Nu när jag har egna barn ser jag ibland tillbaka på min egen barndom. Visst var det andra tider då, med andra normer som gällde. Fast kärleken fanns väl även då? Den totala, förbehållslösa kärleken till sina egna barn. Men som man kanske Du var uppfostrad till att inte visa den? Eller så kanske den inte fanns där. Jag vet inte.
Jag vet att jag som liten aldrig kände mig riktigt nära Dig, på ett enkelt och okomplicerat sett. Du var den som kom hem och delade ut bestraffningar. Läste sagor ibland, men deltog aldrig i våra lekar. Kanske hade den bristande kärleken mellan Dig och mamma redan satt sina spår, tagit upp all Din kraft? För jag ser Dig bara som en person som passerar förbi, utan att delta.
När jag sedan blev kring 10 och följde med Dig i bodelningen blev Du mer tydlig. Men då som en person vars normer jag var tvungen att leva upp till. Att alltid vara duktig och tänka. Dumhet och lättsamhet var otänkbart, alltid ett skarpt intellekt var ett krav. Vår närhet kom i intellektuella och avancerade diskussioner, sena kvällar vid matbordet. Jag drillades i diskussionsteknik, där Du var en mästare. En ojämn tävling, där jag som barn förgäves försökte komma upp i Din standard.
Men var fanns kramarna? En ömsint klapp på kinden, en stöttande puff i ryggen? Satt jag någonsin i Ditt knä som barn? Eller behandlade Du mig som Du gör med Dina barnbarn? Uppfostrande och med ett visst avståndstagande. De gånger jag sett Dig krama mina barn är räknade på ena handens fingrar. Och aldrig på Ditt initiativ.
Varför pappa? Varför har kärleken inte fått någon plats i Ditt liv? Och nu är det snart för sent.
Inlägg
2 timmar sedan
4 kommentarer:
Tror att det lite ar en generationsfraga Battis. Karleken fanns dar men de var liksom inte tillatna att visa dem genom kroppskontakt!
Igenkänning.
Min syster har fått barn och jag försöker minnas tillbaka.
Så ser jag hur olika farföräldrarna är (som är äldre än morföräldrarna) men där kärleken och ömheten är så tydlig. Barnbarnet är 10 månader och farfar pussar honom varje dag på kinden. Morfar har inte gjort det en enda gång, vad jag vet. Och det är bara ett exempel.
Kanske kan han inte känna, kanske har han bara stängt av.
Du har säkert rätt Ilva, men i det här fallet är historien lite mer komplicerad än så.
Camerazz, de gör väl som de blev fostrade - tyvärr. Men inte så mkt att göra.
Sentenser, välkommen hit! Säger som jag sa till damerna ovan - generationsfråga till viss del, men även miljö och fostran. Synd, men så är livet ibland.
Bambi, tror att den generationen har en del stök att brottas med. Men det är synd att de loosar en hel del på vägen
Skicka en kommentar