Men......

Jag höll ju på att glömma!!!!

En mycket kär vän blev farförälder idag. Det är stort! Och jag är så glad för min väns skull. Själv får jag nog vänta ett antal år.... typ sådär en 15-20 stycken.

Tur då att det finns goda vänner som ombesörjer den saken så att jag har små söta bebisar att sticka kläder till.

Tänkte inte på det...

Ibland är jag faktiskt totalt dum i huvudet! Alltså, inte så där lite oklok utan helt totalt dum i skalet. Verkligen!

Här har jag ojat mig om hur trött jag är, hur stressad jag är, att jag inte är så glad och hela konkarongen. Värsta gnällspiken! Men nu har jag förstått vad som var felet!

TROLLSKOGEN! Jag led av svår abstinens helt enkelt. Och stället är ju vinterbonat, med både vatten och avlopp så absolut ingenting utom bekvämlighet har hindrat mig.

Tidigt imorse tog jag tåget en liten bit norröver, blev hämtad av trollfar med små, söta trollungar. Och så såg jag paradiset igen! Med nytillbyggd veranda, strålande sol och hela 15 grader i solen. Lugnet kom över mig och jag bara njuter.

Middagen blev helgrillad fläskfilé, grillad utomhus! Lite läckert eller hur?

Nu är det svart, tyst och lugnt. En liten pokerturné med trollungarna och sedan tidig kväll. Här ska sovas tungt, länge och drömlöst.

What the häck?

Min kropp har rekonstruerats och jag har ingen aning om när det hände! Numera finns delar av min byst nedanför skinkorna, benen sitter liksom hårdare åt än tidigare och jag kan inte längre lägga dem bakom nacken. Fötterna ser ut som Alperna från ovan, höga berg och djupa dalar. Den där runda utfyllnaden som fanns mellan benmassiven verkar att ha förflyttat sig till buken. Och de mjuka kindernas rundör har helt försvunnit! Den kan jag inte lokalisera någonstans. Kanske dags att ringa Interpool, för det här är väl ett gränsöverskridande brott om något?

Jag har absolut ingen aning om vem / vilka som gjorde det. Kanske små gröna Aliens från planeten Buttabutti, som är sura för att jag parodiserar på deras namn. Eller den elaka styvmodern från sagornas värld som är sur för att jag likt Snövit var snyggare än vad hon var? Eller kanske en missunnsam George Clooney som sitter och gör woododockor i Hollywood, muttrandes "kan inte jag få henne så ska ingen annan heller ha henne".

Vilken teori verkar rimligast, you tell me!


För inte sjuttsingen kan det vara tidens tand och bristen på motion som gjort detta?

Too late, too little?

Jag är en ganska självupptagen människa. Har fullt upp med att få mitt lilla liv med min familj att fungera, precis som livet ser ut för de flesta av oss. Det är barn som ska älskas och fostras, ett förhållande att vårda, släkt&vänner att underhålla, ett jobb att sköta och så alla praktiska saker. Och precis som de flesta av oss blir det inte mycket tid till att göra så mycket annat.

Jag kan sakna det. Tiden när jag hade energi och ork att brinna för annat, som låg utanför min egen privata sfär. Att orka bli upprörd och engagerad över de orättvisor som händer. Hela tiden. Dagligen. Just i denna sekund.

Häromkvällen halkade jag in på slutet av ett reportage om situationen i Ryssland. Eftersom jag inte var med från början så kan jag inte helt redogöra för de exakta händelserna, men om jag förstod sammanhanget rätt så var det ett gäng unga skolpojkar som dömdes till hårda fängelsestraff för en gruppvåldäkt. Vilket iofs inte är mer än rätt och riktigt. Problemet var bara att både offer och vittnen friade just de här killarna! Men det såg bra ut för brottsstatistiken att få någon dömd för brottet så då valde man ut de här. Pojkar till ensamstående mödrar, utan kontakter eller ekonomi att kunna driva processen vidare, utanför landets gränser. För inom landets gränser hade de provat allt, men stött på patrull. Journalister som skrev om det, advokater och rättkämpar som engagerade sig blev hotfullt bemötta eller totalt ignorerade.
Det värsta av allt är att tydligen är vardagsmat, hos vår kära granne i Öster. Och de är inte de enda.

