I Lilltrollets klass går en liten herre med ADHD diagnos. Han är ett yrväder med mycket humör, lika nära till skratt som tårar eller knytnävar. Av förståeliga skäl har han svårt att sitta still och han får välja sitt eget tempo på lektionen. Han hamnar ofta i krock med de andra barnen. Kompisarna triggar gärna igång honom, för att de tycker att det är roligt att se honom spåra ur. Och vad händer då? Jo, han får skulden för det är han som gått över gränsen. Det som händer innan är det inte alla som ser. Och så blir det samtal med hans föräldrar. Igen och igen. Och igen.
Idag fick han och jag kontakt. Sådär på riktigt. Jag hjälpte honom med att skriva bokstäver. I början var det trevande, inte så mycket beroende på avsaknaden av kunskap utan snarare pga ett bristande självförtroende. Han trodde inte att han kunde. För han brukar ju inte kunna.
Men han glänste. Skrev otroligt raka, fina bokstäver. På en jämn rad, i samma storlek. Och det gick fort. Han skrev mer på vår lilla stund tillsammans än vad han gjort hela veckan innan. För han trodde på sig själv. Det värmde något enormt att se den lille killen växa när han upptäckte att han också kunde.
Som avslutning skrev jag ett litet brev åt honom, om hur duktig jag tyckte han var och om hur bra han hade arbetat. Och för en liten stund sedan fick jag ett sms från en lycklig mamma. Den lille goe herrn hade stolt förevisat lappen vid middagsbordet. Och hans föräldrar hade för en gångs skull fått njuta av att få beröm för sitt barn. Vilket de tyvärr sällan får, därför att vi så lätt fokuserar på det som sticker ut. Det som är annorlunda, det vi inte kan hantera. Istället för att se det som är bra och lyfta fram det.
Tänk vilken glädje en liten papperslapp kan ge!
5 timmar sedan
9 kommentarer:
Så borde fler göra! I alla lägen, men speciellt mot barn. Lyfta fram det bra så det växer och det dåliga krymper. Bra gjort!!!
Åh jag børjade gråta nær jag læste. Tænk om det fanns fler Batbutar i skolorna. Alla kan om de tror på sin førmåga. Strck på dig och var stolt, før du ær en fantastisk mænniska!
kram
ps. de norska æ och ø beror på att jag ær i Norge. Jag ær barnvakt åt min bæstis tjejer (1 & 3). Det kallar jag privilegium
Kära, underbara människa! Här sitter jag med gråten i halsen... Varför byter du inte karriär? Speciallärare? Eller kan man jobba som medmänniska? Och få betalt för det? Det du gjorde är så betydelsefullt - synd bara att du inte kan vara där i skolan varje dag! Hur svårt är det för de som är utbildade att göra såna saker? Jo, tiden finns inte att se alla som individer och efter deras behov.
Blommalomma, jag tror att vi är många som när vi stannar upp mkt lätt skulle kunna göra samma sak. Men vi springer så fort så fort ibland...
Inna, Tack! Dina ord värmer!
Biggis, tack vännen! Kanske lite sent att byta karriär även om mina döttrar vill ha mig att jobba i skolan :-). Och medmänniska är jag så gärna så - för nöjes skull!
Som det värmer i hjärtat att läsa! Underbart!
Du är bara så bäst! Och jag menar det!
Du är bäst!! Vilken grej du gjorde för den unge lille herren! :-)
Tänk om det fanns fler som du i skolorna!
åh "glädjetårar" trillar
tänk du förändrade säkert hans liv...
=)
Jag säger som de andra. jag blev också tårögd.
Skicka en kommentar