Juletid...

Jag är lite sentimental idag. Egentligen är det fel ord. Jag är inte deppig, inte låg eller sorgsen. Mer kanske, ja vad ska jag dra till med? Det finns bra ord för det på utrikiska men inte på svenska. Lite stillsam kanske är rätt ord för det? Kontemplativ? Äsch, läs om ni orkar så kommer ni fram till vad jag menar.

Allt är färdigt inför julafton, fixandet har vi dragit ned på till ett minimum. Vi gör de saker vi tycker är roliga, som att klä granen, göra julgodis, köpa & slå in paket. Visst blir det en julskinka och om lusten faller på även köttbullar. Men det mesta andra finns att köpa färdigt. Tycker man det är roligt så är det självklart att man ska göra det, men det finns en hel drös med människor som fastnar i fällan "det ska vara så" och fullständigt tar kål på sig själva.

Jag kommer ihåg när jag var liten, hur förberedelserna startade i början av december. En sönderstressad, heltidsarbetande mamma kom hem och kastade sig över ljusstöpning, pepparkaksbakning, syltning och korvstoppning. När julafton kom var det inte mycket som behövdes innan hennes stresströskel slog i topp och explosionen kom. Pappa garderade sig ofta med att vara onykter, för då bet hennes ilska inte lika bra.

Självklart har jag haft bra jular också, när vi reste ifrån hela alltet och firade julafton med att bada i poolen. Eller när jag som nybliven sambo bojkottade allt vad julen hette, skickade böcker till nära och kära för att själv tillbringa två sköna veckor i Åres backar.

Nu när jag själv har barn så firar jag jul igen. Men försöker undvika de klassiska fällorna, småtrollen och jag har haft några mysiga pysselkvällar när tomtar & änglar har kreerats, ett fåtal rundor i köpcentrumens julkommers och den ovan nämnda godistillverkningen.

Tyvärr blir julen så ofta en backlash för många, det är som om man ska knöa in ett helt års kärlek och umgänge över några korta intensiva dagar. Den perfekta julklappen ska hittas och väcka enorm uppskattning hos mottagaren. Maten ska helst vara i överdåd och inmundigas med stort allvar. Allt är så stort, så viktigt och hur blir det då? Förväntningarna är skyhöga så minsta lilla debacle gör att bubblan brister och det blir nattasvart. Istället för att ta det för vad det är, en tid att kunna umgås.

När jag skulle hem idag stod jag utanför t-banan en stund och avslutade ett samtal. Precis innanför dörrarna stod en av Situation Stockholms återförsäljare. Mitt samtal tog väl en 10 minuter ungefär och under den tiden fick han inte en endaste tidning såld, trots att det säkert var ett femtiotal personer som gick förbi. De flesta passerade förbi honom fullastade med julklappskassar och gav honom inte ett ögonkast. Han fanns inte i deras sinnesvärd. Han fanns i min och vi hade en liten pratstund. Jag tycker hela idéen med tidningen är kanon, inte nog med att jag kan bidra till att hjälpa någon utan tidningen är även läsvärd.

Tankarna började vandra, till de människor som inte har något alls att se fram emot. Där julen bara är ännu en dag i kyla, fattigdom, sjukdom och / eller krig. När de kämpar för att överleva så är vi frustrerade över att vi inte hinner med att konsumera, köpa lite fler paket.

Nu menar jag inte att vi ska avskaffa julen eller sluta att konsumera. Absolut inte, men kanske ägna en tanke åt de som inte är så lyckligt lottade som vi. Kanske stanna upp och köpa en tidning, stoppa en slant i välgörenhetsbössan eller varför inte köpa några av julklapparna genom Unicef, Action Aid och liknande organisationer?

Jag har defintivt köpt alldeles för mycket julklappar, som jag gör varje år. Men jag har dövat mitt samvete med att köpa en gris till min farbror, skolböcker till min faster och lite annat matnyttigt. Det gick fort och smidigt, samt gjorde gott i själen.

Det är inte mycket jag gjort, en piss i Mississippi. Men det är ändå något. Och klart bättre än ingenting.