Och än går det ner.....

Nu kom det igen. Den där berömda dippen. Nedåttrippen i rollercoastern. Precis som ett brev på posten. Jag är ledsen, sorgsen och livet känns lite tungt. Konflikterna med Mellantrollet är just nu intensiva och jag har svårt att hantera dem. Det är något form av process som pågår, men jag kan inte riktigt tolka vad. Jag försöker finnas där, försöker undvika att bli provocerad av dem. Bibehålla lugnet och tålamodet, men det är som Mellantrollet inte ger sig förrän det brakar loss. Fungerar inte det ena sättet så provar hon det andra, och när inte det fungerar så blir det ännu en variant. Och slutligen så går jag i fällan och konflikten är ett faktum.

Ibland funderar jag på om det är jag som framkallar dem, för jag märker så otroligt väl att när jag är i obalans så är hennes spärrar allt lägre. Det brister fortare och hennes agerande blir än mer utåtagerande. Ibland känns det helt surrealistiskt, istället för en bräcklig liten tjej så förvandlas hon till en furie. I hennes stunder av ilska är det inte ett barn som möter mig, utan en opstinat tonåring. Hennes vokabulär och agerande påminner mig om en tonåring som gör revolt, inte alls om en vilsen liten tjej med sargad själ.

Och tyvärr räcker inte alltid mitt tålamod till. För när det här händer så är det inte bara Mellantrollet som lider, utan vi alla påverkas av det. Lilltrollet ber om ursäkt, utan att hon har minsta del i det som sker. Men hon vill kompensera oss, trösta och tar därmed på sig skulden. Så här efter, när stormen bedarrat ser jag allt så klart. Förstår varför det gick som det gick, ser vad jag borde ha gjort istället. Men då, när det sätter igång så är det inte alltid jag klarar av att sätta stopp. To do the right thing. Idag spårade jag ur. Jag blev trött, ledsen, arg, besviken och jag var inget stöd alls. Jag fick nog.

När de här stunderna kommer så är det som om insatsen höjs steg för steg. Varje morgon hela veckan har startat med en konflikt. Mellantrollet har burit med sig något som stört henne och hennes sätt att få det ur sitt system är att provocera. Jag har klarat det en hel vecka, trollfar likaså. Men idag gick det inte längre och det blev en ordentlig konflikt. Med tårar och skrik, ledsna ord och besvikelser. Jag är definitivt inte stolt över det, jag är ledsen och besviken på mig själv. Men idag orkade jag inte. Jag blev arg. Ordentligt. Opedagogiskt. Omoget. Jag höjde rösten. Jag skrek åt henne. Jag var arg. Möjligen mänskligt, men jag är besviken på mig själv.

Förmodligen kommer jag ångra det här inlägget imorgon, men just nu behöver jag lätta mitt hjärta. Jag har fått så mycket stöd av er, många av er som skrivit att jag är en bra mamma, ett fint stöd för mellantrollet. Men just nu tror jag inte på er. För idag var jag det inte. Förhoppningsvis är jag det imorgon. Jag ska iaf försöka. Igen. Och igen. Och igen.

För om det inte blir några bakslag är det svårt att göra framsteg. Även om det just i denna stund känns som en ringa tröst.....