United Colours of Batbut

Nästan en vecka senare.... Lite nya nagellack blev det. Men foten är inte bättre.

Kanske dags att byta namn, vad sägs om Batfoot?????

Jag åkte dit!

Som jag tidigare deklarerat så har jag en viss fobi mot en en del reklam. Mitt klassiska exempel är den för Magnum glassen, som jag än idag vägrar äta. Jag har även en viss aversion mot reklam som utlovar oss lycka och evig skönhet, genom att smeta på oss lite klet här och där. Nu är det inte så att jag är anti make up, definitivt inte. Men när reklamen består av undersköna kvinnor som med sensuell stämma försöker få oss att tro att livet är underbart bara för att man har ögonfransar långa som bläckfiskarmar, så får jag lite rysningar.

Men shit också, jag måste bekänna. Jag gick på den! När Moder Natur delade ut spindelbenen kring ögonen så glömde hon mig. Det är ett område som jag är klent utrustad på och inte helt nöjd med. Så igår köpte jag den däringa mascaran som ska göra att ögonfransarna blir milslånga, kolsvarta och vackert böjda. Ni vet, klara vibbar av Penelope Cruz.

Vet ni vad? DET FUNGERAR INTE!

Kraschlandning!

Igår ramlade jag i backen. Mentalt. Rejält. Visst fanns det orsaker såsom en värkande fot,
för lite sömn, hormonerna som went bananas, en stressad jobbdag med lite väl utmanande problem, näringsbrist, då jag missade både lunch och middag och som avslutning så var det
aplånga köer så att jag kom försent till mitt möte. Ett möte där sista biterna skulle spikas inför "the big hysch hysch" som snart ska äga rum.

Och med allt det där i bakgrunden så var min sockernivå nere på minus 372, humöret klart i riskzonen och självförtroendet låg förmodligen nere på SJs hittegodsexpedition. För inte hade jag det iaf.

Allt vad vår mentor sa och gjorde tolkade jag som kritik. Nattsvart. Och ju längre mötet gick desto djupare ned sjönk jag. Så när jag väl kom hem var planen att effektivt pulverisera alla mina glas alster till micropartiklar! Kände mig totalt värdelös och insåg då att ingen i hela världen skulle vilja ta emot dem ens om de fick betalt. Snacka om bubbla som sprack! Hårt och brutalt.

Trollfar lyckades dock förhindra mig att köra den ryska varianten hemma i vardagsrummet varför glasen överlevde. Planen var då att transportera ut dem till en stor parkeringsplats för att där köra freesbee under morgondagen vilket då alltså skulle bli idag. Istället stoppade han mig i säng med stränga order om att SOVA!

Vilket jag gjorde, om än dåligt och med onda drömmar som sällskap. Men idag har så sakteliga humöret återvänt, näring har imundigats i stora doser och nu ska jag bara ned till SJ för att kräva åter mitt självförtroende. Sedan är jag på bana igen. Hoppas jag.

Glaset får leva veckan ut iaf. Sedan får jag se....*s*

Upp till bevis!

Blå naglar = vackert!

Ond fot = inte vackert! (iofs är fötter aldrig vackra... )

Mysko dag idag...

Idag var jag hos faderskapet för lite socialt arbete och påfyllnad av kyl- och frys. På väg hem så är det tvärstopp på motorvägsuppfarten. Den är några hundra meter lång och på den sträckan räknar jag till inte mindre än 8 bilar som står still, med varningstriangel och öppen motorhuv! Mysko, undrar om det var någon slags "galna bilsjukan" som spred sig som ett högintensivt virus.

Sedan knatar jag från garaget mot vårt hem. Iförd sandaler, stort bandage och halvslitna jeans. Haltar lite lätt och är garanterat ingen urping. Mot mig kommer 2 herrar som skulle kunna vara mina söner, de hade iaf inte fyllt 30. Inte helt fräscha, garanterat bakfulla men hyffsat sobert klädda. En av dem smäller av ett vargrin och ger mig en slängpuss, vilket jag förvånat tar emot med ett leende. När jag passerar dem säger den ena killen till den andre (med ganska låg röst);

"En sån där dam är vad man skulle behöva hångla upp en bakfull söndag"

Är det en komplimang eller inte?

