Gräsänka

Igår påbörjade trollfar sin semester och jag såg fram emot att få lite vuxensällskap. Hade den naiva förhoppningen om att småtrollen skulle sova tidigt och att vi skulle avsluta kvällen med ett glas vin & samkväm. Men icke!

Först och främst är småtrollen totalt uppspelta över trollfars närvaro. De är som påtända duraceellkaniner fulltankade med högoktanigt rymdbrännsle. Och sedan deklarerar trollfar att han tänker överge mig för kvällen. Gräsänka igen! Och det i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. För trollfar med tillhörande trollbarn ska tälta. På gräsmattan visserligen, men ändock.

Klockan 21 inträder de i den kupolliknande skapelsen som tronar ute på gräset. Därefter vidtar en viss traffik då det ska nattkissas, drickas vatten, hämtas kuddar och annat. 22 infaller äntligen ett visst lugn, jag tar med mig Val Mr Dermid och kryper till kojs. Klockan hinner rinna iväg hela 60 minuter innan första manfallet inträffar, mellantrollet kommer uppkrypandes i sängen då myggen blev henne övermäktiga. Vid midnatt sänker sig lugnet och hela Trollskogen vilar tryggt i John Blunds famn. Fram till vargtimmen, då lilltrollet vaknar och fryser varpå tältet lämnas åt sitt öde. Hela trollfamiljen återigen samlat under samma tak för några timmars sömn innan dagsljuset obarmhärtigt kastar oss ut i en ny dag.

Fördelen med nattens äventyr är att lilltrollens tjat om att sova i tält förhoppningsvis tar slut här och nu!

Avslutningsvis så undrar jag över en sak, gräsänka. Varför det för? Var det för att maken skulle ut på gröngräs som gjorde att det blev så? Eller har det med pengar att göra, maken lämnade kvinnan för att ge sig iväg och tjäna kosing (=gräs)? Eller har det med missbruk att göra, mannen lämnar kvinnan för att ge sig iväg för att röka gräs? Eller är det helt enkelt en förkortning, gräslig änka = gräsänka? Frågor, frågor, frågor och inga svar.... Hela livet är ett stort frågetecken

Leka med elden...

Jag tycker nog att jag klarat mig ganska länge utan större dramatik. Alla kroppsdelar intakta, inga mystiska vurpor eller fastklämningar i lömska burkar. Överlag har det flutit på som en räkmacka.

Eftersom vädret inte direkt inbjuder till bad så har jag och de små trollen ägnat dagarna åt att baka. Kakor, bullar, rulltårtor och annat roligt. Mums!

Idag var det dags för maränger, då de senaste dagarnas produktivitet resulterat i en oanad mängd äggvitor. Och ekonomisk som jag är har jag då sparat dessa för att avsluta den hysteriska bakningstiden med maränger.

Laddad till tänderna åkte bunkar, socker och allehanda ting fram. Sist men inte minst den oumbärliga elvispen. Högsta växeln i för här skulle det bli hårt poröst skum.

PANG! All ström försvinner, lågor slår ut ur elvispen och handen får sig en smäll. Shit, detta var mindre bra. Snabb som en iller rycker jag ut sladden, springer med den brinnande vispen till den stora stenen vi har på tomten och placerar den där för att coola ned sig. In och stänger av brandlarmet som låter som en parningssjuk sugga med en Viagraöverdos. Upp med alla fönster för att bli av med det svarta rökmoln som invaderat vår ringa boning.

Ingen förluster mer än elvispen, men där antar jag att Claes Ohlsson kan stå till tjänst? Och så en klart utsliten högerarm. Vet ni hur lång tid det tar att handvispa dubbel mängd marängmojs till ett hårt skum? Svaret är alldeles för länge......

Sommarens projekt!

Har ju varit lite rastlös, lite planlös sisådär. Funderat på vad jag ska ägna kommande 6-7 veckor åt. Förra året målades huset och fönstren, inne är det ingen idé då ombyggnaden startar i höst, trädgården är naturtomt så vad ska jag då ägna mig åt?

Men nu är problemet löst! Mellantrollet fixade det imorse. Med en enkel knapptryckning raderade hon alla de framsteg vi gjort de senaste månaderna på Zelda, The Minish Cap. Så nu vet jag vad jag har framför mig......

Jag lär ha Sveriges mest vältränade tummar när sommaren är över!

Bara inte...

Jag vet inte om jag utmanar ödet nu, men jag måste bara få det ur mig. Jag har känt mig obekväm de senaste dagarna. Klättrat på väggarna, känt mig okomfortabel och trott att det beror på det enkla faktum att jag har semester. Men så enkelt är det inte. För i det obekväma ligger en stor del av sorg och oro. Som jag försökt förneka, men som jag inte orkar hålla tillbaka.

Imorgon får en nära anhörig ett besked. Och jag befarar att det inte är ett bra sådant. Nu ska man inte måla fan på väggen, men min magkänsla säger mig att det inte är bra. Jag hoppas att min intuition har fel. Att min magkänsla är ute på villovägar. Att beskedet inte är det jag tror. Håll tummarna imorgon, please!

Uppdaterat 070629:
Dagens läkarbesök visade att operation nödvändigt, dock inte "worst case" scenario som jag sett framför mig. Min magkänsla hade fel, tack och lov för det! Och tack för er tumhållning, det fungerade uppenbarligen.

En dag i Trollskogen

Inse hur mitt liv ser ut här i Trollskogen? Semester my ass, det är rena rama militärlägret. Här behövs dock ingen revälj för att vakna, utan kidsen drillande små röster räcker så bra så. För vad tusan är en trumpetblåsare i jämförelse med en 7 årig falsettröst som väcker en klockan 0700 med att avkräva ett löfte "om att aldrig mer laga såndäringa äcklig pizza igen"?

