Kärlek

Inatt när Du sov tassade jag försiktigt in, satte mig på sängkanten och lät mig fyllas av känslor. Jag såg Dina långa ögonfransar som väcker beundran hos de som möter Dig, den mjuka kinden med den lilla handen vilandes därunder. Munnen halvöppen med små lätta andetag. Du sover en tung och rofylld sömn, precis som det ska vara. Hämtar kraft och styrka inför den dag som kommer efter. En dag som Du möter med viss oro och ängslan.

Om jag kunde skulle jag trolla bort alla de jobbiga känslorna, fylla Dig med porlande skratt och lycka. Låta Dig möta varje dag leende med tillförsikt. Men det kan jag inte. Jag kan bara finnas där att trösta och förklara, överösa Dig med kärlek och förvissa Dig om att jag finns där. Alltid.

Att vara den Du är är tufft, barndomen blir aldrig enkel och kravlös. De djupa, filosofiska tankarna sätter sina spår och Din önskan att förstå allt gör att livet blir tungt. Ditt rättspatos är nog så bra, men ack så svårt - framförallt när det ska genomdrivas bland andra barn i Din ålder.

En människa med empati, civilkurage och intellekt möts av beundran, men ett barn med samma egenskaper möts av helt andra känslor. Du blir utsatt och skvallrad på, hetsad och ifrågasatt. Och jag önskar bara att de andra barnen kunde se Dig som jag gör. Och att deras föräldrar kunde se Dig som den Du är, och hjälpa sina barn att se Dig. Som den Du är bland de som förstår Dig, för de som inte låter sig bedras av första intrycket. För de som förstår att i Din lilla kropp bor en gammal, klok själ. En människa med mycket kärlek och osviklig lojalitet, en vän för livet för den som låter Dig vara det.