Nu ska vi inte glömma att det finns en hel massa eldsjälar som har kraften och orken. Som brinner och gör saker. Absolut. Men det räcker inte. Det måste vara fler. Okej, jag medger direkt att jag sviker. Jag betalar in några hundra varje månad och köper mig viss samvetsfrid. Vet att något barn i världen får det bättre, någon felaktigt dömd fånge får en större chans, någon annan får bättre läkarvård.

Kanske det tillhör tidens tand att jag, som är medelålders (attans så gammalt det låter), inte orkar engagera mig mer än så. Kanske är det så att det är de yngre generationerna som ska slå näven i bordet och värna om den värld som de kommer att gå ut i. Kanske är det så att de borde bry sig mer om vad som händer deras jämnåriga i Ryssland mer än att fixa ihop pengar till back packer resan. Eller den trendiga skinnjackan med designer label. Att få gå på Whireds hotta visning. Få hamna i media som ung, het fashionista. Eller är det att ställa för stora krav?

Nu var jag ganska så ung på 60 talet när ungdomsrevolter rasade över hela Europa, men såvitt jag kan bedöma var det en oerhörd kraft i det engagemanget. En liten, kanske naiv önskan, är att den kraften skulle återfödas igen. Och kunna påverka. Förändra.

Eller är det så att vi föräldrar redan har försuttit vår chans, när vi inte fostrade våra barn i den riktningen? Kanske det helt enkelt är fel att kräva det av någon annan när jag själv inte kan ge det. Förmodligen. Jag önskar bara att det vore annorlunda.

Språkpolisen på patrull

Solokvist i stan och morgon TV som frukostsällskap. Ser ett radioprogram på TV (lite mysko) och där ramlar jag rakt in där en ung, söt tjej pratar mode. Hon är förmodligen inte korkad, eftersom hon lyckats såpass bra som hon gjort. Däremot gav hon mig kalla kårar med det språk hon hade. Att vara en bit över tonåring och i varje mening lyckas klämma in ett "ba, liksom ellertyp" låter i mitt tycke rent för jävligt.

Till slut kan jag inte ens lyssna på vad hon pratar om utan sitter enbart och retar upp mig på det embarmliga språket.

Jag har definitivt inget emot mode även om jag varken har ork eller tid att följa det. Jag har heller inget emot modebloggar för de fyller sin funktion och har sin målgrupp. Däremot har jag svårt att klara "Men vaddå ba, jag fattar ingenting liksom men jag är typ söt och har ursnygga kläder" stilen.

Om mina döttrar anammar den stilen så kommer jag förmodligen inte nöja mig med att peka med hela handen. Nej, då lär det bli språkskola och kadaverdisciplin.

Om ni undrar...

så har jag inte uppgått i Nirvana, ej heller tagit time out eller något annat spännande. Nej då, så är icke fallet. Vad jag har gjort är otroligt värdsligt eller vad sägs om:

1. Maginfluensa (eller så var det den däringa pizzan som både luktade och smakade mysko)
2. Migränattack (inge bra att sova i målarfärgslukt)
3. Lite lätt allergiattack (tack snälla hyresvärd för att Du målar om huset, men färgen... it's killing me!)

När jag väl lyckades ta mig på benen igen så hade 3 hela arbetsdagar försvunnit! Gulp, sådär bara. Och de kommer inte igen.... Så nu vet ni vad jag gör framledes. Om ni nu undrar. Och jag lär göra samma sak även om ni inte undrar......

Livets kontraster

Djupa själfulla ögon, där en glimt av sorg konstant lyser igenom även när skrattet bubblar som mest. En viss försiktighet i sitt närmande, mjuka armar som är lite frågande i sin omfamning. Tankar som virvlar i banor som inte är helt raka och som rymmer många olika bottnar. En lidelse för det hennes händer kan forma, om det så är krummelurer eller skapelser i lera. Ett naturbarn som njuter av kroppens naturliga kontakt med de element som vår värld rymmer.

Som springer barfota i gräset i sen afton, för att säga godnatt till grodorna i bäcken. Som alltid ser när Du är ledsen och erbjuder tröst, med en späd liten hand. Som alltid kräver ärlighet och en äkta närvaro. Som med en kort sekund till buds mäter av harmonin i ett sällskap. Som fascineras av det outgrundeliga, det främmande och oförståeliga.