Fattar nada

En nära vän till mig var på semester i Polen i somras. Sent en kväll får jag ett mess;

"Den galning som uppfann Polen kan inte haft körkort"

Undrar vad han menar med det? För inte uppfinner man ett land? Och varför måste man ha körkort för att uppfinna ett land, om man nu skulle kunan uppfinna ett land?

Dock vet jag att det i bloggosfrären finns en expert på ämnet. Kanske den polske mustachen kan ge mig en godtagbar förklaring?

Trollmor strikes again!

Slutet av sommaren närmar sig och jag inser att de små trollen som vanligt vuxit över sommaren. För att vara en god mor bör jag se till att de har annat än flip-flops och avklippta jeans i höst. Inget annat att göra än att ta sig i kragen, skrapa ihop alla utklippta rabattkupongern och billedes bege sig till det närbelägna shoppingcentrat. Jag och alla andra som fått barnbidrag & lön, samt är stolta innehavare av troll.

Jag och lilltrollet kör en liten mor&dotter sejour, hon är riktigt soft att shoppa med. Den lilla utflykten fortlöper utan några som helst utbrott eller inscidenter. Så ska vi precis avsluta, ta oss till kassan och lösa ut oss. Då får jag syn på D E N! En verkligen tuff klänning för ett nyblivet skoltroll. Tar några steg åt det hållet, fastnar i något och faller raklång i affären. Kläderna jag har i famnen flyger åt alla håll och jag vill helst bara försvinna ned i ett mörkt hål.

Sån tur har jag inte. Hade jag brutit benet hade folk iaf tyckt synd om mig, som läget var nu såg de bara min höga klantighetsfaktor. Så det vara bara att samla ihop kläder och stolthet, samt masa sig till kassan.

Väl i bilen inser jag att foten börjar svullna betänkligt. Och är lite lätt blå. Fotknölen ser ut som jorden i satellitperspektiv, skönt blandade blå färger med lite svartlila områden emellan.

Synd om mig. Nästa gång jag shoppar ska jag INTE hoppa häck över klädställningarna, jag ska gå RUNT!

Lördag...

Idag är det den 25 augusti i nådens år anno 2007. Och jag är vaken. Har blå naglar. Ska nu ut och förlusta mig bland kossorna i storstaden. Inget ont i det, det är faktiskt levande kor. Och getter. Och lite annat.

I övrigt har jag absolut inget väsentligt att säga. Så nu säger jag over & out

Och nu något helt annat...

Rött är sött sägs det... Det kanske stämmer?

Evig kärlek!

Det har min käre Trollfar lovat mig. Och han har hållit det länge. Genom graviditeter med stödstrumpor och en mage full av bristningar, genom magsjuka och migränattacker, genom ångestattacker och deppiga tillstånd. Hans kärlek har för mig varit obetingad, no limits what so ever.

Men det finns en gräns tydligen.
Det upptäckte jag idag.

Jag säger bara en sak; TURKOST nagellack.

Där går gränsen

Glömde en del...

Mitt i natten vaknade jag. Kom på resterande del av mitt inlägg, dit jag egentligen ville komma. Hur smart är jag?

Såklart det finns simulanter bland de som är utbrända. Absolut. Precis som det finns simulanter bland de som har ryggvärk, fibro, migrän m.m. För det finns alltid simulanter, människor som vill utnyttja systemet utan respekt för andra. Men jag tror och hoppas att de är i minoritet. För simulanternas agerande förstör för de som de facto är utbrända, har värk osv.
Precis som någon skrev i en kommentar till mig; ingen som inte har varit där kan förstå hur det är. Jag har aldrig varit där och hur gärna jag än vill kan jag inte förstå de som drabbats. Men jag tror på dem, för jag är övertygad om att det är få människor som vill underminera sitt liv frivilligt genom att vara långtidssjukskriven, få dålig ekonomi, bli "stämplade" (vilken tyvärr de flesta blir av omgivning och samhälle).

Min teori är att de som blivit utbrända har hamnat i det läge de gjort för att de velat för mycket, brytt sig för mycket, tagit för stort ansvar. Precis raka motsatsen till vad tvivlaren påstår! Och att då sedan få det kastat i ansiktet att man "utnyttjar systemet, är lat osv" när man gjort sitt yttersta för att räcka till, snacka om hån!

