Nya tag!

Nu är besluten tagna och information har delgetts berörda. Efter att ha hoppats, trott och kämpat under lång tid så har vi insett att det är förgäves.

Människor vill hellre stoppa huvudet i sanden och blunda för sitt ansvar, sin förmåga att faktiskt påverka till det bättre. Det gäller att skydda sig själv till vilket pris som helst, även om det är barn som får betala priset.

Visst finns det de som håller med oss, men det sker i det tysta. I det fördolda. Och då är det inte till någon större hjälp. Nu är det dags att gå vidare.

Igår sade vi upp Lilltrollets plats i den nuvarande skolan, till lärarens och vår stora sorg, men som vi båda konstaterade - det är ett för högt pris för Lilltrollet att betala, det är viktigare att hon får bli glad.

Att skolans ledning nu, efter att vi pratat, skrikit, kämpat med dem i över 1 år, äntligen konstaterar faktum - det är en fullfjädrad mobbingsituation och nu finns det hur mycket agendor som helst att följa, det är till föga hjälp.

För nu är det Lilltrollet och vi som är de viktiga. Och vi förtjänar inte den här skiten. Vi orkar inte med den här flatheten och inställningen att om man blundar så finns det inte.

Vi lämnar något osunt och trasigt, för att gå vidare till något friskt och sunt. Det är vår vinst och det kommer bli bra.

Men visst fasiken finns det en tagg i mig som är ledsen, kränkt och besviken. Att veta att det jag försökt göra i välmening har väckt irritation och ilska, att människor pratar skit bakom min rygg när allt jag gjort är kämpat för barnen, det gör mig ledsen. Men det går över, för jag kan gå med rak rygg. Frågan är om de kan det?