Sådan är hon, mitt älskade Mellantroll. Hon utmanar mig konstant. Att alltid vara sann. Inte välja den enkla vägen. Att söka det äkta. Det är inte alltid helt enkelt. Men det är det värt. Mer än väl.

Lilltrollet är hennes raka motsats. Med en svindlande lidelse för livet och dess utmaningar. Med en förväntansfull glimt i hennes glittrande ögon. En total tillit till att världen vill henne väl. Och en energi som hela tiden söker utlopp. Totalt trygg i sin kärlek, vill vara nära nära. Ofta. Som tankar sin kraft genom att krypa tätt intill.

Hon närmar sig alla utmaningar med en fulla övertygelsen att hon kommer att klara det. Så trygg även i sina stunder av osäkerhet. Övertygad om att vi finns där. Fångar henne om hon faller. Och hon törs prova. En liten mjuk flicka som sällan kan sitta still. Med en kropp som rycker och spritter, dansar och sjunger. Som njuter av den lidelse som musiken erbjuder.

Med en öppen famn för den som söker ömhet. En famn att vila i och tanka kärlek, som erbjuder vila i stunder av storm. Som alltid har ett leende till övers. Och som älskar Dig förutsättningslöst.

De är mitt livs ying och yang. Mina döttrar. Mina barn. Mitt allt.

Keep on dreaming!

Jag drömmer alltid. Varenda, varevigaste natt. Och så gott som alltid kommer jag ihåg drömmarna. Något som jag finner lustigt, fast det kanske är normalt, är att drömmen är som en film och jag är en åskådare. Jag är i princip aldrig med i drömmen, utan sitter vid sidan om och ser den utspela sig.

Vanligast är att jag drömmer om filmer à la Bridget Jones, ni vet - chiclit varianten fast med en medelålders, gift kvinna istället. Inga direkta problem med övervikt, men däremot en viss tendens för att krångla till vardagen med små, delikata missöden. Somliga skulle möjligen kalla det för klantighet, men jag är mer förstående och säger otur. Inte för att drömmarna på något som helst sätt påminde om mitt liv, men jag kunde ändå ibland känna igen mig.......

Sedan för några månader sedan började jag drömma mer à la Kozinsky. Totalt osammanhängade drömmar om flygande kor, blått gräs där megastora gräshoppor dansar street dance och människor har 2-3 huvuden. Det var något jobbigare och jag kände mig i princip aldrig utsövd när jag vaknade. Framförallt kände jag mig otroligt förvirrad, för hur jag än försökte kunde jag aldrig förstå drömmarna. Inte ett endaste uns av identifikation what so ever.

Den senaste veckan har min nattliga biograf ånyo ändrat repetoir. Nu är det riktigt ruggiga thrillers. Otroliga intriger, hög spänningsfaktor och jag vaknar med hjärtklappning. Häromnatten drömde jag en story som var så infernaliskt läbbig att jag vaknar mitt i natten, kallsvettas och är livrädd. Jag är tvungen att gå upp, tända upp hela lägenheten och kolla i både garderober & klädkammare. Det tog mig timmar innan jag slocknade igen. Även här är igenkänningsfaktorn totalt obefintlig.

Nu ska jag bara försöka klura ut vad det är som händer i mitt undermedvetna. Är det filmregissör jag ska bli eller ligger den en bok och lockar i det undermedvetna? Eller håller jag helt sonika på att bli spritt språngande galen? You tell me!

Isch då

Har insett en sak med mig själv som jag definitivt, absolut inte gillar. Inte en endaste sekund, inte det minsta lilla alls.

Normalt är jag en ganska generös, tolerant person som tycker att livet är rätt okej. Och att jag har det bra. Liksom glider fram på min räkmacka och njuter största delen av tiden.

Men så kommer det där svarta monstret och jagar mig in i nedåtspiralen. Först klamrar jag mig fast med näbbar och klor för att inte åka med. Till slut orkar jag inte stå emot utan släpper, glider ned i ett långsamt tempo för trots alla mina goda föresatser så spjärnar jag emot. Trots att mitt intellekt vet att processen bara blir mer långdragen.

