Älskade Lilla Troll

Nu sover Du så fridfullt, men Dina mjuka kinder bär spår av tårar som Du tog med Dig in i sömnen.

Ditt glada leende kommer ej längre från hjärtat, det är en mask för att dölja Din sorg. Det brister ibland, men tårarna vill Du ej släppa fram. Då höjer Du rösten och låter ögonen blixtra. Men bakom allt finns tårarna.

Du förstår inte varför det blivit så här. Du som vill alla väl, Du som älskar att vara med vänner. Vara med, vara i ett sammanhang. Men Du har stängts ute. Bjuds in ibland, på nåder.

Du som alltid tidigare mötte dagen med ett leende, börjar nu dagen med oro. Vad ska dagen innebära, en dag då Du är med. Eller en dag då Du är utanför. Tryggheten i Din vardag är borta.

Du är så tapper. Vill inte visa Dig ledsen, för Du vill inte ge mig sorg. Men det är det jag är till för. Att bära Din börda. Att älska Dig trygg. Att strida för Dig allt vad jag kan.

Men vissa strider kan man inte vinna och jag vet inte om det här är en av den. Kanske det är dags att gå vidare? Att låta dem vinna. För att vinna på bekostnad av Dig, är en omöjlighet.

För under alla de omständigheter som finns så är Du viktigast. Att Du ska få glädjen åter. Att låta Dig möta dagen med förväntan. Att Din trygghet för vardagen skall komma åter. Att Du ska få bli lycklig.

Tänk så svårt det är att få människor att förstå. Att få dem att agera. Att få dem finnas där. För sina barn. För andras barn. För barnens bästa. För vår framtid. För våra barn.