En dag i skolan

Idag har jag tillbringat en intensiv, lärorik och underhållande dag i skolan. Att som vuxen kliva in i ett klassrum med 25 stycken sjuåringar, varav en är ens eget barn, är nog det närmaste jag kan komma rockstjärnestatus.

Alla är intresserade, nyfikna och otroligt taggade av att jag var där. De vill veta allt, ha hjälp med allt och var otroligt hjälpsamma. Oavsett om man har barn eller inte skulle nog alla vuxna må bra av en dag i skolan. Att se hur lite det är som behövs för att en liten osäker sjuåring ska växa och bli stolt. Känna sig sedd och bekräftad, tordas ta ett steg till utanför sin komfortzon. Och för mig som vuxen gav det en enorm glädje och kraft att märka att jag kan påverka ett barn i positiv riktning. Att jag kanske kan bli den där vuxna de en dag i mer mogen ålder kan se tillbaka på och känna att jag "made a difference", att jag såg dem och att de växte av det.

Inte för att jag tror att jag är så otroligt fantastisk eller har något unikt att komma med, men jag vet att jag har en sak - förmågan att nå dem, tala med dem och inte till dem.

I klassen finns det en pojke, som inte kan sitta still. Han har myror i benen och munnen går i ett. Efter att ha sagt till honom några gånger så började jag studera honom i smyg och upptäckte att han var uttråkad. Alla uppgifterna de hade klämde han på 1/10 del av tiden och därefter hade han inget att göra. Han bara väntade. Och en sjuåring är inte riktigt skapt för att sitta still och vänta.

Varje vecka får de skriva en egen utmaning för kommande vecka, typ "vad ska jag öva på nästa vecka". Pojken ifråga satt och tittade, funderade men ingenting blev skrivet. Jag satte mig bredvid honom och vi började prata. Jag sa något om hur snabbt och bra han jobbade, frågade om det inte var lite tråkigt att inte ha något att göra. Efter lite klurande svarade han ja, varpå jag frågade vad han gjorde när han hade tråkigt. Svaret kom efter ytterligare lite klurande, "det är nog därför jag pratar hela tiden. För att ha något att göra". Så vi enades gemensamt om att han på måndag skulle prata med ordinarie lärare (idag var det en vikarie) och förklara att han behövde mer skolarbete, kanske en berättelsebok att skriva i eller något.

Så långt kommna så kom han själv på idéen; det han skulle bli bättre på nästa vecka var att vara tyst, sitta still och istället göra svårare uppgifter. Behöver jag säga att det värmde?