Därefter sker utfordring och övning i konflikthantering. Shit, hela långa dagen är en övning i konflikthantering känns det som. "Nu har hon hoppat i sju minuter och jag har bara hoppat i sex, det är orättvist". Vilket iofs är ganska imponerande med tanke på att de inte riktigt kan klockan än. Näst vanligast är "varför är hennes bit större än min, det är orättvist". På detta svarar Furir Trollmor att livet är orättvist, get used to it! Ganska inte så pedagogiskt, men väl med sanningen överensstämmande.

Sedan blir det dagens träningspass, promenad till brevlådan. Jag har gett upp försöken att få dem att marschera i takt, jag är glad så länge vi går framåt och undviker hysteriska ruscher ut i djungeln på jakt efter små röda syrliga bär. Träningspassen brukar avslutas med ett dopp i det blå, iskalla vattnet. Förmodligen direktimporterat från Antarktis, för jag lovar att det finns fortfarande stora isberg under ytan. Därav den frostiga temperaturen på cirkus 17-18 grader. Inte bra inte för en frusen gammal trollmor, även om jag just nu vickar som furir.

Kvällningen brukar dock ske i största samförstånd, kan möjligen bero på mutor i form av en DVD och lite kvällsmys. Avslutandes med dusch där försten är en klar vinnare, jag brukar dra nitlotten och får den avslutande duschen. Då varmvattenberedaren inte riktigt är dimensionerad för min och de små damernas duschning brukar det innebära att halva min lekamen fortfarande är insmord med tvål när varmvattnet säger upp sig. De små trollen ser alltid lika glada ut när de hör mina ångestfyllda vrål inifrån den iskalla duschen, när de sista resterna snabbt ska bort.

Sedan blir det tapto i form av Adam&Eva, med ett litet troll på vardera armen. Lilltrollet däckar först, hennes ögon ger en klar förvarning om när det är läge. De glider snyggt ihop i kors på mitten, hon suger febrilt på underläppen och tjoff säger det så sover hon. Mellantrollet däremot stretar emot med kropp och själ. Bara en till är en stående bön, men efter 3-4 kapitel brukar jag ge mig. Stänger av både öron och mun för annars pladdrar hon värre en den värste TV predikant. När hon så småningom kroknat brukar jag mäkta med ett kapitel eller två innan mina ögon börjar klippa, och jag kastar mig in i JBs väntande famn. För att hä mta kraft införnästa dags vedermödor.



ps: men jag älskar dem, stort och hett. Och för alltid!

God Morgon i Trollskogen

Lilltrollet: Mamma, stäng munnen!
Trollmor: Gumman, snälla. Jag sover!
Lilltrollet: Stäng munnen iaf.
Trollmor: Gå till Din säng om det inte passar.
Lilltrollet: Men mamma, stäng munnen säger jag.
Trollmor: Jag måste väl få andas.
Lilltrollet: Men Du snarkar.
Trollmor: Jaha?
Lilltrollet: Och så luktar det illa!
Trollmor: Jaha?
Lilltrollet: Tur att Du är min mamma för annars hade jag tyckt att Du var ful också!

Borta...

Alla vuxen poäng jag tycker mig ha samlat ihop försvann i ett nafs!

Jag och lilltrollet har blivit osams!
Över ett parti Vänd tia....

Hur pinsamt är inte det?

Abstinens....

Jag måste nog vara mest värdelös i hela långa landet på att ha semester.... Idag har jag gjort så gott som ingenting. Läst lite, tagit en bloggsväng, läst lite till, lagat lite mat, läst lite, hängt lite tvätt, läst lite, varit vid stranden, läst lite, bloggat, läst lite, hängt lite tvätt osv osv Och det kryper i kroppen! Jag vill hamra och snickra, måla lite, kanske gräva en rabatt eller två (fast jag vill ju inte ta hand om eländet sen). Antingen har jag en aktivitetsnivå som ligger på topp eller så är jag en obotlig arbetsnarkoman. Känner mig som en Duracellkanin som tvångsinternerats i en PET flaska. Studsar mellan väggarna i min iver att vara stilla. Kan man söka för det här? Kanske dags att börja meditiera? Förmodligen både nyttigare och mer hälsosamt än valium som jag annars var inne på. Och så undrar jag varför mina små troll inte kan ta det lugnt....

Annars laddar jag för Mr Salo och Allsång på Skansen. Även om det kommer innebära nya shower av de små trollen imorgon och resterande del av veckan. Eftersom radion är i off läge här ute i spenaten har de nästan glömt bort The Worrying Kind, de lär nog bli påminda ikväll. Till min stora förskräckelse ska även Benjamin vara med. Sjunger grabben "Hej Sofia" finns risken att jag måste internera lilltrollet i Friggeboden resten av veckan. För hon är, som hon själv säger "hysteriskt kär i honom". Det är inte jag. Och inte i Hej Sofia heller!

Undrar hur många vuxenpoäng den här tisdagen inkasserat? Hänga tvätt att vaja för sommarvinden, lagat mat till mina barn, betalat räkningar OCH avsluta med Allsången... Shit, jag slog nog i taket vid poängsammarnäkningen. Hallå, var tog den där unga, pigga tjejen vägen som tillbringade somrarna på Rivieran drickandes drinkar med paraply i? Någon som sett henne? Isf kan ni väl be henne hålla sig undan för hon var lite väl maniac för min smak...

Hustomte önskas!

Vaknar av ett mysko ljud imorse, ligger inklämd som en förkrympt kåldolm mellan två små troll som verkar expandera nattetid. Dagtid betingar de kring 25 kilo och tar inte så mycket plats, men på nätterna i Trollors säng tror jag att deras små barnkroppar suger åt sig all fukt och syre som finns för då helt plötsligt tar de mer plats än Trollfar med sina modiga 80 kilo.

