och vi började prata. Jag sa något om hur snabbt och bra han jobbade, frågade om det inte var lite tråkigt att inte ha något att göra. Efter lite klurande svarade han ja, varpå jag frågade vad han gjorde när han hade tråkigt. Svaret kom efter ytterligare lite klurande, "det är nog därför jag pratar hela tiden. För att ha något att göra". Så vi enades gemensamt om att han på måndag skulle prata med ordinarie lärare (idag var det en vikarie) och förklara att han behövde mer skolarbete, kanske en berättelsebok att skriva i eller något.

Så långt kommna så kom han själv på idéen; det han skulle bli bättre på nästa vecka var att vara tyst, sitta still och istället göra svårare uppgifter. Behöver jag säga att det värmde?

Den som är utan skuld....

Häromdagen var jag på dammiddag, en av väninnorna närmade sig den ultimata födelsedagen och vi firade lite i förskott. Det blev mycket djuplodande diskussioner om vad livet fört med sig och om vad vi förväntade oss av framtiden. Eftersom vi alla är egna individer så var våra historier av skiftande karaktär och våra förväntningar likaså. Kvinnan, som var kvällens huvudperson, har precis som de flesta av oss en brokig historia i ryggsäcken.

Hennes livs lapptäcke är fyllt med både ljusa och mörka trådar, slitna tygstycken blandade med glänsande vackra sidenbitar. Sömmarna är av olika hållfasthet, en del spikraka medan andra zick zackat sig fram. Och ibland har tråden gott av. Trots detta, eller kanske tack vare, så har slutresultatet blivit alldeles fantastiskt. En gobeläng fyllt med en historia. Precis som hon själv.

Det sades många kloka saker den kvällen, men det som berörde mig mest var när vi pratade om skuld. Kvinnan med lapptäcket sa att hon redan i unga år beslutat sig för att aldrig ha dåligt samvete. Självklart var en förutsättning för detta att alltid göra så gott hon kunde och att inte med flit orsaka någon annan ont. Men om detta nu ändå skulle inträffa, så skulle hon inte ha dåligt samvete. Hon skulle stå för de val hon gjort, för de vägar hon valt och inte ha dåligt samvete. Och det har hon klarat. Hon känner ingen skuld, för det hon gjort har hon gjort med ärliga avsikter. Och ett dåligt samvete är den mest energikrävande, negativa kraft som hon vet.

Det lät så otroligt befriande. Så livsbejakande. Och sant.

Lektion sjuttiotolv

Listerin (munvatten) ska gurglas, inte sväljas!

Vailare....

Det sägs att det är nyttigt att dansa. Man ska tydligen bli glad och pigg, kroppen ska bli som ung på nytt. För typ hundra år sedan dansade jag jämt. Gärna sent, sent på natten till hög musik med en bas som dunkade ut i fingerspetsarna. Oftast såg jag ut som en dränkt afghanhund när jag stapplandes tog mig hem fram på småtimmarna, öm i fötterna men glad i själen. Fast det var för typ 1 man och 2 barn sedan. Numera dansar jag egentligen bara 2 ggr per år; Små Grodorna på midsommar och Dansa runt i ring vid julen. Dock blir jag nästan lika svettigt av det, men det är förmodligen åldersrelaterat.

Igår dansade jag! En väninna fyllde jämt och hennes present bestod i en timmas Salsaträning, med privatlärare. Dock däckade hon efter ett tag och behövde paus, så vi andra fick överge vår plats som panelhönor och ta oss en tur med den Kubafödde läraren. Mjuk i kroppen som en överkokt spagetti var han, själv var jag lite mer al dente men hakade på hyffsat bra tyckte jag. Trixet var att inte tänka på hur jag skulle göra, utan bara glida med i dansen. Jag tyckte det gick riktigt bra, vi snurrade och virvlade runt så det stod härliga till.

Då tvärnitar han, tittar mig stint i ögonen och säger "Det är jag som är mannen, jag för!"