Så ni som tvivlar, låt inte en rutten myra i stacken förstöra för de andra. Använd ert sunda förnuft, se till Dig själv - skulle Du frivilligt kasta allt överbord, ge upp Ditt liv "bara för att vara lat"? Skulle inte tro det.

Utbränd eller inte?

Det "senaste" i bloggosfären verkar vara utbrändhetens vara eller icke vara. En del tycker si och andra tycker så. Somliga anser att det har med lathet att göra, att det framförallt är en svensk åkomma medan andra tycker annorlunda.

Nu har jag absolut ingen alls kunskap i ämnet, för varken jag eller någon närstående har lyckligtvis blivit drabbade. Det som dock förvånar mig är att så många använder ordet "lathet" i sammanhanget, för om jag förstår det hela rätt är det väl främst en psykiskologisk åkomma som kan få fysiska följder? Likaså att många sätter likhetstecken med jobba mycket och utbrändhet. Är det inte den bakomliggande orsaken till VARFÖR man jobbar mycket eller känslan av att inte räcka till, bli klar med jobbet som gör att man blir sjuk? Inte själva arbetstiden?

Det jag har tolkat när jag läst om människor som drabbats är att de hamnar i ett läge när de känner sig utslitna, frustrerade, hjälplösa, utsatta o dyl. Och när det fått snurra på ett tag så säger både kropp huvud stopp. För somliga i tid medan det för andra tar avsevärt längre tid. Jag verkar lyckligtvis vara utrustad med någon form av autosäkring som gör att jag ibland "stänger och och stänger ned", tar dagar när jag gör absolut ingenting som kräver tankeverksamhet. Vilar i att göra ingenting.

Om det nu är så som jag spekulerar i ovan så är det heller inte så konstigt att det är mer utbrett i Sverige än ex.vis på kontinenten. För i det här landet har vi rent faktiska omständigheter som påverkar vårt psyke, såsom vintermörkret, regn och kyla. Och så har vi en lång och "anrik" tradition av att vara tysta & starka, att bita ihop och inte bryta ihop. Blir vi arga, frustrerade, ledsna osv så lägger vi locket på. Möjligen lättar vi vårt hjärta för våra närmsta, men oftast håller vi masken. Istället för att leva ut skiten som ligger där och gror. Och ju längre man lägger locket på desto mer tär det på psyket.

Och en dag så blir det för mycket. Det har gröpt ur ens inre och då säger det PANG, den berömda utbrändheten har slagit till. Och eftersom vi är så duktiga på att bita ihop blir vägen tillbaka lång. Och risken för att blir likadant igen är överhängande. För Sverige är likadant och traditionen lever fortfarande kvar.

Vi kanske skulle börja tidigare. Med barnen. Att visa våra barn att det är okej att misslyckas, men att man inte behöver ge upp. Att man får be om hjälp, det är ingen svaghet. Att visa känslor är helt okej för gråt, skratt och normal ilska är inte farligt. Just det där med tårar och barn fick mig att tänka på en sak, tror iofs jag sagt det innan men det tål att upprepas;

Handen på hjärtat, hur många föräldrar försöker inte distrahera sitt barn när det är argt eller ledset? Och de signaler man ger barnet då är att det är inte okej att vara arg eller ledsen, utan man skall vara glad. Istället för att bekräftande säga "okej, Du är arg / ledsen och det får man vara ibland. Här finns en famn till tröst".

Inser själv att det här blev långt och svamligt, men jag hoppas andemeningen går fram. Annars får ni väl fråga vad i helsicke jag menar *s*

Vanished....

Visserligen är jag lite rosa, men inte alls lika skarp som den däringa universalbortagningsmedelsflaskan. Och det rosa kommer sig inte av en begynnande solbränna, utan snarare av det hektiska levernet jag just nu genomlider.

Ska man bo i Trollskogen en hel lång sommar (om än med lite jobbpauser) så får jag betala priset i augusti. Och det är hyffsat högt.... Förstår inte varför alla ska bilda bolag, lägga ned bolag, starta nya projekt osv osv osv just i augusti! Iofs har jag ju själv startat ett nytt bolag och ligger i pipeline med ett stort projekt, men det är ju skillnad... Eller hur? *S*

Iaf, därav min osynlighet. Fast ni kanske inte saknar mig...... (nu ska ni spränga kommentatorsboxen med jojojo. Och ni får ljuga, det gör ingenting!)