Hur som, ljudet då? Jo tack, det var en Tamagouchi (felstavat förmodligen) som insmugglats och stoppats ned i örngottet så att jag inte skulle märka det. Fast det gjorde jag. Tydligen hade den lilla "Tamman" bajsat på sig. I min säng! Och tarvade omedelbar uppmärksamet. Shit också, jag som var helt övertygad om att blöjåldern var passerad i mitt liv men tydligen inte.

Nu har morgonbestyren avklarats och de små damerna har påbörjat Operation Badstrand. Det går till som så att man först packar ihop alla saker i plast som klarar av vatten. När detta berg ligger ute på verandan så påbörjar de steg 2, övertalningen. De har utverkat en taktik som innebär att de växelvis kommer med kommentarer som "Mamma, vi är klara nu", "När ska vi gå till stranden mamma?" eller "Det är så varmt så jag svimmar. Ska vi bada nu". Efter att ha kört detta i ett hårt och intensivt tempo i dryga 30 minuter så brukar jag krokna. Som alltid förmanar jag med hög och tydlig röst att det som de bär ned till stranden får de själva släpa på, både fram och tillbaks. Tror ni det håller? Efter ungefär 5 minuters promenad kommer det första "Mamma, det gör ont i min arm. Jag har nog skadat mig". Vad det slutar med, som alltid, är att Trollmor ser ut som en kamel fullastad med plastiga, färgglada attiraljer.

Svettig och svimfärdig vacklar jag in på den lokala playan bland de andra mammorna som själva antingen tagit bilen, moppen eller den lilla chicka vagnen som jag så finurligt döpt om till "skogsjeepen". Det är grundat av ren och skär avund, I know. Funderar skarpt på att åka till Claes Ohlsson eller kanske t o m Biltema för att införskaffa dylika tingest.

Sitter just nu på verandan iförd bikini och funderar skarpt på att chocka barnen, föreslå stranden före dem!

För att inte trigga igång min aktivitetstarm har jag satt på mig skygglapparna och vägrar se gräsmattan som ska klippas, skjulen inne i skogen som ska rivas, buskarna som behöver ansas (syrenbuskarna!), verktygsboden som ska städas, trägolvet som ska oljas. Jag skulle verkligen kunna ha nytta av en liten hustomte. En aktiv, energisk sådan som jag skulle stoppa in i friggeboden nattetid och släppa ut när solen gick upp. Finns det någon sådan frivillig? Jag har hört att det finns skånskpolska varianter som man kan nyttja.....

Arvodet är nog så skäligt, trevligt sällskap och hemlagad mat utlovas. Klarar sedan hustomten av att läsa sagor för små troll, bada i iskallt vatten med små troll och samtidigt fixa ovanstående actionlista kan bonus utlovas. Ansökningar mailas till Trollmor asap!

The Trollskogen Bulletine

Eftersom det har varit helg så har jag tillåtit mig själv till lite bloggledigt. Inte bara för att jag var trött, hade huset fullt av sommargäster men framförallt för att det blev totalt tomt. Inget att säga, inget att tycka, inga skandaler eller små olyckor som jag har en tendens att råka ut för. Helt stilltje m a o.

Har nu flyttat ut i Trollskogen för sommaren ochmed undantag för en kort jobbsejour nästa vecka så kommer vi bo här till skolan börjar igen. Så snart kommer huvudet bubbla av tankar igen kan jag hoppas.....

Själv har jag i gammal god stil påbörjat semestern med att fara runt som ett skållat troll (ha ha!) och storstädat våra 45 kvm. Alla fönster är skinande rena, golven snorhala och mattorna luktar inte längre unk utan sommar. Lakanen torkar i vinden och solen förgyller vår tillvaro.

Vi har det bra härute i Trollskogen!

Varning för barn! (och vissa mammor)

Idag i parken höll jag på att få spunk (nej, just det så fick jag ju inte säga. Det var snuskigt). Glöm det, jag fick tokspel! Stöter på en kompis till lilltrollet, som är där med mor och 2 mindre syskon kring sisådär 4 - 5 rycket (år alltså). Jag vet iofs hur den här mamman är, men jag hoppas på det bästa varje gång... Vem vet, en vacker dag kanske jag blir positivt överraskad?

Hur som, hon tar med sig sina kids och lilltrollet för att införskaffa glass. Så även till mellantrollet. Efter dryga halvtimmen börjar jag och mellantrollet knata efter, för glassen lär inte hålla hur länge som helst. Hittar dem längre bort i grönområdet. Där sitter mamman och pratar i mobil, lilltrollet och kompisens lillasyster sitter fint med glassen i högsta hugg. Lilltrollets kompis och lillebror slåss så det står härliga till. Med knytnävarna!

Snabbt införskaffar jag glass till mellantrollet och tar mina telingar för att knata hem. Mamman följer med, fortfarande pratandes i mobilen. Har noll koll på var hennes barn är. Lilltjejen håller mig i handen, medan storasyster och bror blir kvar i boxningsringen. Efter ett tag kommer brorsan kutandes, storasyster står kvar och gallskriker. Jag stannar upp för att vänta in, lilltrollet knatar dit för att se vad som händer. Så står vi ett bra tag, jag vinkar åt lilltrollet att komma men hon rör sig inte ur fläcken. Mamman - fortfarande talandes i mobilen. Jag knatar tillbaka till storasystern och lilltrollet, frågar vad det är och i samma stund reser sig en herre från en närbelägen parkbänk och säger argt; Du får fan hålla koll på Dina unger. Det var en liten kille här och han klippte till tjejen i ansiktet. Pang, tvärs över näsan en två tre gånger. Riktigt hårda knytnävsslag".

