Reflektioner

Idag var det terapidag. I dubbel bemärkelse. Först med Mellantrollet på BUP och sedan min egen. Den börjar närma sig sitt slut nu. Snart är det dags för mig att stå på egna ben. Jag känner det. Jag har tagit så många steg, med hjälp och stöd av "coachen", men även de andra i gruppen. Snart är jag flygfärdig. Det både lockar och skrämmer. En av medlemmarna tog sitt avsked idag. Personen har gått där i en hel massa år, slitit och kämpat för att komma framåt. För att bli hel. Och nu var det dags. Avskedstalet var vackert, kärleksfullt och väckte en längtan hos mig.

Att bli berörd på det sätt som talaren blev. Att våga säga rakt ut när jag tycker om någon. Att våga visa min uppskattning för människor. Spontant. Utan att bli generad. För det är en hel massa människor jag gillar. Skarpt. Och ändå är det något som håller mig tillbaka. Osäkerhet förmodligen. Men jag vill också bli berörd. Och beröra.

Jag fick ett mail idag som värmde i mitt hjärta. En tjej som jag vid tillfälle för länge sedan sagt "om Du vill så finns jag med ett öra att lyssna och en axel att luta sig mot". Och idag fick jag ett mail. Det kändes stort. Och varmt. Och om jag kan ge henne ett uns av styrka eller hopp så har jag med mina ord iaf åstadkommit något av vikt.

I parken idag stötte jag ihop med en annan liten tjej från trollens gamla dagis. En liten vilsen tjej som har en charmig storasyster och kavat tvillingbror. Själv har hon inte vuxit i sitt utseende än. Och hon hamnar alltid i kläm, får aldrig ta någon plats och det är inte henne folk suckar begeistrat över "hur söt hon är". Hon finns utan att synas. Utom i mina ögon. Jag har alltid sett henne. Och visat henne att jag ser. Idag stoppar hon sin lilla hand i min och säger "Jag tycker om Dig massor. Och jag längtar efter Dig. Jag vill bo hos Dig".

Och jag blir berörd. Jag vet att jag kan bli berörd. Men jag kan bara visa det i det skrivna ordet eller i umgänget med barn. Men jag nöjer mig inte med det. Jag vill släppa mig fri. Leva fullt ut. Våga