Bra mor, dålig mor

För inte så länge sedan fick jag en av de finaste komplimanger jag någonsin fått, av en människa här i bloggosfären. Hon arbetar inom skolan och har sett en mängd barn under sina år i yrket. Vad hon sa som värmde mig enormt var något som det här;

"Jag har sett många föräldrar som inte borde ha barn. Och så har jag sett föräldrar som Du och Trollfar, det är sådana som ni som borde ha en mängd barn. Alla barn har rätt till föräldrar som er"

Bra dagar känner jag att jag kan ta det till mig. Och så kommer andra dagar, som idag. När framförallt Mellantrollet gör allt för att se var gränsen går. Och jag tappar totalt tålamodet, blir arg och den där förstående, toleranta mamman är långt borta. Jag vet ju att hon har problem med impulskontrollen, men i vissa lägen så kan jag säga det till mig själv både en och hundra gånger. Men det hjälper inte. Och ibland är det som om hon inte ger sig förrän jag blivit förbannad. Idag var en sådan dag.

Jag blev så otroligt arg, jag frågade varför hon prompt var tvungen att driva det så långt att vi blev förbannade. Och hon säger själv "att ibland är det som om jag vill att ni ska bli arga, jag vill att ni ska skrika åt mig. Men sedan när ni gör det så blir jag ledsen".

Något som jag vet, men jag borde vara vuxen nog att inte ramla dit. Men idag gjorde jag det. Och jag känner att just idag lever jag definitivt inte upp till de fina orden. Men imorgon kanske.....

Förväntan.....

Efter en sommar som inte varit helt enkel, där sorgen har tagit en stor plats, så ser jag för en gångs skull fram emot hösten. Att få låta livet vandra in i sina vanliga rutiner, känna att ramarna i vardagen att stöttar mig och leder mig framåt.

Jag ser fram emot en höst för mellantrollet där skolan erbjuder en plats för kamratskap och inte som förr, en plats för oro och vånda. Jag längtar efter att få se lilltrollet ta sina första stapplande steg i läsandes kontemplativa konst. Jag är nyfiken på vad min kärlek till trollfar leder mig i höst, när vi verkar ha lagt många av våra prövningar bakom oss. Jag är förväntasfull för en höst där mina konstnärliga egenskaper ska prövas i det offentliga. Jag längtar efter att de vänskaper jag byggt upp ska fortsätta och frodas.

För första gången lämnar jag sommaren utan sorg, och går in i hösten med förväntan. Och det känns skönt. Som om livet blir längre. Lugnare. Och mer kärleksfullt.

Dagens klokhet...

Läste en insändare i en av våra "eminenta" kvällstidningar. Och den gick rakt in i mitt hjärta;

"Stureplansprofil är landsbygdens motsvarighet till byfåne"

Kan det sägas bättre?

Och annars?

Tack bilen går bra. Trots Uppsala. Och jag mår bra. Trots Uppsala. Däremot undrar jag vad det är för fel på mig? Jag skulle nog behöva ha någon slags nödbroms. Eller är det riktigt friskt att i princip konstant ha slipat på en gammal moraklocka sedan 09.30 imorse? Förmodligen kommer min högerarm vara totalt obrukbar i flera stycken dagar. Ärkepucko!

Och för att göra min tillvaro än lugnare och harmonisk så bjöd jag ut 2 kamrater till Trollen. Det har varit håll i gång i skogen i 180! Ett otal smärre incidenter, ömhudade små damer och även en del rallarsvingar. Men annars går bilen bra.

Nu har jag äntligen lyckats få hela skaran i säng, inklusive Trollfar. Han var iofs den som protesterade minst. Dock är mellantrollet fortfarande vaken. Hon är som mor sin, never knows when it is time to quit. Men bilen går bra. Idag med.

Nu packar vi snart ihop i Trollskogen för den här sommaren. Enstaka gästspel över helgerna lär det bli. Det har varit en lång sommar om än inte speciellt vilsam. Vi har snart bott härute i 8 veckor så det är inte utan att jag längtar efter asfalten och vardagen.