Väl nere så klaffsar jag runt i gyttjan av självömkan en stund innan jag tröttnar på att sega runt. Börjar då klättra upp i ett tempo som skulle gjort Sanna Kallur avundsjuk. Och vad slutar det med? Surprise surprise, såklart jag tappar taget igen och får börja om. Efter att ha gjort så där en 3-4 ggr som verkar min hjärna och mitt hjärta ha kommit överens och jag påbörjar uppåtfärden i ett klart behagligare (och mer effektivt) tempo. Nu är jag uppe igen! Och här kommer jag nog vara ett bra tag.

Det är inte helt lätt att vänja sig av med terapins uppåtpiggande effekt som jag tidigare fått en gång i veckan. Numera ska jag (frivilligt) ordna detta själv, stå på egna ben. Visst, fungerar det inte och dipparna blir alltför många så har jag inga problem med att börja igen. Men jag tror faktiskt att jag kan nu. Jag vill iaf försöka.

Men vad var det jag upptäckte med mig själv då, som jag inte tycker om? Jag är avundsjuk! När jag hamnar i de där dipparna så blir jag otroligt avundsjuk, tycker att andra människor har det så mycket bättre än mig. Tycker att "alla" tjänar massor med pengar och njuter av livet. Och just det där med pengar fastnar jag i. Förmodligen för att det på ett intellektuellt plan symboliserar välmående och trygghet, som jag i de lägena saknar.

Och att vara avundsjuk är ingen konstruktiv känsla. Den är inte alls behaglig. Och den är definitivt inte klädsam.

Nyfiken i en strut....

Av kommentarerna att döma är det inte många som är här längre. Visserligen har jag en såndäringa logg, men den glömmer jag alltid bort. Fast jag tröstar mig med att det alltid finns några vilsna stackare som ramlar in.

Iofs får jag skylla mig själv, för jag är extremt dålig på att besöka andra bloggar.... eller lämna fotavtryck. Jag gör som jag brukar, skyller på livet. Det tar sådan tid *s*

Efter att i några veckor ha kört på i ett alldeles för högt tempo, där bl a lunch har bortprioriterats, så tog jag mig ut idag. Ett otroligt vackert vårliknande väder mötte mig. Och ett otroligt varmt och själfullt lunchsällskap väntade. Prat om livet i stort och smått (mest stort) avverkades tillsammans med riktigt god mat. Tänk så lätt det är att glömma bort de små njutningarna som ger så stort nöje?

Till råga på allt blev jag bjuden! Tänk vad fina vänner jag har. Jag är lyckligt lottad, även om jag i mina mörka stunder tenderar glömma bort det. Bara ta det för givet, och inte tänka på vilken läkande effekt de har. Att det alltid finns ett öra som lyssnar, en axel att luta sig mot. Det, my friends, är lycka!

Budord i Trollskogen

I Trollskogen har vi många kloka ordspråk, i helgen blev det två nya. Och som vanligt ligger det djupa empiriska studier bakom.

Nummer 1:
Du skall icke klia Dig i ögonen utan föregående handtvagning då Du finhackat färsk chili.

Nummer 2:
Du skall icke stoppa anfallande konservburkar med fotknölen.

Och som av en slump kom jag då på ett tredje:
Du skall icke ställa konservburkar längst ut på kanten i kylskåpet.

Trollmor goes fashionista

Sovmorgon blev det. Till klockan 06.00! När jag vaknar av mig själv då naturens egna behov gör sig påminda. Typiskt! Så vad blev det av min familjelediga tid? Jo tack, en god 3 rättersmiddag med årgångsviner. Goda vänner och mycket prat. Precis som Askungen prickade jag tolvslaget och vaknade fräsch som en nyponros.

Eftersom jag ännu inte kommit ur ur vare sig garderober eller klädkamrare tänkte jag lätta lite på förlåten och ge er en inblick om hur jag ser ut. Lite modebloggande alltså. Wow liksom, då det aldrig varit min melodi, men man är inte sämre än att man kan ändra sig. För att höja ribban lite har jag lagt in tidsaspekten, för att påvisa att även vi stressade småbarnsmammor med små enkla medel kan följa dagens modetrender.

