Den som är utan skuld....

Häromdagen var jag på dammiddag, en av väninnorna närmade sig den ultimata födelsedagen och vi firade lite i förskott. Det blev mycket djuplodande diskussioner om vad livet fört med sig och om vad vi förväntade oss av framtiden. Eftersom vi alla är egna individer så var våra historier av skiftande karaktär och våra förväntningar likaså. Kvinnan, som var kvällens huvudperson, har precis som de flesta av oss en brokig historia i ryggsäcken.

Hennes livs lapptäcke är fyllt med både ljusa och mörka trådar, slitna tygstycken blandade med glänsande vackra sidenbitar. Sömmarna är av olika hållfasthet, en del spikraka medan andra zick zackat sig fram. Och ibland har tråden gott av. Trots detta, eller kanske tack vare, så har slutresultatet blivit alldeles fantastiskt. En gobeläng fyllt med en historia. Precis som hon själv.

Det sades många kloka saker den kvällen, men det som berörde mig mest var när vi pratade om skuld. Kvinnan med lapptäcket sa att hon redan i unga år beslutat sig för att aldrig ha dåligt samvete. Självklart var en förutsättning för detta att alltid göra så gott hon kunde och att inte med flit orsaka någon annan ont. Men om detta nu ändå skulle inträffa, så skulle hon inte ha dåligt samvete. Hon skulle stå för de val hon gjort, för de vägar hon valt och inte ha dåligt samvete. Och det har hon klarat. Hon känner ingen skuld, för det hon gjort har hon gjort med ärliga avsikter. Och ett dåligt samvete är den mest energikrävande, negativa kraft som hon vet.

Det lät så otroligt befriande. Så livsbejakande. Och sant.