Män från Mars...

och kvinnor från Venus eller hur det nu var. Ibland tror jag att män & kvinnor är okompatibla. Ja, det är trubbel i Trollskogen. Men det går över. Det gör det alltid. Men just nu. Just idag. Den här veckan. Sviter efter helgens lite lätt kaotiska (och jobbiga) svängningar i värdena. Min mammas födelsedag, vilket jag inte firar av förståeliga skäl, men ändock en påminnelse om sorgen. Så ibland orkar jag inte. Jag tycker synd om mig själv. Och då är jag inte helt lätt att tas med. Men what the heck, jag är också svag. Liten. Mitt jobb, mitt liv går på något sätt ut på att ta hand om andra. Andras problem. Att lyssna. Vara stark. Stötta, trösta, peppa.

Men ibland så behöver jag det. Och då borde jag få en axel att luta mig mot. Men den finns inte alltid där. Då blir jag ledsen.

Kan vara att männen i min ålderskatergori tillhör en annan sort? Jag tror den kallas för The Non Talking Generation.

Eftersom jag inte gillar att vara ynklig så kanske jag blir tyst ett tag. Men ni behöver inte vara oroliga, jag kommer tillbaka. Kanske inte större (jag har gått ned i vikt hur fan det nu gick till), förmodligen inte starkare, garanterat inte vackrare men ändock - jag kommer igen. As always!