Ombyggnationen kanske vän av ordning undrar hur det går med? Det gör jag med! Ska nog börja jaga den däringa arkitekten med blåslampa snart.... Han har visat sig här 3 ggr i sommar och häromsistens dök han upp med näst intill färdiga ritningar. För att därefterförsvinna igen. Men som sagt, bilen går bra iaf. Alltid något.
Och så det lilla faktum att vi inte betalat en endaste sinkadus. Det är skönt.

Lite stressad har jag hunnit att bli. Det är snart mitten av september! Shit vad har jag gett mig in i? Inte nog med det, jag har ju en del jobb som väntar.... Huvva! Jag lär verkligen få slita mitt anletes svett i höst. Bara att sula på speedy gonzales pjucken och djupandas. Men men, det blir som det blir med den saken. Kanske min sköna dröm från inatt slår in... Jag drömde att telefonen ringde, jag fick erbjudande om att modella i svenska Vogue och som arvode skulle jag få 10 dagar i New York! Inte helt fel, även om jag tror att den drömmen hamnade ungefär 25 år för sent. Fast det gör absolut ingenting om jag får åka till New York igen. Hade jag varit något yngre och singel hade jag flyttat dit för länge sedan. Just nu fick jag en släng av ågren, tänk att jag tackade nej till ett jobb där när jag var i mitten av 20? Hur dum får man vara? Å andra sidan, hade jag inte gjort det hade jag inte suttit här. Med trollbarn, trollfar och er. *s*

Nu dritter jag högaktningsfullt i allt vad bloggar och datorer heter. Jag ska krypa till kojs med Elizabeth.

Tack och godnatt!

Sicka idioter det finns....

Lämnade Trollskogen för lite shopping i den närbelägna storstaden. Parkerar i ett p-garage och ska sedan över gatan. Lilltrollet står snällt vid övergångstället, inväntar en cykel som kör som han trodde han var med i Tour de France. Alltså väntar Lilltrollet. Varpå karln vrålar "ska Du över någon gång ungdjävul" och räcker oss fingret!!! Trollfar går i taket och skriker något ganska oanständigt tillbaka. Jag höll mig förvånansvärt nog lugn, tro det den som vill.

Efter uträttade ärenden hämtas bilen och hemfärd påbörjas. Av någon outgrundelig anledning beslutar sig bilbatteriet för att totalstrejka. När vi står i en korsning, mitt inne i den centrala staden. Vi lyckas rulla bilen bort från korsningen och närmsta, minst störande ställe som är vid infarten till en gågata.

Trollfar är en vaken man, slår snabbt på varningsblinkers och skuttar ut för att öppna motorhuven. Ett i mitt tycke väldigt tydlig vink om att bilen inte fungerar. Är det någon som bryr sig? Om man nu bortser från alla cyklister som vrålar och hytter med näven samt gångtraffikanter som suckar högljutt och svär över vår taskiga "parkering".

Vi försöker stoppa ett antal bilar, men de flesta sätter på sig skygglapparna och kör snabbt därifrån. Det lilla fåtal som de facto stannar har tyvärr så bråttom så bråttom att de inte kan låna oss kraften av deras bilbatteri ens för en ynka liten minut.

Så kommer ett lite lätt överförfriskat par knallandes, ser vår prekära situation och säger högt:
"Men stackare, i den här staden är alla så jävla skitnödiga att de inte har tid att hjälpa någon annan. Vi ska hjälpa er, gäller bara att hitta en utsocknes så ska vi nog lösa det".

Och så börjar de ragga bland de bilar som passerar, får napp av en karl (utsocknes) som förmodligen inte törs annat och så kan vi äntligen komma iväg.


Uppsala har en hel del trevligt att upptäcka, men dit kan jag defintivt inte räkna traffikanterna! Fy fasiken vilka otroligt egotrippade, intelligensbefriade traffikanter den staden har. Oavsett om de sitter på 2 eller 4 hjul!

Tantvarning!

Hittade en lite rolig test HÄR, och var ju tvungen att prova själv HÄR. Och det blev .... lite tokigt! Klar tantvarning. Jag menar... Jag och Måns Zelmerlöv! Jag skulle kunna vara hans mormor för bövelen.