Så dagens outfit är streetsmart laid back vintage weekend;

Hår - nytvättat med Barnängens barnshampo. Därefter uppsatt i en konstnärlig skurgummeknut på huvudet. Tidsåtgång: 15 sekunder
Make - Nivea all over och till det en stänk av cerat på läpparna.
Tidsåtgång: 20 sekunder
Doft - naturens egen i form av tvål och ett snabbt drag med deodoranten.
Tidsåtgång: 15 sekunder
Topp: En röd t-shirt stödjande munkarnas aktion i Burma. En bra kombination av politisk medvetenhet & mode, ett s k fashion statement kan man kalla det.
Tidsåtgång: 10 sekunder
Bottom: Trollfars urvuxna, urtvättade joggingbyxor i vinterns modefärg, grå. Smickrande för figuren, tillåter en stor söndagsmiddag och fungerar i de flesta miljöer.
Tidsåtgång: 10 sekunder
Skor: Många tenderar att glömma skorna, som trots dess position ändå är pricken över i:et. För att förstärka dagens modemedvetna outfit slog jag på stort och iförde mig ett par mörka, snyggt patinerade Birkenstock.
Tidsåtgång: 5 sekunder

Till detta gäller självklart tånaglar au naturelle, för att inte over do it. Här gäller att inte falla i nybörjarfällan och skåpa fram hela artilleriet. Nej då, tänk alltid - less is more så kommer ni lyckas lika bra som jag.

Som ni ser, under 2 minuter och jag har fixat en alldeles egen unik, high fashion look! Så nu utmanar jag alla er andra slitna, trötta småbarnsmammor - kom igen! Visa att även vi kan följa trender och förtjänar en plats på catwalken! Follow me girls

Hilfe!

Trollfar på landet. Mellantrollet på landet. Lilltrollet sover borta.
Trollmor är solo. Gulp. Massor med tid. Potentiell sovmorgon. Vad gör jag?
Hilfe!

Peka med hela handen...

Det är något jag är bra på. Kanske lite för bra ibland....

Nu har jag varit på föräldramöte. En nog så nödvändig och delvis givande sammankomst. Ett bra forum för att ventilera och stämma av med andra föräldrar. Men en del av mig blir fan i mig mörkrädd.....

Här sitter vi med ett gäng punkter, varav några är i mitt tycke otroligt viktiga. Och så är det några som totalt snöar in på bagateller om hur skohyllorna ska placeras. Eller om att man ska flytta ingången för en klass. För vad händer då för den förälder som har barn i båda klasserna och som i dagsläget kan lämna i skolan samtidigt. Då måste sagda förälder välja vilket barn den ska lämna först.... Ursäkta, visst kan det vara ett dilemma för den enskilde föräldern men vad har det på ett föräldramöte att göra?

Och i min sedvanliga stil så lägger jag mig i, ifrågasätter och styr om diskussionen. För jag tycker att vi bör lägga större fokus på att diskutera om 7 åringar ska ha mobiltelefoner eller inte. Eller hur våra barn behandlar varandra. Hur vi ska agera för att få de små telingarna att ta hänsyn till de behov som vissa barn har i klassen (bl a de med bokstavsdiagnoser).

Jag tycker det är lätt skrämmande när jag ser vilka prioriteringar människor gör. Och hur enkelspårigt de tänker. Som en förälder säger "varför måste jag behöva tillstånd om om mitt barn ska vara ledigt från skolan, han/hon ligger ju långt före de andra i klassen". Say what? Vad i hela helsefyr har det med saken att göra? Och tror människan att regelverket kan ta hänsyn till alla enskilda individer?

Sådana här sammankomster kan få mig lite lätt frustrerad. Och jag har förmodligen cementerat mitt rykte som bitch....... Igen....

Nu dritter jag i den här dagen, här ska hånglas med John Blund!


ps: vi tog ett majoritetsbeslut om att användandet av mobiltelefoner är totalförbjudet under skol- och fritidstid i den här klassen! YES!!!!

One of those days....

Det finns en avigsida med att ha blivit blondin igen......

- råkar ta läppstiftspennan till ögonen
- svart kajal runt läpparna
- dofta gott missar jag totalt
- mobiltelefonen har föräldrafritt hemma i köket
- busskortet fick en ofrivillig vilodag hemma i den andra väskan

Och då har bara dagen börjat........


ps: bäst av allt... skulle ringa och lyssna av min mobil från distans. Det tutar bara upptaget. Efter sjuttioelva försök håller jag på att bli krontokig. Inser då att jag sitter och ringer det nummer som jag ringer ifrån...... Får jag gå och sova nu?

