Krasch bom bang...

Efter att i en hel vecka svävat fram som en Masaj (felstavat förmodligen) över Savannen, även om det i mitt fall var i asfaltsdjungeln, så har jag nu landat. Hårt och brutalt.

Låter lite intressant eller vad säger ni? Fast det är inte så dramatiskt som det låter. Saken är den att min rygg är inte helt samarbetsvillig. Det råder delade meningar om orsaken, somliga påstår att bristen på bukmuskler är den springande punkten.

Själv vill jag nog snarare hävda att det har med mitt förflutna att göra. Jag menar, vilka ryggar klarar av kappkörning med snöskoter i guppig terräng, elefantridning avslutandes med att åka rutchkana på snablen rakt ned i betongen, trapetskonster 25 meter ovanför marken där jag tyvärr fastnade i trapetsen när meningen var att jag skulle flyga fint in i famnen på "fångaren". Alla tidigare sena nätter som ägnats åt vild headbanging på dansgolvet har förmodligen också haft en viss inverkan.

Det blev en lång parantes, min vana trogen, så nu återgår vi till kärnpunkten - kraschlandningen.

Förra helgen som syster min hem från landet i väst, där hon bl a införskaffat mig ett par MBT skor. Apful och totalt osexiga, Birkenstock är som värsta stilettpumpsen i jämförelse. Men ack så sköna! Fötterna fick en halv orgasm bara av att se dem och ryggen ska vi inte tala om efter att ha guppat omkring på dessa rundbottnade atlantångare en hel dag.

Snyggt var det inte, men bekvämt som fasiken. Visserligen renderade mina promenader i en infernalisk träningsvärk då ovannämnda erotikdödare stimulerar både buk- och lårmuskler. Alltså bytte jag skor idag. Till mina fotriktiga gymnastikskor med ortopediska inlägg (låter inte heller det som en killer direkt...).

Och vad händer vid lunchtid? Krasch, bom, bang och knak.

Jag går numera som Ringaren i Notre Dame. Med osexiga skor och jävligt långa naglar!