Det mest tragiska i kråksången är att det nu är empiriskt bekräftat - det är tantvarning på mig!

Ego dag....

Efter dagens något brutala uppvaknade, de sedvanliga sjuttioelva samtalen med Hemtjänst ang pappa och småtrollens avskedsångest så blev dagen en alldeles underbart skön egodag!

Avlämnade bostaden iförd en sommarklänning som gjorde att jag nästan (med betoning på nästan) kände mig lite ljuv och kvinnlig. Hämtade kär väninna, som turligen nog hade med sig första hjälpen kit. När den (nästan) ljuva och kvinnliga trollmor klev in i bilen så spräckte jag de tunna axelbanden. Av någon outgrundlig anledning är inte ljuva sommarklänningar gjorda för damer med ryggtavla à la rysk kulstötning! Men det var inte värre än att några snabba stygn kunde tillrättalägga problematiken.

Därefter lååååååååång lunch i ett sommarljuvligt Stockholm, tillsammans med goda vänner. Sådant är alltid trevligt och jag inser att jag alldeles för sällan gör sådana här ego prylar. Det ska det bli ändring på!

Och hur fasiken ska jag para ihop bilden med den här texten då? ... Jo men nu kom jag på det! Ego dagen fortsatte, när jag kom hem framåt kvällskvisten. För att göra en lång historia kort (annars är jag bäst på tvärsomvarianten); jag gör glasfat. De behövde fotas. Jag charmade/hotade/lockade/lurade en proffsfotograf att hjälpa mig. Och dessa bilder låg i mailen när jag kom hem. Här är ett av dem! Och om fatet/skålen inte är snygg så är det iaf inte fotots fel... utan mitt *s*

Härdsmälta...

Lilltrollet kommer inrusande tidigt imorse med min mobil i högsta hugg.

"Mamma, Du har fått brev"

Och det hade jag. Från min "kära" mobiloperatör. Som tackar för att jag betalat räkningen, genom att bekräfta det med ett SMS. Tidigt (mycket tidigt) en lördagsmorgon.

Är det bra reklam?

ps: att jag sedan lyckats lägga till en nolla i slutet av betalningen kan jag inte gärna beskylla dem för, men en viss hjärtklappning fick jag.... Jag sorterar in den tabben i samma fack där den dubbelbetalda hyran hamnade.

Blixtar och dunder

Trollfamiljen fick seriös abstinens efter asfalt efter flera flera dagar i den grönskande trollskogen, så det blev ett snabbt skutt in i bilen igår kväll och imorse vaknade vi av stadens larm. Kändes lite mysko om än hemma.

Idag leasade vi ut lilltrollet till en kompis och mellantrollet gick på HP med en kompis, åtföljda av Trollfar. Så Trollmor fick hela 4 timmar för sig själv! Att ägna sig åt ateljén och lite kreativt jobb. Äntligen! Jag har drömt om glas de senaste nätterna, för jag varit så otroligt sugen.

Så kommer jag dit. Och vet ni vad - tvärstopp! Värsta lågtrycket och jag lyckades på fyra timmar åstadkomma absolut ingenting. Noll, niente, nada! Så antingen har min kreativitet gått över eller så var det en tillfällig svacka. Jag hoppas på det senare för snart är det dags........ Då får vi se om det bär eller brister.

I övrigt kan jag meddela att det ligger som ett megastort lock över Stockholm, syret har tagit slut och jag svettas värre än en Sumabrottare i en finsk vedeldad bastu. Fötterna svullnar och det är absolut ingen överdrift att kalla mig för Storfot i dagens läge, mina små söta små 37:or har växt till sig. Skulle jag köpa nya skor just i detta nu fick det nog bli kanoter. Extra breda!

Nu dritter jag i er. Vad jag ska göra istället har jag ingen aning om, det blir inget kreativt iaf! (ja, jag är sur *s*)

Sorry...

Men gudars skymning så tråkig jag är.
Funderar seriöst på att byta ut mig.
I'll keep you posted

Och?

Jag har en ganska så aktiv hjärna. Den snurrar på för jämnan med olika tankar och idéer. Inte ens på nätterna är det lugnt, då jobbar mitt undermedvetna med olika framtidsscenarion. Inatt var det dags igen. Hur stressigt som helst, hände massor av roliga och spännande prylar. Och så fick jag mail. Hur många som helst. Och alla var sådana jag väntat på.