Lite patetiskt säger jag att det är inte mitt barn, men jag ska vidarebefordra till mamman som nu äntligen lagt på luren. När vi kommer tillbaka till mamman så avrapporterar jag. Hon klappar storasystern lite förstrött över huvudet och säger till sonen "men min lilla älskling, vad har jag sagt om det där?". Lyfter sedan upp honom i famnen, promenerar iväg och lämnar storasyster och lillasyster bakom. Storasyster börjar moloket vandra efter, fortfarande med tårarna rinnandes. Allt fokus på den lille prinsen, medan storasyster får stå i skamvrån. Gissa vilka roller de här barnen förmodligen lär växa upp till?

Trollmor biktar sig...

Jag är generellt sätt ganska nöjd med mitt utseende. Visst har jag mindre bra dagar och mer bra sådana, men på det stora hela överlever jag att se mig själv i spegeln. Men en sak har jag otroligt svårt att acceptera. Mina mungipor som har värsta gäddhänget. I yngre dagar var det väl okej, lite "Garbo like" sådär. Men numera ser jag mest ut som en sur käring om jag inte ler. Och de däringa gäddhängen börjar nu anta formen av bulldogskinder.

Plastikoperera mig har jag aldrig funderat på. En kort tanke på Botox, men det kändes om nej, not me. Så var det någon som föreslog att testa med laser. För vad man gör då är egentligen bara att man aktiverar sovande muskler, dvs de som slappats av med åldern. Så då slog jag till! Tänkte ett försök kan jag ju prova. Och det gjorde jag idag. Så fåfäng är jag...

Resultatet? Ja, det tar en 1-2 veckor innan det ger effekt. Och så ska man göra ett antal behandlingar.Men huden känns piggare och friskare.

Om det gjorde ont? Har tuppen kam? Så in i helsicke! Inte i början. Då stack det till, brändes lite och jag tänkte käckt att det här var väl a piece of cake. Efter en kvart började jag fundera på om det inte var klart snart. Och när vi började närma oss halvtimmen kändes skinnet som om jag somnat framför en kvartslampa som sprutade synålar samtidigt som den beemade mig illröd! Mascaran flöt i strida strömmar, hjärtat pulsade på i värsta sprintertempo och andningen var kort, ytlig & intensiv. Men jag överlevde!

Efteråt fick jag höra att de flesta brukar bedöva sig innan...... Så dags då! Vi får se om jag tar mig dit nästa gång...

Trollterror!

Nu verkar det gå fort utför. Idag har jag nog pratat 8 gånger med min far. Om precis samma sak. Som han glömmer om och om igen. Jag tycker synd om honom, absolut. Och jag försöker vara tålmodig. Men samtidigt... jag har 2 barn som tar sin tid, jag har ett jobb att sköta och just den här tiden är inte direkt lugna gatan.

Idag eskalerade situationen ytterligare.... Pappa fick en påhälsning av polisen. Tydligen har han ringt en tjej om och om igen. För han har ju glömt att han ringde alldeles nyss... Hon har försökt få honom att sluta, men det verkar inte fungera. Jag förstår henne, men frågan är - vad gör man? Vi kan ju inte stänga av hans telefon, för då blir han så gott som isolerad. Shit shit shit, det är stökigt nu...

Total förvirring i Trollskogen

Ibland känns det som om jag är med i en absurd film à la Kosinsky. En trollvariant på "I huvudet på John Malkovich".

Trollmorfar: Jo, jag tänkte tala om att jag ska till tandläkaren om Du kommer imorgon.
Trollmor: Pappa, jag kommer inte imorgon. Jag var hos Dig igår.
Trollmorfar: Var Du här igår?
Trollmor: Ja pappa
Trollmorfar: Vad gjorde Du här då?
Trollmor: Gick igenom Dina papper och så.
Trollmorfar: Då kommer Du inte imorgon då?
Trollmor: Nej pappa. Då ska Du till tandläkaren. Däremot kommer Svägerskan på onsdag.
Trollmorfar: Jaså, varför kommer hon?
Trollmor: För att hjälpa Dig och packa
Trollmorfar: Jaså, ska jag åka bort?
Trollmor: Ja, till Frankrike.
Trollmorfar: Ja just det ja. På lördag eller hur?
Trollmor: Ja pappa, helt rätt.
Trollmorfar: Kommer Du ned och packar åt mig?
Trollmor: Nej pappa. Det gör svägerskan.
Trollmorfar: När kommer Du då?
Trollmor: Jag var hos Dig igår pappa.
Trollmorfar: Jaså, vad gjorde Du här då?

och så fortsätter det. Idag var det "one of those days" när inga pusselbitar föll på plats. Egentligen är det tragiskt, men jag kan ändå inte låta bli att småle lite åt det. Kanske det är rätt sätt att tackla sådant som är oundvikligt, vad vet jag?

Trollmor tränar

Trollmors rygg är väsentligt mycket äldre än vad trollmor själv är. En gudabenådad naprapat håller den i styr, och över sommaren fick jag lite förhållningsregler. Däribland 10 minuters studsmattehoppning om dagen. Till trollungarnas stora glädje....

Lilltrollet: Idag ska mamma göra gymnastik. Ska vi kolla?
Mellantrollet: Tror Du att hon kan det idag?
Lilltrollet: Hon måste för X sa att hon skulle.
Mellantrollet: Men det regnar ju. Och vi får inte hoppa studsmatta då.
Lilltrollet: Ja ,just det. Och mamma är ju mycket klantigare än oss.
Mellantrollet: Jag vet, hon kommer göra illa sig.
Lilltrollet: Såklart hon gör.
Mellantrollet: Hon får hoppa dubbelt när det är sol istället.
Lilltrollet: Så slipper vi åka till doktorn idag!

Snacka om att ha mina barns tillit!

Så konstigt....

Inget inlägg kommer. Och jag trycker "publicera" gång efter annan. Men inget händer. Instrumentpanelen säger att det är publicerat, men inget syns. Så förmodligen ligger det ute i cyberrymden och sedan så kommer den berömda ketchupeffekten - fyrtioelva identiska inlägg på ett bräde. Så om det blir så - sorry! Teknikens under har en dålig dag....

