Min hjältinna

Av outgrundliga skäl hamnade hela Trollfamiljen i hoppborgarnas förlovade land igår. Hur man nu frivilligt kan utsätta sig för detta övergår mitt förstånd, men förmodligen måste de små trollen ha varit infernaliskt enträgna eller så var jag dopad!

Hur som, vi kom dit iaf. Och vi var inte ensamma. En ljudvolym som vida översteg en hårdrockskonsert gjorde att mitt huvud kändes som en utbombad papperspåse (ni vet, en sån där gammeldags variant som man blåser upp med luft och sedan hoppar på).

I denna kakafoni av röster är det en mycket gäll röst som överstiger alla andras. Det är svårt att lokalisera den, men innebörden är tydlig - KOM OCH HJÄLP MIG PAPPA!

Men ingen pappa går att uppbringa och rösten blir allt högre.

Då ser jag Mellantrollet fara iväg som en avlöning, vigt som Nicke Nyfiken klättrar hon upp på till hoppborgens högsta höjd. Väl där hon hittar en liten parvel som lyckats ta sig upp, och som nu vill ned igen. Vilket han högljutt informerar basunerar ut med panikslagen stämma.

Mellantrollet tar honom under sina vingars skugga och lyckas få ned honom i ett stycke. Vilket medför att det äntligen blir tyst.

Hon är klart empatisk den lilla damen. Och jag är hennes stolta mor.