Bara så att ni vet....

så är jag på G nu. Kan vara så enkelt att jag behövde bli blondin igen.

Min hjältinna

Av outgrundliga skäl hamnade hela Trollfamiljen i hoppborgarnas förlovade land igår. Hur man nu frivilligt kan utsätta sig för detta övergår mitt förstånd, men förmodligen måste de små trollen ha varit infernaliskt enträgna eller så var jag dopad!

Hur som, vi kom dit iaf. Och vi var inte ensamma. En ljudvolym som vida översteg en hårdrockskonsert gjorde att mitt huvud kändes som en utbombad papperspåse (ni vet, en sån där gammeldags variant som man blåser upp med luft och sedan hoppar på).

I denna kakafoni av röster är det en mycket gäll röst som överstiger alla andras. Det är svårt att lokalisera den, men innebörden är tydlig - KOM OCH HJÄLP MIG PAPPA!

Men ingen pappa går att uppbringa och rösten blir allt högre.

Då ser jag Mellantrollet fara iväg som en avlöning, vigt som Nicke Nyfiken klättrar hon upp på till hoppborgens högsta höjd. Väl där hon hittar en liten parvel som lyckats ta sig upp, och som nu vill ned igen. Vilket han högljutt informerar basunerar ut med panikslagen stämma.

Mellantrollet tar honom under sina vingars skugga och lyckas få ned honom i ett stycke. Vilket medför att det äntligen blir tyst.

Hon är klart empatisk den lilla damen. Och jag är hennes stolta mor.

Och nu blir det reklamfilm....

eller iaf en liten push för det egna lilla hobbyprojektet som jag en vacker dag förhoppningsvis börjar tjäna pengar på...... även om den dagen är låååååååångt borta....

Senaste alstret i kollektionen kommer här, har börjat experimentera med lite nya varianter av smycken. Så nu behöver jag ert omdöme, dissa eller hissa. Pls be my guest!

ps: om någon är sugen, maila mig så får ni länken till den alldeles egna hemsidan

To be or not to be....

Idag var det aktivitetsdags för det minsta trollet. Hamnade då tillsammans med ett gäng mammor, där såklart barn och konflikthantering dök upp som tema. Det blev en väldigt intressant diskussion och vad som är rätt resp fel lär väl märkas först när de små liven är vuxna. Jag brukar ofta på skämt säga att hur bra jag än gör och hur mycket jag än försöker så är ändå ganska höga odds för att de hamnar i terapisoffan för eller senare.

Vad som jag fann ganska slående i dagens diskussion (och som jag även reagerat för ett antal gånger innan) är hur rädda vi föräldrar verka vara för att ta beslut. Att bestämma åt och över våra barn. Det är vår rätt, men även vår förbannade skyldighet. För hur lätt är det för små barn att fatta beslut?

Låt mig exemplifiera; Du ställer fram två mycket attraktiva erbjudande till Ditt lilla barn. Säger pedagogiskt att nu kan Du inte få båda för det fungerar inte, men Du får välja en av dessa. Vilken vill Du ha? Och så känner vi oss gentila för vi har ju gett barnet en valmöjlighet, mellan två fantastiska saker. Medan det stackars barnet ser bara 2 helt underbara saker som de vill ha båda av. Och vad de än väljer så har de ändå känslan med sig av att de faktiskt får offra en sak. Så det som vi gjorde av välmeningen har också en baksida. Vilket vi inte alla gånger tänker på.

Många föräldrar idag verkar vara så måna om att göra rätt och riktigt, vara pedagogiska in absurdum och ha en ängels tålamod. Och det är klart att man ska. Men i vissa lägen så kan man inte det. I vissa lägen måste vi som föräldrar vara auktoritära och ta beslut. Peka med hela handen och bestämma. Utan att be om ursäkt för det. Det är inte att kränka barnen utan att hjälpa dem.

Det stora kruxet är bara att veta när vi ska använda vilken metod.... Om barnet är på väg rätt ut i gatan finns det väl inte en förälder som pedagogiskt och tålmodigt börjar förklara varför barnet ska stanna på trottoaren? Nej, då är det reptilhjärnan som träder in och med bestämd röst hojtar "stanna" så att barnet på en sekund blir till en stenstod. Och det är väl ingen av oss som känner dåligt samvete för att vi i en sådan situation är auktoritära diktatorer?

