lördag, augusti 18, 2007

Bra mor, dålig mor

För inte så länge sedan fick jag en av de finaste komplimanger jag någonsin fått, av en människa här i bloggosfären. Hon arbetar inom skolan och har sett en mängd barn under sina år i yrket. Vad hon sa som värmde mig enormt var något som det här;

"Jag har sett många föräldrar som inte borde ha barn. Och så har jag sett föräldrar som Du och Trollfar, det är sådana som ni som borde ha en mängd barn. Alla barn har rätt till föräldrar som er"

Bra dagar känner jag att jag kan ta det till mig. Och så kommer andra dagar, som idag. När framförallt Mellantrollet gör allt för att se var gränsen går. Och jag tappar totalt tålamodet, blir arg och den där förstående, toleranta mamman är långt borta. Jag vet ju att hon har problem med impulskontrollen, men i vissa lägen så kan jag säga det till mig själv både en och hundra gånger. Men det hjälper inte. Och ibland är det som om hon inte ger sig förrän jag blivit förbannad. Idag var en sådan dag.

Jag blev så otroligt arg, jag frågade varför hon prompt var tvungen att driva det så långt att vi blev förbannade. Och hon säger själv "att ibland är det som om jag vill att ni ska bli arga, jag vill att ni ska skrika åt mig. Men sedan när ni gör det så blir jag ledsen".

Något som jag vet, men jag borde vara vuxen nog att inte ramla dit. Men idag gjorde jag det. Och jag känner att just idag lever jag definitivt inte upp till de fina orden. Men imorgon kanske.....

7 kommentarer:

Snurran sa...

Det är klart att man önskar att man alltid kunde behålla lugnet, men man är väl bara människa! Barn tål att man skriker och gormar åt dem ibland och dina barn vet ändå att de är mycket älskade av sina båda föräldrar, det bevisar ni ju alltid, alla dagar - säkert denna dag också (EFTER det att "bomen briserade")*kram*

Airam sa...

Det är en förfärlig känsla, att behöva bli "för" arg. Känner igen mig från tiden mitt eget troll var som värst och det inte fanns nån ände på hur tydligt jag var tvungen att visa ramarna. Han blev lessen men på nåt konstigt vis lugn medan jag själv mådde dåligt i dagar åt utfallen. Som vuxet troll har han nu återkopplat. Och jag förstår; att de gångerna jag bara teg, försvann ur fokus och lät det hela bero var de gånger han funkade bäst. Han vet med sig att han s.a.s triggade mig så som Ditt mellantroll beskrev, men säger att "det" i efterhand liksom bara försvann och att han kände sig både snopen och kränkt av mina reaktioner. Vi kom överens om en deal. När jag röt "STOPP" så gick han till sitt rum och spelade musik. Och jag fick under inga omständigheter störa utom endast för att ropa "mat" om det var på G. Ville han inte lovade jag noll tjat. Vår deal handlade om att han själv kom ur sin bubbla när det gått över och då fick jag inte dra i enda en tråd om vad som hänt. Till slut funkade vi. Och kunde prata nån dag senare. I vårt fall handlar det om att gossebarnet intellektuellt alltid varit mycket mer utvecklad än sin åldersgrupp medan han känslomässigt alltid varit som ett mycket litet barn. Då blir det krockar. Riktigt heltokiga krockar och det är svårt att möta "stora förståndiga barn" som beter sig som smågryn. Men de kommer ifatt. Och vi andra som är stöpta i de mer stereotypa formarna får försöka mobilisera kraft att stå ut. Inte helt lätt, jag vet. Slå inte på Dig själv. Du är bara människa och allt gott Dina troll alltid annars får överskuggar nåt eventuellt bakslag. Hon, de, Du, Ni fixar det här kalasbra !

Bloggblad sa...

Det värsta är att det kommer att gå upp och ner i många år framöver... jag får fortfarande kommentarer och synpunkter från mina vuxna barn om hur jag är/har varit som mamma... ibland ris och ibland ros.

londongirl sa...

Det är livet att det blir sådär ibland. Du vet att du gör ditt bästa och i mina ögonen är era barn så lyckligt lottade som har såna underbara föräldrar som ni.
Kärlek är vad det handlar om och jag är helt övertygad om att era barn känner den.

Myra sa...

Jag har liknande här. Båda SmåMyrorna kan få mig att fullkomligt gå i taket. Jag blir tokförbannad och skriker, de börjar gråta och/eller springer in på rummet. Jag har sedan dåligt samvete i flera dagar, och arg och besviken över att jag inte kan sköta det på ett snyggt sätt.

Men hur illa jag än tycker om att de ska behöva se mig tappa kontrollen och skrika och gorma, så tror jag någonstans att det är bra för dem att se att jag inte alltid är lugn och sansad, utan att jag har mina gränser för vad som är ok. Sen kan man ju alltid önska att de 'gav' sig lite tidigare...

Och jag är helt övertygad över att dina trollungar har de bästa föräldrar de kan få!

The Pale Green Woman sa...

Jag vet ju inte just så mycket om barnuppfostran men jag har sett dina glada små troll som kom skuttandes och glatt kramade sin mamma. Må vara att ni ryker ihop ibland men jag tvekar inte en sekund på att småtrollen är lyckliga med sina trollföräldrar!

Batbut sa...

Ni har självklart alla ni kära, rara kloka människor. Och jag suger i mig... tack!