Tack Ola j*a Salo!

Okej, i början var det kul. Jag rycktes med, log och klappade händerna. Det ryckte lite i danstarmen. Men hallå! Det räcker nu. Enough is enough! Men biter det? Nopi, jag ska tydligen torteras in i det oändliga.

Men okej, det är väl vad en trollmor får stå ut med. Vareviga fredag. Första parkett. The Worrying Kind på högsta kräm och in kommer de; mellantrollet & lilltrollet, ibland med trollkompis som extra förstärkning. Riggade till tänderna i balettkläder, halsband och hårpynt. Hopprep som mick och så skrålar de för fulla muggar "we all like the chickens, we all want the chickens... baby I'm the wojjiiing king".

Backara, se upp för snart kommer The Trols!

Sommarlov

Idag var det sista dagen i terapin, före sommaren. Två hela månader utan mitt vattenhål. Och det kändes otroligt skönt, spännande. Att stå på helt egna ben, utan att ha möjlighet att tanka kraft och styrka på annat håll än hos mig själv.

Jag känner själv att jag börjar närma mig helheten. Inte så att jag alltid är lycklig, alltid glad och aldrig har några problem. Inte heller har alla mina egenheter och negativa tankar försvunnit. Men jag har accepterat dem idag. Jag har accepterat mig själv som den jag är. Jag kan le åt mina dumheter, glädjas åt mina styrkor, inse mina negativa sidor och framförallt så kan jag stå för den jag är. Och jag vet att om jag ramlar ned i det svarta hålet, så tar jag mig upp igen. Av egen kraft.

För jag är en bra person, och jag gillar mig själv. Äntligen!

Hoppla hoppla...

Är nu inne i sluttampen av en intensiv jobbperiod, med mycket stress och lite sömn. Och det passar vare sig min kropp eller psyke. Jag kan idag inte förstå hur jag förr (typ några hundra miljoners år sedan) kunde gå direkt från krogen till jobbet! That wasn't me. Eller så var jag förmodligen fortfarande full då. Glöm att jag skrev det där sista...

Iaf så går jag på hörntänderna just nu, och då blir det lite stökigt. Idag har jag lyckats med följande "bedrifter":

- en stycke kaffekopp gjorde en överraskande baklängessaltomortal ned i mitt knä.
Resultat: 10 poäng och väldigt blött
- en stycke coca cola flaska försökte undvika att drunkna i mitt djupa inre, kastade sig handlöst ut och damp med en smäll i backen.
Resultat: alla ben brutna (för flaskan) och ett väldigt blött golv
- en stycke förvirrad trollmor försökte kopiera och stoppa saker i papperstuggen samtidigt.
Resultat: lite kortare naglar
- en stycke kontorsstol (med hjul) gör tonårsrevolt och försöker frigöra sig från sin förmyndare.
Resultat: ont i rumpan och tilltuffsat ego

Självklart ägde alla dessa aktiviteter rum i sällskap med andra, dock utan medial bevakning. Tänk om jag hade varit en s k kändis? Snacka om att jag skulle vara på löpet en sjuttioelva dagar i veckan. Jag kan se rubrikerna framför mig:

"Trollmor akut till sjukhus efter våldsam attack av toalettborsten!"
"Trollmor svårt skadad. Lömsk ost låg i bakhåll"
"Trollmor får ställa in föreställningen. Hon har fastnad i tvättkorgen"

Nog tur att jag är en helt vanlig okändis eller vad säger ni?

Härligt härligt...

Ibland är livet snällt. Och härligt. En skön helg i Trollskogen, mycket sol och varmt. Premiärdopp för många, dock inte undertecknad. Jag kommer igen när badtermometern taggar minst 24 grader! Eller så tar jag fram dykardräkten.

Jag har gjort en ny erövring! En liten, relativt blyg madame tog sig in i mitt hjärta. Vem kan motstå en liten söting som tryggt somnar bredvid mig? Hennes mors vänskap har jag redan cementerat trots att den är ganska nyvunnen. Dock tror jag att den fick sig en törn när jag gav prov på mina röstresurser genom att först bjuda henne "Feelings" a capella för att därefter avrunda med "Don't Cry for me Argentina". Jag är inte helt säker på om hon är glad eller ledsen för att glömt halva texten.....

Däremot knep jag många pluspoäng tror jag när jag gjorde den beryktade bomben i studsmattan. Eller så höll hon på att förgås av skrattkramp. Jag har lite svårt att tolka hennes ansiktsuttryck. Trollfar såg iaf stolt ut, eller så var det väldigt bra maskhållning. Äsch, klart han var stolt. Hur skulle han kunna vara annat när 65 otränade kilon av finaste, vita aladåbkött fritt skumpade omkring en halvmeter upp i luften? Måste varit en njutning för vilken man som helst eller hur? Och för den som är nyfiken - nej, inga bildbevis finnes. Ni får tro på mitt ord. Jag är en seriös kvinna som aldrig far med osanning. Iaf nästan aldrig. Iaf inte i onödan. Iaf inte så väldigt ofta. Äsch, you get the picture?

Resumé

Ibland känns det som om det inte händer någonting. Som om livet går fram i ultrarapid. Och så plötsligt säger det svisch, korken åker ur och turbon slår till. Den här veckan var en sådan.

Jobb orkar jag inte ens gå in på, för där har vi väl ungefär samma lika de flesta av oss. Sommar och semester hägrar, skrivbordet skall vara tomt. Något fånig freudiansk (?) inställning att vi måste göra klart innan. Men som sagt, det skulle jag inte skriva om så det blir PUNKT.