Det finns även andra sådana situationer där vi måste agera på samma sätt, även om de situationerna inte är lika tydliga och självklara för oss. Jag tror att det är en av de viktigaste läxor som vi föräldrar måste ta oss till oss, att lära oss identifiera de här situationerna och ta kontrollen i dem.

På samma sätt som vi måste identifiera de situationer där våra curlingtalanger ska plockas fram, för de finns också. Ser man historiskt så har de olika årtiondena präglats av olika föräldratyper, alltifrån de pedagoska till de totalauktoritära varianterna. Och gemensamt för dem alla är att många är de barn som inte var helt nöjda med situationen.

Vi kanske ska lansera en ny pedagogik? De flexibla föräldrarna! De som i en bra blandning kan använda sig av sin auktoritet, sin pedagogik, sin curlingförmåga och medkänsla alltefter vad situationen kräver. Jag ska iaf försöka bli en sådan. Wish me luck.....

Taskigt troll!

Lilltrollet: Mamma, smaka på det här!
Trollmor: Men vad är det för något? Det ser jättemysko ut
Lilltrollet: Det är sånt där pulver Du vet
Trollmor: Pulver?
Lilltrollet: Ja, ungefär som godispulver
Trollmor: Men varför ska jag smaka det för?
Lilltrollet: För att det är gott!
Trollmor smakar.
Trollmor: Godispulver?!?! Det smakar urkonstigt!
Lilltrollet: Visst gör det!
Trollmor: Visste Du det?
Lilltrollet: Ja, jag bara lurade Dig.
Trollmor: Men vad är det för konstigt godis?
Lilltrollet: Det är inget godis, det är badsalt!

Ynk ynk...

Nu har jag skrivit och raderat, skrivit ånyo och raderat igen. Helt emot mina egna principer! Inte ett endaste klokt ord finns att uppbringa i denna hjärna som numera har gått i idé. Inga sorger eller bedrövelser, inga aggressioner eller frustrationer. Det är iofs skönt, men downside är att det inte heller är några toppar i humöret. Det är en mycket lång, balanserad och rak linje. Tråkigt så det förslår. Men å andra sidan, det är förmodligen mitt nya jag; Trollmor, balanserad och tråkig. Kanske jag ska börja klä mig i beiget också för att verkligen markera mitt nya jag?

Hej, jag heter Batbut och jag är beige. Enda inne i själen!

Hur låter det? Aptrist, I know. Undrar om det finns något icke beroendeframkallande uppåttjack? Typ en bra bok eller något sådant? Semlor nyttjar jag inte, annars hade det kanske kunnat vara något. Inte ens i min lilla ateljé lyckas jag uppbåda geist och energi. Häromdagen satt jag i flera timmar. Det jag lyckades åstadkomma var ett litet litet litet halsband. Och det var inte ens snyggt!

Den stora frågan är om detta tillstånd är kroniskt eller övergående? Har ni stått ut så här långt är ni väl värda en eloge, för jag har tröttnat på mig själv för länge sedan. Det är dock en stor skillnad mellan er och mig. Ni kan välja, det kan inte jag. Så med de orden kan vi konstatera att det därför måste vara mest synd om mig. I hela stora vida världen *s*

Så där ja, nu känns det genast lite bättre. Tänk vad lite gnäll & självömkan kan göra gott för själen....

.....

Jag lever.
Inte deppig.
Lite grinig.
På väg upp.
The bitch will return!.... anyday now....

Tillfälligt avbrott....

Jag har levt i ett skönt flow på sista tiden. Hösten och vintern var ganska kämpig rent praktiskt sett, med mycket jobb och en hel del världsliga saker att rodda ihop. Men det gick bra och jag har mått bra.

Gjorde en del förändringar i min jobbsituation, där jag framförallt sänkte kraven på mig själv. Och det har fungerat kanon. Tills i helgen. Då gick luften ur mig. Och jag tycker det är apjobbigt! Det är inget dramatiskt som hänt, lite vanlig förkylning på små och stora troll. Inget som borde spela någon större roll.