Men vet ni vad? Just när jag sätter mig för att öppna mailen, vad händer då?

Jo tack - JAG VAKNAR!

Shit, jag kommer aldrig någonsin få reda på vad det stod i de däringa mailen. Och jag som är så nyfiken...

Små små människor...

I min värld finns det stora och små människor. Och det har inget med storlek, ålder, nationalitet o dyl att göra. Det är enbart deras inre som avgör.

Stora människor är för mig de som utan baktankar bryr sig och försöker "make a difference". Det finns många sådana, alltifrån killarna som häromdagen hjälpte den gamla damen med hennes matkassar till berömda stora människor som Nelson Mandela.

Och så finns det små människor. Människor som utan hänsyn till andra ser till att tillgodose sina egna behov. Som utnyttjar andra, begår övergrepp, våldtar och förnedrar. Värst i mitt tycke är de som gör det "bara för att de kan", som många av de små killarna kring Stureplan till de monster som utnyttjar krigets kaos för att stilla sina egna sjuka lustar. De är så små, så små att de inte borde finnas. Men det gör de. Finns alltså.

Tyvärr det alltför många sådana. Och gapet mellan de stora och små verkar bli allt större. Jag hoppas de stora människorna vinner. Och de gör de. Om Du och jag törs ta ställning. För de stora. I stort och smått.

Trollmor goes Mamma Mu!

Som den kloka person jag är tänkte jag förena nytta med nöje. Dvs leka med mina barn! Det är stärkande för gemenskapen, bra för konditionen men framförallt över jag upp mitt leksinne (ska tydligen hålla mig ung) och mitt tålamod som verkar ha tagit slut lika snabbt som H&Ms designer kollektion.

Så alltså, jag leker med mina barn. Gungar. Och ni som någon gång har läst om Mamma Mu när hon gungar kan lätt visualisera hur det såg ut. Man kan väl säga att gungan var ett antal nummer mindre än min ändalykt. Det som hängde över påminde nog om lite lätt utbankade elefantöron där det hängde och dinglade för vinden. Det har iaf lärt mig läxan;

Gunga aldrig i bikini!

Turligen nog var det bara jag och barnen i grannskapet. Annars hade nog rikslarm gått!

Gungar i godan ro. Och KADUNK! Det har jag hört förut! Allt tog liksom plötsligt slut. Repet till gungan gick av. Och jag med. Nästan iaf. Skriver just nu med vänsterhanden, pekfingervalsen. Det är synd om mig. Massor!

Nya innovationer i Trollskogen!

Sen eftermiddag inser jag att jag missat att ta ut kvällsmaten för tining. Och här ute i Trollskogen lever vi enkelt (en sanning med modifikation) vilket innebär att vi inte har någon micro. Så hur åstadkommer man en snabbtining ?

Trollmor kan hon! Stekpannan står på och puttrar. Kotletterna ligger frostbitna på skärbrädan. Stekpanna = värme. Värme = tina.

Alltså ställer jag då självklart skärbrädan ovanpå stekpannan. Kotletterna börjar tina så sakteliga. Smart tjej!

Synd bara att skärbrädan var av plast.....

Lilltrollet goes internationel

Det har sina för- och nackdelar att ha en engelsktalande svåger.
Som Lilltrollet avgudar.

"Oh my god, vilken fin dag det är mamma"
"Oh my god vad jag är sömnig"
"Oh my god vad jag är hungrig"
"Oh my god jag vill bada"

Jag får kraftiga förminnelser av Janice* i Friends.....


*ni vet, hon som dejtade Chandler. Hon med jättefrillan och århundradets gällaste röst.... Dock lite osäker på om hon hette Janice

Kloka ord i Trollskogen

"Skillnaden mellan pappa och en ko är att pappa har skäggstubb"

dagens visdomsord i Trollskogen, yttrat av Lilltrollet

Den nakna sanningen....