Skolavslutning har det varit, och det blev vår första för förra året var vi och förlustade oss på Rivieran vid den här tiden. Hur som, två små söta troll tillsammans med en hel drös med andra söta barn (och en del mindre söta, men nu ska jag inte var långsint). Skönsång och glada ansikten. Avslutades till stort jubel när rektorn och hans stab körde drag show till La Dolce Vita. En charmig karl den här rektorn, fast han passade inte i svarta nylonstrumpor dock!

Efter en skön dag i solen, med bad och mycket glass var det dags för systersonens studenfest. Och den var trevlig trots att jag numera huserar i rummet där medelåldern närmar sig 70. Det var antingen det eller bland studenterna själva, där jag förmodligen hade haft en viss hämmande effekt.

Systersonen hade förärats med manschettknappar design Trollmor, vilket uppskattades. Smart marknadsföring, för jag fick en beställning på 20 par till en exklusiv butik! Så Du som köpte ett par sådana här om dagen - Du gjorde tydligen ett klipp för i höst blir de dyra.... :-).

Sedan däckade lilltrollet i kraftig allergi, katten knäckte henne så det blev en snabb sorti. Och nu my dear friends ska jag ut i Trollskogen. Och träffa arkitekten.. spännande! Det kanske blir en utbyggnad trots allt.

Som en avslutning kan jag då lite försynt meddela att jag missade min egen bloggs födelsedag. Men det gick tydligen bra ändå.

Business i Trollskogen

Gammelmoster: Din mamma gör verkligen fina glasfat.
Mellantrollet: Hon är jätteduktig!
Gammelmoster: Jag måste komma och beställa ett snart!
Mellantrollet: Då får Du skynda Dig på för snart är hon känd och då har Du inte råd!

Jag tror jag fått en manager i mitt troll.... Det är skönt när man har sina barns tillit iaf :-)

Reflektioner

Idag var det terapidag. I dubbel bemärkelse. Först med Mellantrollet på BUP och sedan min egen. Den börjar närma sig sitt slut nu. Snart är det dags för mig att stå på egna ben. Jag känner det. Jag har tagit så många steg, med hjälp och stöd av "coachen", men även de andra i gruppen. Snart är jag flygfärdig. Det både lockar och skrämmer. En av medlemmarna tog sitt avsked idag. Personen har gått där i en hel massa år, slitit och kämpat för att komma framåt. För att bli hel. Och nu var det dags. Avskedstalet var vackert, kärleksfullt och väckte en längtan hos mig.

Att bli berörd på det sätt som talaren blev. Att våga säga rakt ut när jag tycker om någon. Att våga visa min uppskattning för människor. Spontant. Utan att bli generad. För det är en hel massa människor jag gillar. Skarpt. Och ändå är det något som håller mig tillbaka. Osäkerhet förmodligen. Men jag vill också bli berörd. Och beröra.

Jag fick ett mail idag som värmde i mitt hjärta. En tjej som jag vid tillfälle för länge sedan sagt "om Du vill så finns jag med ett öra att lyssna och en axel att luta sig mot". Och idag fick jag ett mail. Det kändes stort. Och varmt. Och om jag kan ge henne ett uns av styrka eller hopp så har jag med mina ord iaf åstadkommit något av vikt.

I parken idag stötte jag ihop med en annan liten tjej från trollens gamla dagis. En liten vilsen tjej som har en charmig storasyster och kavat tvillingbror. Själv har hon inte vuxit i sitt utseende än. Och hon hamnar alltid i kläm, får aldrig ta någon plats och det är inte henne folk suckar begeistrat över "hur söt hon är". Hon finns utan att synas. Utom i mina ögon. Jag har alltid sett henne. Och visat henne att jag ser. Idag stoppar hon sin lilla hand i min och säger "Jag tycker om Dig massor. Och jag längtar efter Dig. Jag vill bo hos Dig".

Och jag blir berörd. Jag vet att jag kan bli berörd. Men jag kan bara visa det i det skrivna ordet eller i umgänget med barn. Men jag nöjer mig inte med det. Jag vill släppa mig fri. Leva fullt ut. Våga

Om jag bara tordes...

Ibland undrar jag vad jag håller på med. Jag är bra på mitt jobb, jag vet det. Och jag tjänar bra på det, behöver inte lägga ned så många timmar per dag rent handgripligt. Jag har möjlighet att varje dag hämta mina barn vid 3-4 snåret, jag har lediga helger (oftast), jag kan ta påsk-, sport-, jul- och sommarlov. Länge.

Men det sliter på mig. Att ha ansvaret för så många människors ekonomi. Att ge rätt råd, till rätt person, vid rätt tillfälle. Att alltid finnas till hands. Att aldrig glömma. Helst inte göra fel heller. Och att i princip aldrig få det "samma lika". Att tänka om från en kund till en annan, minst 5-6 gånger i veckan. Ibland 3-4 gånger per dag. Och självklart, för kunden är deras situation viktigast så det är klart att jag borde ha det i huvudet. Men det har jag inte.

Och så är det min stora längtan efter annat. Att tordas satsa på min kreativitet. Att våga tro på den. Att ha min ateljé, låta lera och glas samsas om min uppmärksamhet. Kanske skriva lite då och då. Och så min dröm - att få jobba med unga tjejer, som behöver stöd och en vuxen som ser dem. Att finnas där för dem. Precis som jag en gång hade velat ha. När jag var en av dem. Jag tror att jag skulle kunna hjälpa, inte alla men iaf några. Och att nå en endaste ung själ, att "make a difference" för en endaste ung tjej skulle göra det värt allt.

Men så har jag fastnat i "Svensson fällan", med bil och sommarhus. En viss materiell status som jag tycker är bekväm. Och priset jag får betala är att jag får avvakta med min dröm. Fast en dag kanske min längtan blir för stor....... och en dag kanske jag vågar....... Vem vet?

Jag vann!

Hade en saftig fight med Luther idag. Och jag vann! Utan att egentligen behöva ta till the heavy stuff. Efter att ha varit trollfri en hel natt så vaknade jag kring 9 snåret. Bara en sån sak - sovmorgon! Frukost i sängen och så funderade jag lite.

