lördag, september 29, 2007

Och än går det ner.....

Nu kom det igen. Den där berömda dippen. Nedåttrippen i rollercoastern. Precis som ett brev på posten. Jag är ledsen, sorgsen och livet känns lite tungt. Konflikterna med Mellantrollet är just nu intensiva och jag har svårt att hantera dem. Det är något form av process som pågår, men jag kan inte riktigt tolka vad. Jag försöker finnas där, försöker undvika att bli provocerad av dem. Bibehålla lugnet och tålamodet, men det är som Mellantrollet inte ger sig förrän det brakar loss. Fungerar inte det ena sättet så provar hon det andra, och när inte det fungerar så blir det ännu en variant. Och slutligen så går jag i fällan och konflikten är ett faktum.

Ibland funderar jag på om det är jag som framkallar dem, för jag märker så otroligt väl att när jag är i obalans så är hennes spärrar allt lägre. Det brister fortare och hennes agerande blir än mer utåtagerande. Ibland känns det helt surrealistiskt, istället för en bräcklig liten tjej så förvandlas hon till en furie. I hennes stunder av ilska är det inte ett barn som möter mig, utan en opstinat tonåring. Hennes vokabulär och agerande påminner mig om en tonåring som gör revolt, inte alls om en vilsen liten tjej med sargad själ.

Och tyvärr räcker inte alltid mitt tålamod till. För när det här händer så är det inte bara Mellantrollet som lider, utan vi alla påverkas av det. Lilltrollet ber om ursäkt, utan att hon har minsta del i det som sker. Men hon vill kompensera oss, trösta och tar därmed på sig skulden. Så här efter, när stormen bedarrat ser jag allt så klart. Förstår varför det gick som det gick, ser vad jag borde ha gjort istället. Men då, när det sätter igång så är det inte alltid jag klarar av att sätta stopp. To do the right thing. Idag spårade jag ur. Jag blev trött, ledsen, arg, besviken och jag var inget stöd alls. Jag fick nog.

När de här stunderna kommer så är det som om insatsen höjs steg för steg. Varje morgon hela veckan har startat med en konflikt. Mellantrollet har burit med sig något som stört henne och hennes sätt att få det ur sitt system är att provocera. Jag har klarat det en hel vecka, trollfar likaså. Men idag gick det inte längre och det blev en ordentlig konflikt. Med tårar och skrik, ledsna ord och besvikelser. Jag är definitivt inte stolt över det, jag är ledsen och besviken på mig själv. Men idag orkade jag inte. Jag blev arg. Ordentligt. Opedagogiskt. Omoget. Jag höjde rösten. Jag skrek åt henne. Jag var arg. Möjligen mänskligt, men jag är besviken på mig själv.

Förmodligen kommer jag ångra det här inlägget imorgon, men just nu behöver jag lätta mitt hjärta. Jag har fått så mycket stöd av er, många av er som skrivit att jag är en bra mamma, ett fint stöd för mellantrollet. Men just nu tror jag inte på er. För idag var jag det inte. Förhoppningsvis är jag det imorgon. Jag ska iaf försöka. Igen. Och igen. Och igen.

För om det inte blir några bakslag är det svårt att göra framsteg. Även om det just i denna stund känns som en ringa tröst.....

7 kommentarer:

Anonym sa...

Förpuberteten är säkert minst lika jobbig som tonårstiden.. :-/ Nog är det mänskligt att explodera, jag tvivlar på att någon skulle klara en veckas provocerande utan att bli förbaskad och jag tror ingen - vare sig människa eller troll tar skada av en urladdning, även om ni alla säkert mår skit efteråt. Det är som du säger "bara" att ta nya tag så kommer framstegen. Kanske skulle du istället sätta ner foten och bli arg lite snabbare så trollungen fattar att hon är ute på hal is..? *styrkekram!*

Anonym sa...

Jag tycker att det är ganska läskigt med människor som aldrig blir arga. Overkligt. Jag tror att barn tål sånt. Borde tåla sånt.

Anonym sa...

En del barn är mer lättirriterade, mer impulsiva och mer ängsliga än andra. Dessa barn triggar inte så sällan konflikter därför att vi betraktar dem genom nån slags "normallins". Det kan då bli en känsla av att de kräver mer kraftfulla tillrättavisningar än andra - och en del kräver "faktiskt" ett tyngre artilleri innan "det" landar. Resultatet blir olyckliga föräldrar som tappar tron på sin duglighet.
Jag tror (som jag sagt tidigare) att Din i grunden allra goaste trollunge måste få verktyg att kanalisera sin ilska i eller genom. Vad får henne till ro? Spelar hon instrument? Kan ni när det kör ihop sig sådär be henne gå till sin återuppladdningsplats och bara låta henne vara där tills stormen bedarrat?
Jag VET hur Din känsla är, jag har varit där. Men idag känner jag mig inte misslyckad. Jag vet att jag gjorde så gott förmådde. Det är mänskligt att bli arg också. Och barn frågar efter gränser. Glöm aldrig - Du är Dina trollbarns allra bästa mor.

Mildamakter sa...

Du ÄR en bra mamma, oavsett om du (just nu)tror mig eller inte...*kram*

Anonym sa...

Stor, stor kram till dig. Ni tar er igenom det här också. Och kommer ur det hela ännu mer sammansvetsade och säkra på varandras kärlek. Bara att våga erkänna det du just gjort, visar verkligen att du är just det du tror att du inte är. En riktigt, riktigt bra mamma. Och det vet ditt Mellantroll också.

Anonym sa...

Att du är en bra mamma försvinner inte för att du tappar humöret. Tvärtom gör det dig till en bättre mamma...en mamma som visar att även om du är vuxen så har också du gränser för vad du orkar med.
Många kramar till dig

Batbut sa...

Snurran, ska försöka även om jag tycker jag provat allt.
Airam, vi har provat. Jag letar fortfarande efter ngt som kan ge henne det lugnet. Men jag ger inte upp!
Tack Milda, jag ska komma ihåg det.
Tack Biggis, Du är klock Du.
Christina, säger samma till Dig - Du är klok Du.
Ni är kloka allihop och jag tackar för ert stöd, det betyder massor!