På något sätt kändes det lite symptomatiskt för mig..... Men säg inget till Trollfar!

Ying & Yang?

Inte vet jag vad man ska kalla det, men kul var det! Hittade 2 st pappier maché (felstavat förmodligen) figurer som låg gråa, trista i ett skåp. Jag hade tänkt att ha dem till att hänga mina halsband på, men de var så apfula att de hamnade i ett skåp istället. Och där låg de bra. Tills jag idag insåg att vår klädkammare borde förklaras för katastrofområde. Det är förenat med livsfara att kliva in där. Idag rasade en hög handväskor ned i skallen på mig....

Klädkammaren är liten och i ett sånt miserabelt skick att vi bara inte orkar hålla ordning. Ju längre tiden går, desto värre blir det. Numera öppnar jag dörren lite försiktigt på glänt och kastar in det jag ska bli av med. Utan att bry mig om vart det landar. Men så idag försvann Lilltrollet hem till en kompis och Mellantrollet gick på bio med gammelmoster. Målmedvetet gick jag till angrepp för att röja eländet. Surfade runt bland olika förvaringssystem, skissade och ritade på en i mitt tycke eminent lösning. Gick sedan mot den beryktade för att kolla en sak. Öppnade då skåpet där jag trodde att saken låg, ut ramlade en hel drös med andra saker. Däribland de två apfula torsona (heter det så i pluralis?). Och som av en händelse fick jag syn på färgerna, och som av en händelse slet jag till mig penslarna. Och som av en händelse stängde jag klädkammaren. Och som av en händelse började jag måla istället. Det var mycket roligare än att städa klädkammaren!

Men ursäkta?!?!?

Vi höll alltså på att få en semester förstörd. Det kostade en del extra slantar. Och jag anser inte att felet är vårt. Så jag skriver självklart ett brev. Jag är sådär jobbig. Jag ringer och klagar. Skriver brev och klagar. För jag är av den enkla åsikten att köper jag en vara/tjänst som jag inte är nöjd med så har jag rätt att tala om det. Jag skäller inte utan redogör klart och konscist för fakta. Jag anser även att det är till gagn för leverantören. För då har de möjlighet att bemöta/korrigera/förbättra/kompensera eller vad de nu anser passar för tillfälligt.

Även om jag inte alltid håller med om deras svar, så brukar jag alltid ha förståelse för dem. (Utom för Telenor, fast de å andra sidan ger inga svar). Så efter den här semestern skrev jag ett brev. Ett vänligt, men klart ifrågasättande brev där jag redogjorde för händelseförloppet.

Får idag ett mail. Med en ursäkt, vilket alltid är trevligt. Och en kommentar: "Det är givetvis allvarligt för oss att vår personal visade en brist på vänligt och hjälpsamt bemötande ombord, vilket stämmer dåligt med vår syn på hur ni som kunder ska bli bemötta". Det är också bra.

Men sedan blir jag nästan förbannad. Som plåster på såren får jag biobiljetter! Så att jag och familjen "kan hitta en riktigt bra film och få mysa tillsammans i biomörkret".

Jag kanske är krävande, jag kanske är kinkig men jag känner mig inte nöjd! Den här incidenten medförde extrakostnader på några tusenlappar för oss. Och en förlorad semesterdag. Och en relativt jobbig emotionell upplevelse. Några biobiljetter känns inte som ett plåser på såren direkt, det känns mer som ett hån. "hallå, ge käringen några biobiljetter så blir hon tyst". En snabb och smidig lösning för att bli av med problemet.

Nej, jag begär inte en ny resa. Men mer omtanke i kompensationen. Hade det hängt en bukett blommor på dörren från samma avsändare hade jag blivit klart mer positivt inställd. Och det hade inte kostat dem en slant till. Däremot visat på ett mer personligt engagemang och bemötande.

Så vad säger ni; är jag en kinkig käring?

Empiriska upptäckter!