Skulle jag satsa dagen på att göra det där jag borde ha gjort, ta itu med högarna som tittade längtansfullt på mig eller skulle jag dritta i det? Jag struntade högaktningsfullt i dem, vände ryggen till och ägnade mig åt sociala aktiviteter istället.

Två trevliga damer kom hit på fika och tittade på mina alster. Sedan tog vi oss ut i solen, en promenad till systers vernissage och avslutning på uteservering. God mat och godare rödvin, prat i kubik och kvadrat.

Sedan kom trollfamiljen hem och ordningen återställd.

Totalt oviktigt svammel

Just nu känner jag mig som en duracell kanin, tempot är lite för högt för att jag ska känna mig bekväm. Befintliga kunder håller på att mecka med nyemissioner, nedläggningar och uppstart av nya bolag, fusioner och massa annat strul. Varför kan de inte bara vara samma lika ett liiiitet tag iaf så att jag får coola ned lite? Och lik förbaskat säger jag inte nej när jag får förfrågningar om nya kunder... Hur dum är jag egentligen?

Samtidigt ska jag projektera för hösten i mitt andra bolag. Det som jag egentligen vill göra. Hallå! Finns det någon därute i cyberspace som känner för att ta hand om mig, strukturera upp min tillvaro. Please, please, please! Jag är megasuperduktig att göra det för alla andra, men för mig själv? Nopi, no way. Das get nicht!

Nej, nu får det vara slut på gnället. Nya tag, nya tankar. Jag har faktiskt jobb, jag har ett bolag som går bra och jag tjänar helt okej med pengar. Och framförallt - jag har själv valt! Så, nu känns det bättre.

Och vet ni vad som känns ganska nice? Jag har trollfritt härhemma. Trollfar fick ett ryck, kastade (nej, inte bokstavligen) in trollbarnen i bilen och for ut till Trollskogen. Så nu kan jag ligga & läsa hela natten, glo på Svart Magnolia och sova läääänge imorgon bitti. Känns lite lyxigt.

Me trollmor, you bloggfriends. Me like. Nu ska jag sova. Nej, det skulle jag ju inte! Jag skulle titta på film. Så var det, jag och guldfisken ska softa. Fast guldfisken får inga Pringles. Och han (eller om det är en hon?) får inte sova i soffan! Det får jag.

Och nu svamlar jag mer än lovligt så här kommer mitt egenhändigt komponerade bloggspam in.
BOM! Stopp. Tack & Godnatt

Pappa kom hem...

När jag var liten så älskade jag sången om Lillan, för raderna "pappa kom hem" kändes så starkt för mig. För även om pappa var hemma så var han inte där, hans tankar var någon annanstans. Jag saknade kramarna som flickan i sången sjöng så längtansfullt om, jag saknade den sympatiske och närvarande pappan som hon hade.

Egentligen inte hans fel, en typisk produkt från det sena 20-talet där pappas roll var att stå för den stränga uppfostran och mamma för den mjuka. Nu var det inte riktigt så i vårt fall, men strängheten hade pappa tagit på sin roll. Hans ilska kunde komma plötsligt, av ett mjölkglas som slogs om kull, en gräsfläck på de nya byxorna eller något annat värdsligt. Det hände ibland att straffet var kännbart i fysisk bemärkelse. Det var inte slagen i sig själv som gjorde mest ont, utan det förnedrande i att ligga utlämnad i pappas knä för att ta emot den hårda handflatan. Och att sedan somna utan tröstande kramar eller godnattsaga.

För någonstans fanns där ändå kärlek, även om han dolde den väl. Den fanns där när han sent på natten tyst sjöng godnattvisor när jag inte kunde komma till ro för att vattkopporna kliade. Den fanns där när han under sin långa konvelescens efter gulsoten för hand sydde en necessär till mig och broderade mitt namn. Den fanns där när han firade min examen med att ge mig en klocka. Men den låg långt under ytan, kamouflerad av krav och intellektuella utmaningar.

Pappa fick bli vuxen fort, han var 15 år när hans far dog och han fick bli mannen i familjen. Istället för att fortsätta till universitetet, som hans intellekt var lämpat för, blev det arbete på heltid och kvällsstudier. Farmor var i mitt tycke en underbar, varm kvinna som sparat sin ömhet till barnbarnen. Sina egna uppfostrade hon med riktlinjer och pekpinnar under devisen att "Du ska inte tro att Du är något" vilket fått min far att i hela sitt liv försöka hävda sig, även med sina barn.

Kramar har aldrig funnits i vårt förhållande och ömheten har gömt sig bakom konkret beröm för prestationer. Ett högre IQ har alltid värderats mer än en empatisk läggning. I alla fall till nu.

Nu börjar hans sista kapitel skrivas och han gör upp med sitt liv. Han har kraftigt återfallit till alkoholens tröst och det blir många, långa samtal där han ifrågasätter sina val. Försöker göra avbön för de synder han känner sig begått, men framförallt försöker han visa den kärlek han innerst inne alltid har känt. För han vill gå vidare nu. Och han vill göra det i fred, med sig själv och med sina barn. Det är honom väl unt, för vad för fel han än gjorde så var han ett barn av sin tid. Och det är han än idag, ett barn i en gammal kropp som börjar bli trött.

Och idag sa han för första gången de ord jag som barn väntade på att få höra. Och som jag idag vet att han sa genom sina handlingar. Men han behövde säga dem, inte för min skull utan för sin egen.

"I love you, förbaskade unge"

Håll tummarna!

Jag har varit på landet i helgen. Och jag har inte målat något hus, inte hamrat eller spikat, jag har inte ens städat stugan. Men jag har sovit middag och suttit i en solstol i flera timmar! Shit, min kropp kommer förmodligen hamna i chock tillstånd framåt kvällen. Eller så blir jag sjuk! Kan dock erkänna att lite skönt var det *s*.

