fredag, september 25, 2009

Ta bladet från munnen...

Ni som hängt här ett tag vet att jag hyser en viss frustration mot mina svärföräldrar. De har deklarerat öppet att de har så fullt upp med sina liv att de bara har ork att träffa sina barnbarn på de små trollens födelsedagar. De bor alltså 3 mil från oss och är pensionärer, men de hinner inte mer. Eller rättare sagt, vill inte mer. Vi har t ex aldrig firat jul tillsammans och i tjejernas dryga 10 åriga liv har de sovit hos farmor och farfar en gång!

Nu är det som det är med det, det går inte att få människor att ändra sig om de inte vill. Jag har varit otroligt ledsen och frustrerad för det, men inte gjort något. Stortrollet har haft tufft nog ändå iom att hans föräldrar har agerat som de gjort. Istället har vi accepterat det pliktskyldigaste samtalet varje fredag där de slentrianmässigt sätt säger "att vi tänker på er" oavsett vad vi än råkat ut för. Och det har ju varit en del.

Idag ringde svärmor när Stortrollet inte var hemma, jag var ledsen efter att ha pratat med en bekant om Lilltrollets jobbiga sits. Och jag är djävulusiskt ledsen över att det var tvunget att byta skola. Jag känner mig kränkt, ratad, övergiven och en hel massa andra känslor. M a o var jag inte en direkt lugn och balanserad person när hon ringde.

Med det vanliga "hur är det" så börjar tårarna rinna och jag säger som det är, att de senaste året varit ett helvete och att idag bytte vi skola för Lilltrollet. Svärmor rapar upp det vanliga "vi tänker på er" blandat med "men varför har ni inte sagt något".

Och jag förklarar lugnt och still att anledningen till att vi inte gjort det är att de faktiskt inte bryr sig om vare sig sin son eller sina barnbarn.

Behöver jag berätta att svärmor la på luren?

7 kommentarer:

pratkvarnen sa...

Måste ha varit sååå skönt att äntligen få säga det!?

Bloggullet sa...

Så trist med Lilltrollet, hoppas det ordnar sig.

Håller med Pratkvarnen om att det måste vara skönt att få säga det rakt ut?

Ta hand om er och ha en skön helg.
Kram

Rödsippan sa...

Batbut... Varför engagera sig?

Bonita sa...

Jag kan mycket väl tänka mig att hon gjorde det. Men jag tänker hålla en tumme för att det i förlängningen leder till en förändring, till det bättre, att de börjar intressera sig.
Kanske är chansen inte så stor. Men så länge det finns minsta, tänker jag hålla tummen.

Inna sa...

Du gjorde alldeles rätt som sa som det är.
Förstår att det är tufft med allt som är och skolbyte, men familj/släktingar som inte bryr sig kan man vara utan.

Hoppas att skolbytet blir en positiv vändning.

Batbut sa...

Pratkvarnen, måste säga att det var en tyngd som föll.
Bloggullet, tackar - det ska vi1
Inna, det var befriande. Och vi ser fram mot den nya skolan med tillförsikt.
Rödsippan, nej egentligen inte. Dock kände jag att jag behövde säga det för att gå vidare. Och nu har jag gjort det så jag kan stänga det kapitlet.
Bonita, det är nog därför jag inte sagt ngt innan för jag trodde det skulle vända. Hoppades, men nu stängde jag dörren och det var skönt.

Mildamakter sa...

Dutti tös - precis var svårmor behövde höra.
Jag säger som jag så många gånger tidigare har sagt, det är
h e n n e s förlust.
Hoppas bara att hon kommer ihåg detta framöver när hon kanske kommer att behöva er...bannade sk*tkärring!.
Kram på sig!