Vet ni vad det är för skillnad mellan Vectavir (munsårssalva) och Emla (bedövningssalva)?

Det gör jag numera! Vectavir fungerar kanon på förkylningsblåsor. Det gör inte Emla salva. Däremot bedövar den otroligt effektivt. Min mun känns som Kajsa Ankas i storlek och jag dreglar lite lagom charmigt. Förhoppningsvis släpper det snart...


Nästa gång ska jag kolla tuben innan jag smetar på. Jag lovar!

Tillbaka till Nutiden

Nu är jag inne i de gamla vanliga spåren igen och det är faktiskt lite skönt. Har skrivit ett relativt elakt brev till de höga hönsen på det "fina" flygbolaget som jag hade en liten batalj med. Ska bli spännande att se om och isf vilken respons jag får. Jag är nog en liten bråkmakerska innerst inne.. :-)

Funderar på om jag ska dra storyn om vildsvinet. Eller kanske inte. Inte idag iaf. Har suttit med nuffror nu i 2 otroligt intensiva dagar, lyckades få ihop 21 debiterabara timmar på 2 dagar så snart är jag ikapp och kan börja ta det lite lugnare. Säger jag nu .... förmodligen händer det något annat som jag inte kan säga nej till. Jag börjar lära mig hur jag fungerar vid det här laget.

Äsch, jag skiter i vildsvinet idag. Nu ska här hoppas i säng med Harlan, snacka om att han skriver nagelbitare. Inatt höll han mig vaken till 02.00 utan att jag lyckats lista ut hur fasiken intrigen hänger ihop! Behövs nog vila huvudet med något lite mer jordnära efter House totalutspejsade avsnitt idag. Förmodligen hade jag behövt överdosera något narkotikaklassificerat preparat för att hänga med i storyn för jag fattade nada!

För övrigt ber jag att få rapportera att jag är så otroligt j*a trött på medias alla skriverier om svart arbetskraft hit och dit. Olagligt, javisst. Omoraliskt, iofs. Men skandal? Nog för att fälla en regering. Njae, vet inte om jag kan direkt tycka det. Vad är nästa steg? Att de som cyklart utan cykelhjälm inte kan bli politiker. Eller om man har gått mot röd gubbe så får man inte vara med i regeringen. Eller provsmakat en godisbit ur lösgodissortimentet? Vart ska vi dra gränsen? Och vill vi ha helt kliniskt rena, totalt oantastliga människor i politiken?

Äsch tusan, varför började jag tänka på det där för? Nu börjar det bara snurra en massa tankar i huvudet och jag har inga svar. Mer än att jag just nu tycker att det är man gör en höna av en fjäder. Vad som vore lite roligt att veta är vilken historia som de grävande journalisterna själva bär på. Har de aldrig begått något olagligt och/eller omoraliskt i sitt liv? Finns det ingen som kan börja gräva lite i deras historia?

Nej, nu börjar det bli tramsigt det här. Både skriverierna men framför allt det här inlägget. Så där ja, fru Trollmor. Disciplin på min ära, avrunda och avsluta. Logga ut och borsta gaddarna. Harlan väntar!

Over&Out

Slutet gott allting gott...

Efter att ha suttit och gråtit hela flygresan, känt mig som världshistoriens sämsta mor som överger ett litet troll på flygplatsen (visserligen i trygga händer hos sin far) så damp vi ned i sensommarvärmen. Solen lyste med sin frånvaro, men ljuset fanns där och jag fick ett visst energiryck.

Manövrerade ivrigt mellantroll samt hela familjens bagage med tillhörande handbagage (noga uträknat till att transporteras av TVÅ vuxna) fram till hyrbilsfirman. Därefter en rask rush till flygbolagets representant på plats. Som inte fanns utan hade istället en representant för representanten.... som inte alls tog hand om klagomål utan enbart ombokningar. Fick ett värdelöst nummer där man heller inte tog emot klagomål osv. Men skam den som ger sig, jag fyllde på Telenors kassa rejält (det sved kan jag säga!) genom att ringa Europa runt.

