Så lite som behövs...

I Lilltrollets klass går en liten herre med ADHD diagnos. Han är ett yrväder med mycket humör, lika nära till skratt som tårar eller knytnävar. Av förståeliga skäl har han svårt att sitta still och han får välja sitt eget tempo på lektionen. Han hamnar ofta i krock med de andra barnen. Kompisarna triggar gärna igång honom, för att de tycker att det är roligt att se honom spåra ur. Och vad händer då? Jo, han får skulden för det är han som gått över gränsen. Det som händer innan är det inte alla som ser. Och så blir det samtal med hans föräldrar. Igen och igen. Och igen.

Idag fick han och jag kontakt. Sådär på riktigt. Jag hjälpte honom med att skriva bokstäver. I början var det trevande, inte så mycket beroende på avsaknaden av kunskap utan snarare pga ett bristande självförtroende. Han trodde inte att han kunde. För han brukar ju inte kunna.

Men han glänste. Skrev otroligt raka, fina bokstäver. På en jämn rad, i samma storlek. Och det gick fort. Han skrev mer på vår lilla stund tillsammans än vad han gjort hela veckan innan. För han trodde på sig själv. Det värmde något enormt att se den lille killen växa när han upptäckte att han också kunde.

Som avslutning skrev jag ett litet brev åt honom, om hur duktig jag tyckte han var och om hur bra han hade arbetat. Och för en liten stund sedan fick jag ett sms från en lycklig mamma. Den lille goe herrn hade stolt förevisat lappen vid middagsbordet. Och hans föräldrar hade för en gångs skull fått njuta av att få beröm för sitt barn. Vilket de tyvärr sällan får, därför att vi så lätt fokuserar på det som sticker ut. Det som är annorlunda, det vi inte kan hantera. Istället för att se det som är bra och lyfta fram det.

Tänk vilken glädje en liten papperslapp kan ge!