I min bloggs tidigare barndom fick jag några gånger förfrågan om varför jag inte outade mig, visade mitt lilla tryne. Jag har vägrat med motiveringen att jag ibland skriver mycket utlämnande och det skulle hämma mig. För den observante så har jag ju lite här och där lämnat ledtrådar till mitt sanna jag. Och sammanfattar man dem så kan ju vem som helst förstå varför jag behåller min anonymitet.....En parningssugen gnu, med sammanknipta tår utrustad med en aladåbliknande mage. En lekamen prydd med lite ärr här och där, som en följd av ett aktivt leverne. Knotiga knän och en frisyr som vilken afghanhund som helst skulle avundas, om man bortser från Karl den XII:s hårfäste. Allt detta förpackat i en dykardräkt och som pricken över i:et, ett dekorband av silvertejp!Vill ni fortfarande se en bild?

Pip pip

Det är jag. Ni vet, kvinnan med stark utstrålning. Sådär extra superstark att jag lyckats få igång 8 butikslarm idag. Bara genom att vara liksom. Jag och min handväska. Som är stor och rymlig. Fördelen är att innehållet är noga genomgånget. Av mig och några till. Lite sommarstädning liksom.



Vill även passa på att be mitt oumbärliga USB minne om ursäkt. Det var inte Ditt fel. Det är blåtanden. Förmodligen känner den sig lite åsidosatt så här i sommartid. Det rings för lite och den känner sig utanför. Och så stökar den lite för att få uppmärksamhet. Okej, I get the message.



Tur att det var dags för Trollskogen igen. För här har vi inga butikslarm, blåtanden förpassas i viloläge och handväskan ställs undan. Och den enda elektricitet jag åstadkommer härute är när jag gnuggar håret mot studsmattan.

En upptäckt...

Jag har gjort två stora upptäckter idag;

Jag är inte sur längre!
Det känns bra.

Jag har lika högt hårfäste som Karl den XII
Det känns mindre bra

Vilken härlig dag...

Tanken är nu att ni i huvudet ska få den här låten i huvudet och låta den ljuda lite soft i bakgrunden när jag guidar er genom min dag;

Försover mig. Vaknar med ett ryck klockan 8. Och det är helt ärligt Queen Elizabeths fel! Nere på gatan inser jag att det är bara att lägga på en rem för att inte missa bussen. Vad händer? Jo tack, springa i sommarsandaler är inte min bästa gren. Kan väl säga att skorna kom fram före mig....

Sedan flöt det på ganska bra, fram till åtta rycket när det var dags att förpassa min trötta lekamen hemåt. Precis då ringer min mobil och skrämmer nästan slag på mig. Jag var liksom i mitt eget lilla Nirvana och där finns inga telefoner. Oturligen nog så hakar öronsnäckans sladd fast i hålslagaren. Så när jag rycker åt mig telefonen så hinner hålslagaren före. Kadonk säger det! Rakt på kinden. Det var inte helt skönt. Och självklart missade jag samtalet!

Inser att det är dags att packa ihop och kliver utanför kontoret. Och hamnar i värsta grönvita röran! Med risk för liv & lem lyckas jag ta mig genom denna massa av fanatiker utan någon som helst skador förutom lite nedsatt hörsel.

T-bane föraren får en guldstjärna, för hon öppnade dörrarna åt mig när hon såg mig komma galopperandes som en parningsugen gnu. Det är inte helt lätt att springa när man måste knipa med tårna. Nu kanske jag överdrev min springstil något, men jag kan helt ärligt säga att graciös var det inte!

Därefter följer en lugn färd och jag anländer min hemmastation utan ytterligare dramatik. Genar över gården och där möts jag av miljoners triljoners biljoners små svarta eländiga saker. Hela innergården ser ut som ett stort svart lavafält som bubblar. Nu är jag inte direkt rädd för insekter, men någon måtta får det vara på eländet. Djupt andetag och sedan var det bara att raskt marschera över skiten. Det knastrade rejält under fötterna och hade Ingrid av Trolle sätt mig hade jag fått pisk.

Även detta lilla äventyr tog jag mig välbehållen igenom. Var bara skorna som behövde en kraftig sanering. Efter dessa strapatser parkerade jag mig i soffan och har nu fyllt min kvot att light TV för det närmsta året.

Det var inte helt lätt att hitta en snygg knorr att avsluta det här med, så jag ger upp försöket. Säger plain and simple;

Go'natt!