Först för att kolla om det fanns fler resor, men icke sa Nicke. Alla flyg fullbokade. Nästa tillgängliga avgång var måndag, 3 dagar senare och med en extra nolla på slutet. Inget alternativ m a o.

Övergick till plan B. Att få andra att lösa problemet. Så jag ringde ännu en gång Europa runt. Alla de kontakter jag hade, varenda själ som hade minsta koppling till det en gång så anrika & stolta flygbolaget. Samtidigt som jag tog mig genom den franska rusningstrafiken och underhöll Mellantrollet med att försöka ha en konversation. Kan väl säga att det var liiiite stressigt.

Men det lönade sig! Efter att ha mötts av "men så hemskt, så får det inte gå till. Ring vår kundtjänst" (som hade stängt för helgen och öppnade på måndag), "Men hur kunde det gå så tokigt, skriv ett brev och klaga" så fick jag tag på rätt människa! Som blev fly förbaskad och ringde så högt upp i hierkin som känningarna fanns. Turligen nog var det högt, så en nya biljetter skakades fram utan kostnad för oss.

Sent samma kväll hämtades Trollfar och Lilltrollet upp. Resan hade gått galant, ingen flygräddsla där inte. Och det första Lilltrollet sa var "Så länge jag slipper att gå på vingarna så är jag inte rädd för att flyga!"

Alla små och stora troll på plats och semestern kunde äntligen börja..... Nästa kapitel i "Livet på Rivieran" innehåller en närmare beskrivning av vildsvinet. Nu ska jag ägna mig åt att försöka klura ut varför det alltid är sån dramatik kring Trollfamiljen. Någon som har en bra teori?

Home sweet home..

Inte för att jag direkt är en globetrotter, men ett antal flygningar har det blivit genom åren. Iaf såpass att jag känner mig som en relativt rutinerad resenär. Men den här gången var det något i hästväg....

Okej att somliga flygvärdinnor anser att man ska se det som en ynnest att tilltala dem, det kan jag överleva. Oftast handlar det om övervintrande damer som hade sin peak på den tiden då yrket hade hög status. Dessa blonderade, hårdspacklade botoxmissbrukande damer har bara inte hunnit med sin tid. Det kan man ju inte direkt klandra dem för.

Däremot kan man klandra dem för hur de behandlar barn. Visserligen är det inte deras direkta målgrupp, men fler och fler barnfamiljer flyger. Inte bara charter utan även reguljärt. Och då borde personalen lära sig hur man hanterar barn. Framförallt borde de inse att man inte skrämmer upp dem!

Allt går som smort. Mina små troll har flugit tidigare ett antal gånger och är helt klart bekväma med det. Vi checkar in och blir seatade, hamnar på rad 10. Precis före take off inser stewarden att vi sitter precis bakom nödutgången! Han blir lite skitibyx och börjar mecka för att fixa ny plats. Inget problem, det kan vi ta. Däremot undrar lilltrollet försynt varför. Och då svarar människan, klart opedagogiskt, med en lång harang om nödutgångar, tunga dörrar, klättra på vingar etc.

Lilltrollet säger då ledset till mig "jag vill inte flyga", varpå ovannämnde steward får frispel. Börjar med hög röst deklarera "hon har panik, det är klart att hon inte ska flyga, hon är ju livrädd". Med resultat att hon blir flygrädd. Jag känner också en viss panik, för stämningen är tämligen stressad. Det är dags för take off, hela planet tittar och lilltrollet känner sig klart utsatt.

Jag tar henne av planet och försöker lugna henne. Och den gode stewarden följer efter! Tillsammans med en flygvärdinna. Och kaptenen. Och 2 markpersonal. Hur lätt är det då att lugna en nervös 7 åring?

Det hela slutar med att jag och mellantrollet får åka själva! Kvar på Arlanda står maken med litet troll. Snacka om iskall början på semestern

fortsättning följer....