torsdag, november 29, 2007

Tiden går....

Allt det som jag mentalt bearbetat, det som jag slitit med för att förstå och äntligen kunnat lägga bakom mig, det har inte försvunnit. Det finns där, men det är numera hanterabart. Jag glömmer det ganska ofta, bär inte med mig det i vardagen. Men kroppen glömmer inte. Den har sina egna minnen och den lever inte alltid i samklang med mitt intellekt.

Idag är en sådan dag och som alltid tar det ett tag innan jag förstår varför huvudet känns tungt, kroppen sliten. Varför jag helst bara vill sova bort den här dagen, varför underliga drömmarna kommer på natten.

För idag är det 9 år sedan samtalet kom. Samtalet som totalt förändrade allt. Som fick mig att se mig i spegeln och ta tag i mitt liv. Samtalet som kastade mig ned i en avgrund som var svår att ta sig upp ifrån. Samtidigt så var det vändpunkten mot ett bättre liv.

Det var samtalet som jag väntat på i större delen av mitt vuxna liv. Men som ändå kom som en chockartad överraskning.

Nio år sedan som mitt väntade barn förlorade sin mormor. Och jag min mor. Det var den dagen hon bestämde sig för att gå. Utan annat än hårda ord till avsked.

6 kommentarer:

Mildamakter sa...

*kram*

Gammelmamman sa...

Rara du.
Kram.

Anonym sa...

*kramar om* /Ingrid

Inna sa...

kram

"Kimmi" sa...

Kramar om hårt

Batbut sa...

Tack för all medkänsla och kramar, me like u