Utbränd eller inte?

Det "senaste" i bloggosfären verkar vara utbrändhetens vara eller icke vara. En del tycker si och andra tycker så. Somliga anser att det har med lathet att göra, att det framförallt är en svensk åkomma medan andra tycker annorlunda.

Nu har jag absolut ingen alls kunskap i ämnet, för varken jag eller någon närstående har lyckligtvis blivit drabbade. Det som dock förvånar mig är att så många använder ordet "lathet" i sammanhanget, för om jag förstår det hela rätt är det väl främst en psykiskologisk åkomma som kan få fysiska följder? Likaså att många sätter likhetstecken med jobba mycket och utbrändhet. Är det inte den bakomliggande orsaken till VARFÖR man jobbar mycket eller känslan av att inte räcka till, bli klar med jobbet som gör att man blir sjuk? Inte själva arbetstiden?

Det jag har tolkat när jag läst om människor som drabbats är att de hamnar i ett läge när de känner sig utslitna, frustrerade, hjälplösa, utsatta o dyl. Och när det fått snurra på ett tag så säger både kropp huvud stopp. För somliga i tid medan det för andra tar avsevärt längre tid. Jag verkar lyckligtvis vara utrustad med någon form av autosäkring som gör att jag ibland "stänger och och stänger ned", tar dagar när jag gör absolut ingenting som kräver tankeverksamhet. Vilar i att göra ingenting.

Om det nu är så som jag spekulerar i ovan så är det heller inte så konstigt att det är mer utbrett i Sverige än ex.vis på kontinenten. För i det här landet har vi rent faktiska omständigheter som påverkar vårt psyke, såsom vintermörkret, regn och kyla. Och så har vi en lång och "anrik" tradition av att vara tysta & starka, att bita ihop och inte bryta ihop. Blir vi arga, frustrerade, ledsna osv så lägger vi locket på. Möjligen lättar vi vårt hjärta för våra närmsta, men oftast håller vi masken. Istället för att leva ut skiten som ligger där och gror. Och ju längre man lägger locket på desto mer tär det på psyket.

Och en dag så blir det för mycket. Det har gröpt ur ens inre och då säger det PANG, den berömda utbrändheten har slagit till. Och eftersom vi är så duktiga på att bita ihop blir vägen tillbaka lång. Och risken för att blir likadant igen är överhängande. För Sverige är likadant och traditionen lever fortfarande kvar.

Vi kanske skulle börja tidigare. Med barnen. Att visa våra barn att det är okej att misslyckas, men att man inte behöver ge upp. Att man får be om hjälp, det är ingen svaghet. Att visa känslor är helt okej för gråt, skratt och normal ilska är inte farligt. Just det där med tårar och barn fick mig att tänka på en sak, tror iofs jag sagt det innan men det tål att upprepas;

Handen på hjärtat, hur många föräldrar försöker inte distrahera sitt barn när det är argt eller ledset? Och de signaler man ger barnet då är att det är inte okej att vara arg eller ledsen, utan man skall vara glad. Istället för att bekräftande säga "okej, Du är arg / ledsen och det får man vara ibland. Här finns en famn till tröst".

Inser själv att det här blev långt och svamligt, men jag hoppas andemeningen går fram. Annars får ni väl fråga vad i helsicke jag menar *s*