Men jag har upptäckt att när jag blir sjuk så händer det något. Dels har jag otroligt svårt att acceptera att jag är sjuk. En vanlig förkylning utan feber ska minsann inte få däcka mig, det gills inte som sjuk verkar det som om mitt inre säger. Samtidigt så tar kroppen slut, jag håller mig hemma men känner mig som en skolkare. Och en stor del av tiden brottas jag med det "jag borde göra". Med jobbet som väntar och vetskapen om att jag lär få häcken full när jag är på benen igen.

Mitt intellekt vet att det löser sig, men jag tappar tilliten. Och när jag tappar den så kommer tvivlen. Mitt katastroftänk går genast igång, livet blir svart och pengarna tar slut! Alla mina kunder kommer gå i konkurs och det är mitt fel. Mina konstnärliga aspirationer är patetiska och allt jag gör är apfult, totalfel. Jag är en dålig mamma, en dålig fru och en sur, rälig gamal käring.

Totalt nattsvart i sinnet blir jag. Och jag blir ledsen, liten och ömtålig men vet inte hur jag ska visa det. Så jag låser mig, stoppar näsan i en bok och stänger ute.

Samtidigt vet jag att det går över, det gör det alltid. Bara jag slutar kämpa emot. Glider med en stund ända tills nedåtspiralen stannar, för det gör den. Det är en tillfällig svacka, mitt liv är inte slut.

Ska jag vara riktigt klok och förnuftig så är det förmodligen ett led i processen. Att tillåta mig själv att inte alltid vara klok, förnuftig och glad. Inte ha kontroll på allt. Att släppa efter och låta andra styra. Det är nu förankrat i mitt huvud. Nästa steg är att låta känslan följa med också. Att lägga ut det här är för mig ett försök att nå dit. Lätta på trycket och försöka tycka om mig själv igen. För det gör jag ju. Innerst inne. Just idag är det långt innerst inne.....

I am bad!

Fick mig lite skvaller serverat imorse. Från Mellantrollets tidigare klass. En mamma lättade sitt hjärta. Samma mamma som jag tidigare nämnt, som tyckte att jag var överkänsligt när Mellantrollet råkade illa ut. Och som i mitt tycke svek något så oerhört när hon tog ställning emot oss i vår kamp för Mellantrollet.

Den här mamman var nu otroligt trött på läraren, för hon var så inkompetent. Surprise! Märkte hon det först nu?
För att hon inte tog itu med de stökiga eleverna. Känns det igen månne?
För att hon lät vissa elever som är "annorlunda" bära hundhuvudet för de stökiga elevernas agerande. Ring any bell?

Hon var även trött på en av Mellantrollets värsta antagonister, som hon ansåg var ett "hår av hin". Samma barn som hon tidigare försvarat och istället tyckte att det var Mellantrollets fel att det inte fungerade. Fast då drabbade det iofs inte hennes eget barn....

M a o, exakt de problem som vi själva stred med i över ett år har hon och några fler nu helt plötsligt kommit underfund med att de existerar. De problem som de tidigare ansåg vara rena fantasier från vår sida, har de nu insett att de är en brutal verklighet. Welcome to the real world!

Nu ville den här mamman agera för att dels få bort läraren och dels för att förflytta några av de här stökeleverna, alltså samma elever som Mellantrollet hade problem med. Men som enligt den här mamman inte alls var några stökelever, iaf inte då. Men tydligen nu. När det inte fanns någon annan syndabock (läs Mellantrollet) att skylla på.

Hon pejlade lite försynt om hon kunde få stöd i sitt agerande från oss. Vad svarar man på det? Shouldn't think so!

Nu var det inte mig utan Trollfar hon talade med. Hade det varit jag som stått där hade jag nog fasiken läst lusen av henne, men Trollfar är något mer diplomatisk än mig. Möjligt att jag är långsint, möjligt att jag agerar barnsligt men no way in hell att jag ställer upp på någon som svek mitt barn när vi behövde hjälp! Okej, om människan svikit p g a oförstånd, okunskap eller för att hon helt enkelt inte märkt något. Så var det inte, utan hon fegade ur. Det var lättare att ta parti för majoriteten och bibehålla sin position som "trevlig förälder", än att vara obekväm som jag var (och än är om det händer något).

Jag säger bara en sak till den här damen, lycka till!

(förmodligen tur att jag fortfarande är sjuk och inte lämnade i skolan för då hade det nog varit liv i luckan där. Jag är inte på mitt mest diplomatiska humör.....)