Klarade mig även utan dator, vilket gick över förväntan. Inga skakningar, inget "kastasigibilenmittinattenpgaviktigtärendesomatthämtadatorn", inga svettningar, inga humörsvängningar. Nej då, allt var frid & fröjd förutom att de små trollen hade gjort gemensam sak av att utröna hur långt deras föräldrars tålamod räckte. Framåt slutet av helgen kan jag väl säga att det var inte långt alls inte. Nästan så att jag blev förbaskad i rent preventivt syfte....

Morgontankar

Hur otroligt onödigt är det inte att klämma fingrarna när man stänger byrålådan? Personligen tycker jag att det är högst onödigt, det är inte ens skönt.

Däremot kan jag tycka att det är en viss klass på att klämma fingrarna i juicepressen, för det kräver en viss teknik.

Slutligen har jag en stillsam fråga jag behöver er hjälp med; ska de glas alster som innehåller delar av mitt blod betinga ett högre pris? På ett sätt är de ju en raritet. Den som ärver ett sådant fat av sin mormorsmorsmors mor om några hundra år kan ju få fram hela mitt livs historia, genom att krossa glasfatet och DNA testa mitt blod. Då får han/hon fram hela konkarongen om mitt liv, skriver sedan en best seller baserat på det och blir multimiljonär. Men titta, svaret kom av sig självt - klart som korvspad att glas innehållande mitt blod ska kosta dubbelt! Tack för hjälpen hörrni...

Nu åker jag ut till spenaten i Trollskogen. Min lilla Lap Top får FF i helgen!

Fy för den lede!

Nu gick jag i taket. Igen! Har just pratat med en av de få kloka föräldrar som finns i den tidigare klassen. Jag ringde henne igår ang den inscident som inträffade. Hon blev fly förbaskad, läste lusen av sin dotter (som ringde och bad mellantrollet om ursäkt).

Idag hade hon dundrat in till läraren och frågat varför de inte fått information om hur långt situationen hade gått, för att det här var i hennes tycke ren & skär mobbing. Läraren hade svarat:

"Just så starka ord vill jag inte gärna ta i min mun när jag pratar med de andra föräldrarna, för det slutar bara med att jag blir osams med dem"

Och det är alltså sagt av samma människa som vi trodde stod på Mellantrollets sida! Fy fan för fega vuxna som inte törs ta ställning. Hoppas hennes samvete gnager ordentligt!

Ibland segrar rättvisan!

Fick just samtal från syster. Förra vintern råkade ju min systerson ut för ett överfall, ett gäng grabbar tyckte det var bra fredagsunderhållning att spöa upp en ensam kille. Trots att det var fullt med folk i farten ryckte ingen in! Systersonen kände igen 2 av killarna och kunde namnge dem. Sedan har rättvisan malt långsamt, men syster har inte gett upp. Hon har i princip tjatat fram en rättegång.

Och förra veckan var det dags! Oavsett utgång skulle iaf systersonen få känna att han stått upp för sig själv. Nog så viktigt när man är en ung kille. Systers advokat var mycket skeptisk, en av killarna skulle förmodligen åka dit eftersom han dels hade ett digert register hos socialen och dels var "av lägre social klass". Den andre namngivne killen av adlig släkt, och med stöd därefter. Värstingadvokaten, hela familjen bänkad och en otroligt dryg ubermench mentalitet.

Men vet ni vad? Båda blev dömda! Till övervakning och dagsböter. Och det skönaste av allt är att den smilande bratpacken fick en markering, att man oavsett namn inte får uppföra sig hur fan som helst!

och igen.....

Trollfar kommer till skolan strax efter lunch för att hämta mellantrollet. Han möts av en dotter som står barfota på skolgården med tårarna rinnandes. Runt henne står 5 tjejer från gamla klassen. När de får se trollfar springer de fort som fasiken iväg och gömmer sig. Trollfar tröstar mellantrollet. Bredvid mellantrollet står en tjej från den nya klassen. Hon kramar om mellantrollet och erbjuder sig att hämta killarna i klassen till hjälp. Trollfar lämnar henne i kamratens vård och söker upp mellantrollets tidigare lärare. Han är rosenrasande.

Får tag på läraren, som blir upprörd. Gemensamt söker de upp tjejerna och trollfar skäller ut dem efter noter. Vad de gjort? De har dels talat om för mellantrollet att hela deras klass har dissat henne och dels tagit hennes skor & kastat bort dem. De är alltså 5 mot 1! Som vanligt.

Trollfar kräver av läraren att kontakta föräldrar till inblandade barn, för nu får det fan i mig vara slut! Vi tar ett möte med studierektorn och kräver samma sak. De här tjejerna ska punktbevakas. Det ska inte hända igen! Mellantrollet berättade bl a att när hon kommer från matsalen står de här tjejerna i ett gäng och bara tittar på henne. Säger inget, gör inget men ibland kan blickar vara väldigt talande. Framförallt med den historia som finns bakom.....

Tyvärr är det några saker som "motståndarna" använder mot oss, för att lägga skulden på Mellantrollet:
1. Att hon självmant söker upp tjejerna i gamla klassen. Men hallå, har de hört om Stockholmssyndromet? Drabbar även barn. Hon vill ju bli bekräftad, hon vill ju duga till och ger tyvärr inte upp.
2. Att hon klipper till, inte tyst tar emot. Men självklart, hon försvarar sig! Och hon markerar att hon inte är ett offer.
3. Att hon retas. Visst gör hon det. Som alla barn. Men hon är 1 mot flera. Vem är i underläge?

Och de är 8 år! De behöver hjälp att lösa det här. Handgriplig sådan. Inte ett snack lite då och då, utan punktbevakning! En jävla inscident till, hur liten den en är så är det Skolverket nästa!